From Borås to Istanbul and back - "Jag kan sakna det"
Redaktionen träffar Samuel Holmén på turkiskt käk och tjötar om hans tid i Turkiet och vad det betydde för honom och hans karriär.
Allting började med att jag hörde av mig till Samuel Holmén genom instagram där jag presenterade mig och undrade om han skulle kunna tänka sig ställa upp på en intervju. Jag märkte att Samuel inte hade en blå bock på profilen och var då oviss om profilen var genuin och om den verkligen tillhörde honom. Men så kom svaret. Samuel sa att han mer än gärna ställer upp och därifrån planerade vi dag och tid. Detta var någon gång runt nyår 2019 - 2020 och på grund av pandemin så träffades vi först 17 oktober 2020 på en turkisk restaurang i Borås på lunch. ”Vi kör turkiskt dagen till ära”, skrev Samuel vilket jag sällan tackar nej till.
Vem är Samuel Holmén?
Jag är uppväxt i en liten ort nära Borås som heter Ljung. Jag började min fotbollskarriär i Elfsborg när jag var 14 år och gick igenom hela ungdomsleden tills jag flyttades upp till A-laget runt 17 - 18 år gammal. Det gick väldigt snabbt och redan som 18-åring blev jag ordinarie spelare i laget. Jag kommer från en familj där alla i familjen spelar fotboll, bland annat mamma, pappa och speciellt lillebror (Sebastian Holmén) som spelar i Holland samt svenska landslaget. Jag träffade min fru i Borås innan flyttlasset gick till Köpenhamn de kommande tre åren innan resan fortsatte till Istanbul.
Jag visste redan tidigt att det var fotboll jag skulle syssla med i livet. Det var det enda alternativet då eftersom jag kommer från en familj som genomsyrats av fotboll.
Om man ser utöver fotbollen, vad är viktigt i livet och i din vardag?
Familjen är det absolut viktigaste men även fotbollen och vänner. Inte bara min familj men även mina föräldrar och mina bröder.
Hur ser en vanlig vardag ut för dig?
Jag går upp ca 07.00 med barnen, kör dom till skolan, tränar 10.45 och käkar lunch. Tar det lugnt hemma innan det är dags att hämta barnen från skolan. Mina dagar är väldigt rutinbaserade. Det är ett väldigt enkelt liv. I Borås behöver jag åtminstone inte ha trafiken i åtanke som i Istanbul. Där kan det ta lång tid att komma från A till B och ibland hann man inte hämta barnen från skolan på grund av trafiken. Då fick någon annan hämta barnen. Träningsanläggningarna i Fenerbahce och Basaksehir kunde ligga 45 minuter bort från mig.
När du blev kontaktad av Basaksehir bodde du i Köpenhamn och spelade för Bröndby. Vill du berätta lite om övergången till Basaksehir och Istanbul?
Jag vann SM-guld med Elfsborg 2006 och kände att jag var redo för något nytt men inget hände och jag blev kvar. Jag var mätt och bestämde för att flytta till Köpenhamn för att utmana mig själv och utvecklas som människa i större utsträckning. Bröndby gick igenom en tuff period men jag själv utvecklades och gjorde väldigt bra ifrån mig. Hur övergången till Basaksehir gick till är väldigt oklar. Min agent hörde av sig och sa att det fanns ett seriöst intresse från en turkisk klubb. Abdullah Avci (dåvarande tränare) gillade min spelstil och han gjorde det klart för mig att min spelstil skulle passa in i hans syn på hur laget skulle spela. Det kändes väldigt osäkert, det var en chansning men samtidigt var det väldigt spännande att komma till ett land långt borta, till en mycket bättre liga och till en tränare som visade hur mycket han trodde på mig.
Att växa upp i Borås och sedan flytta till Istanbul måste ha varit en enorm upplevelse både rent kulturellt, positivt och negativt. Berätta lite vad du såg och kände.
Vi bodde tre år i Etiler innan vi flyttade till Acarkent när jag blev klar för Fenerbahce men jag trivdes inte där så vi flyttade tillbaka till Etiler. Det är ett annat levnadssätt och en annan kultur. Jag har aldrig blandat mig i någons religion utan respekterat andras religioner men det var svårt att sova om nätterna till en början på grund av böneutropen från moskéerna. Ska jag vara ärlig? När jag kom hem nio år senare så kunde jag sakna det. Det hade växt på mig och blivit en vanesak. En annan sak var att när jag precis hade skrivit på för Basaksehir så skulle ett får offras innan ligan drog igång för lycka. Det var lite av en chock eftersom det var inget jag varit med om tidigare. De hade förberett allt och vi kallades till att komma utanför träningsplanen och där stod ett får som snart skulle slaktas. Alla ombads att vara med men jag bad om att inte få delta och fick gå ifrån. Under muslimska högtider som eid al-fitr (offerhögtiden) kunde det rinna blod på gatorna i fattiga delar av Istanbul efter alla djur som slaktats. Jag är själv inte religiös och har aldrig varit respektlös mot andra på grund av deras tro och upplevde aldrig att jag blev illa behandlad för att jag inte var troende i Turkiet heller. Det var bara vissa händelser till en början som offringen och böneutropen som påminde mig om att jag inte längre var i Sverige men jag var där för att göra mitt jobb, det vill säga spela fotboll.
I Sverige lever vi väldigt mycket efter rutiner och tiden till exempel, vilket kan upplevas fyrkantig livsstil. Turkiet kan vara den totala motsatsen till vårt levnadssätt.
I Sverige kan man säga att vi ses en viss tid men är man två minuter sen väcks en reaktion på att den andra är sen. Min fru var gravid och vi var på väg till sjukhuset men fastnade i trafik så vi ringde till sjukhuset och sa att vi kommer bli sena. ”Kom när ni kommer”, svarade dem. Det hade inte fungerat i Sverige. Inställningen i Turkiet är att de ser lösningar istället för problem. Det spontana finns inte Sverige så som den finns i Turkiet och det är något jag kan sakna mycket sedan jag flyttade hem. Ska man äta middag med en vän i Sverige måste man komma överens om datum och tid medan i Turkiet så kan man knacka på hos grannen och ta en kaffe eller bara dra med vänner på middag.
Du hade din bästa säsong i Turkiet 2011 - 2012, där du stod för åtta mål och sju assist samt blev lagets bästa poänggörare. Du blev även säsongens spelare i Basaksehir och fick Erik Hamréns uppmärksamhet. Hur sammanfattar du den säsongen?
Det var väldigt längesedan men jag minns att min andra säsong där både laget och jaget hade en väldigt bra säsong. Jag hade anpassat mig till den nya livsstilen och hade hittat min plats i laget. Den första säsongen var en enorm utveckling medan andra året skulle jag säga var mitt bästa år under alla mina år i Turkiet och la nog grunden till min flytt till Fenerbahce.
Säsongen 2010 – 2011 präglades av mutskandalen där Fenerbahce anklagades för match fixing. Enligt turkiskt rättssystem har mutskandalen kopplingar till kuppförsöket från 2016 där en andlig ledare som driver en rörelse anses ligga bakom. Fotboll och politik i Turkiet går hand i hand även om annat påstås. Hur minns du det året och mutskandalen med tanke på att du var i Turkiet vid tillfället?
Min gamla tränare hade kopplingar till denna rörelse. Det var även flera spelare från mitt lag som misstänktes vara inblandade i mutskandalerna, folk var oroliga över vad som skulle hända och många häktades. Det tog enormt mycket fokus ifrån fotbollen och med tiden kände jag och många andra att vi inte orkade bry oss längre. Vi förträngde det hela och försökte spela vår fotboll. Jag minns att Aziz Yildirim satt häktad i över ett år. För oss var det viktigaste att spela fotboll och detta tog mycket av vår energi. Vissa av matcherna som omfattades av utredningen var matcher jag själv hade spelat där vissa av mina lagspelare anklagades vara delaktig i skandalen. Det var ett väldigt speciellt år.
”Kahve veya çay icermisiniz?”, frågar en av servitörerna på restaurangen medan samtalet flyter på. Samuel svarar çay ”te” på turkiska med korrekt uttal. Senare visade det sig att Samuel förstår turkiska mycket väl men att han inte kan tala lika bra i samma utsträckning.
År 2013 spelar du för en relativt ung klubb i Istanbul och flyttar sedan över Bosporen till Fenerbahce med anrik historia. Hur gick tankarna?
Det är egentligen det jag är mest stolt över i min karriär, landslagsspel inkluderat, att skriva på för Fenerbahce som är en av Europas största klubbar. Det är jag väldigt stolt över och det var så klart väldigt stort. Mitt kontrakt med Basaksehir gick ut sommaren 2013 men det många inte känner till är att jag hade en muntlig överenskommelse med Besiktas innan detta och allt skulle vara klart innan jag pratade med Fenerbahce. Något hände, vilket jag är väldigt glad över, och det rann ut i sanden och då hörde Fenerbahce av sig. Nu i efterhand är jag glad över att det blev som det blev men just då var jag bosman och trodde att jag var klar för en ny klubb och slapp oro inför vart jag ska spela kommande säsong. Fenerbahce kom in i bilden, jag besökte träningsanläggningen och hade ett möte med Aykut (dåvarande tränare Aykut Kocaman) som drev på affären. Jag trodde att det var för bra för att vara sant då han sa att han kunde värva vilka han ville och att han ville ha mig. Han ville ha mig i sitt lagbygge och han gillade min spelstil. Allt kändes fantastiskt och jag tog semester och då fick han sparken eller så avgick han, jag vet faktiskt inte. Det kom en ny tränare med andra idéer och det blev inte riktigt som jag hade tänkt för det var Aykut som hade värvat mig. Säsongen drog igång och jag fick spela lite första året men det tog ett tag innan jag fick min licens på grund av utlänningskvoten. jag fick inte spela mycket det året men skulle jag välja ut ett par säsongen som sticker ut under hela min karriär är denna säsong en av dom då vi tog guldet. Det var mäktigt.
Enligt rykten så uppstod det något problem mellan Aziz Yildirim (dåvarande presidenten) och Aykut Kocaman angående din övergång. Vill du förtydliga incidenten?
Jag tror inte det handlade om min övergång utan om något de blev oense om. Jag har i alla fall inte hört något eftersom jag och Aziz hade en bra relation och han uppskattade mig mycket för den jag var. Båda dessa har ett stort ego och breda axlar och någonting hände mellan dom som fick Aykut att avgå eller fick sparken, jag vet inte riktigt. Jag var hemma i Sverige och fick massa meddelanden om att min tränare avgått och det blev en sportslig uppförsbacke för mig men jag ser tillbaka på allt detta med stolthet. Jag fick allas respekt för hur jag betedde mig, hur jag presterade när jag fick spela, på träningar och hålla humöret uppe.
Vilka förväntningar hade du på Fenerbahce och vilka förväntningar tror du ställdes på dig?
Jag har aldrig oroat mig för sånt. Jag hade en tränare som såg mig i ögonen och berättade vad min roll skulle vara i laget och vilka som skulle spela runt omkring mig. Det var magiskt och kunde inte bli bättre men den nya tränaren såg inte på mig som Aykut gjorde. Jag hade inte min licens de första matcherna den säsongen och kunde därmed inte spela. Däremot hade vi en säsong där vi vann guldet överlägset.
När du kom till Fenerbahce 2013 tränades laget av Ersun Yanal efter att Aykut Kocaman hade lämnat och hamnade sedan i Konyaspor. Efter det första året lånades du ut till just Konyaspor.
Det var egentligen den enda anledningen till att jag gick till Konyaspor. Han har alltid visat mig extremt förtroende och det ledde till att både jag och laget gjorde en bra säsong det året i Konyaspor. Många gånger tänkte jag på hur det hade kunnat se ut om han hade varit kvar i Fenerbahce och jag hade kunnat prestera lika bra där under honom samtidigt som saker händer och det är bara att gilla läget.
Du tränades av både Ersun Yanal och Aykut Kocaman. Vem skulle du vilja säga har påverkat dig som fotbollsspelare?
Jag skulle vilja säga att det är Abdullah Avci som påverkat mig mest men räknar vi enbart min tid i Fenerbahce så hade Aykut större förtroende för mig då han gav mig en roll och chansen att ta fram mina allra bästa styrkor. Har man en tränare som inte har det förtroendet för dig kanske du får spela när det behövs eller på en annan position där man egentligen inte spelar.
Min spelstil har alltid varit två-vägsmittfältare och det är endast Abdullah Avci och Aykut Kocaman som låtit mig spela på min position.
Säsongen 2013 - 2014 inledde Fenerbahce borta mot just Konyaspor och förlorade med 3 - 2 efter att Fenerbahce ledde 0 - 2 efter bara 27 minuter. Efter matchen sa Ersun Yanal att Fenerbahce ska vinna ligan i år och resterande lag får slåss om övriga platser. Fenerbahce vann ligan historiskt sett tidigt redan i april.
Jag minns att vi fick en utskällning av Aziz Yildirim efter matchen. Jag kommer ihåg att sista månaden var vi redan mästare och folk kom till träningarna, latchade och hade kul. Sedan kom ju semestern och det kändes som om semestern var sex månader. Men detta var första gången jag fick se Aziz Yildirims berömda utbrott. Vi kunde gå igenom matchen och se vart vi gjorde fel. Jag kommer ihåg en kul händelse då man ofta innan säsongen ihop med tränare och ledning satte upp mål för säsongen. Då hade de skrivit upp hela spelschemat och varje spelare kallades upp och fick ange hur många poäng vi skulle ta, till exempel tre poäng hemma mot Kasimpasa och Galatasaray borta sa någon spelare kryss. Aziz Yildirim exploderade och skrek att vi är Fenerbahce och vi ska vinna alla matcher. Det slutade med att det stod tre poäng på alla matcher. Vi förstod att det är näst intill omöjligt att vinna alla matcher men det fick oss att tänka att vi är Fenerbahce och vi ska spela för att vinna. Något annat än vinst var oacceptabelt. Firandet i Kadiköy är ett av de största minnen jag bär med mig än idag, det var så mycket folk. Vi hade ett jävligt bra lag.
Om man ser tillbaka på din tid i Fenerbahce, vilka matcher lämnade störst avtryck hos dig?
Min debut mot Sivasspor hemma inför alla fans. Vi gjorde en väldigt bra match. Jag gjorde en väldigt bra match. Det var mycket fram och tillbaka kring licens ifall Krasic skulle lämna eller inte men kvällen före matchen kom Ersun och sa att allt är klart och att jag spelar imorgon.
Detta med utlänningskvoten, dvs hur många registrerade utländska spelare en klubb får ha, har kommit och gått i olika former och är nu återigen aktuell. Det har även prövats en play-off modell där de topp fyra klubbarna spelar en serie mot varandra om ligaguldet.
Jag vet inte varför de ändrar så mycket. Ett år var det sex utlänningar på plan och totalt 10 i truppen medan året efter var det fritt fram utan att de hittar ett mellanting. Detta gjorde det svårt för klubbarna att planera framtida värvningar. En klubb med 15 utlänningar en säsong kanske behövde rea ut ett gäng av dom för att passa in i modellen. Visst, det kanske kväver turkiska spelare och deras utveckling men det får hittas ett mellanläge.
Du har spelat med Volkan Demirel, Bruno Alves, Emre Belözoglu, Raul Meireles och Dirk Kuyt. Turkiet är lite ökänt för att vara sista stoppet på den tiden. Varför tror du att det var så?
När jag kom till Turkiet var det fortfarande så men inte idag. Ligan har fått nya arenor, kvalitén på fotbollen är bättre och på så sätt har turkisk fotboll blivit seriösa och lockat spelare som är i bra ålder vilket kommer leda till en fortsatt utveckling av fotbollen. Tidigare har det varit lite så att man kanske har spelat i bra ligor hela sitt liv och så får man inget nytt kontrakt medan ett bud från ett land långt borta i värmen med bra pengar erbjuds. Alla vill spela inför fanatiska fans och det har varit turkiska klubbars strategi att värva stora namn och inte rätt spelare.
Fenerbahce är ett bra exempel på att värva stora namn för att det är en prestige i sig. Du har till exempel Roberto Carlos som kom till Fenerbahce och sedan hamnade någonstans i Indien. Du har även Nicolas Anelka, som ändå kom till Fenerbahce i en bra ålder, men hade en stor svacka i karriären. 2015 sålde Fenerbahce även namnrättigheterna för arenan till ett värde av 90 miljoner dollar över de kommande 10 åren. Pengarna spenderades snabbt på spelare så som Robin van Persie och Luis Nani.
Jag gillar det Fenerbahce gör nu. Tidigare värvades spelare vars karriär var i en nedförsbacke medan nu kommer det intressanta spelare från intressanta ligor med bra ålder. Spelare allt ifrån spelare från 18 år upp till 35 år har värvats i år. Tidigare har klubbar stillats fansens hunger med att värva stora namn medan man nu kanske höjer på ögonbrynen över spelare som Mame Thaim från Kasimpasa som är en bra spelare. Det kanske är en spelare hela världen inte känner till men det är en bra spelare som fortfarande har en chans att utvecklas ytterligare. Att värva in en gammal spelare med ett stort namn med en extremt hög lön som oftast blir en besvikelse skapar det frustration i fansen som kräver tränarens eller styrelsens avgång. Nu är det spelare som inte alltid behöver lyckas, alla kommer att misslyckas någon gång men det är ändå genomtänkta värvningar.
Vilken sorts person är du i en klubb?
Jag är ganska okomplicerad, jag går ut varje dag och ger 100%. Bryr mig inte vad man har för namn, hittar mina vänner i laget, vissa som man umgås mer med och respekterar alla oavsett stort namn eller inte. Egentligen ganska osentimental.
Turkiet är ju fotbollstokigt land där media kan blåsa upp incidenter och nyheter som ofta byggs på att fansen har enormt höga förväntningar på er spelare. Median har en stor roll, enligt mitt tyckte, i detta som skapar press på spelarna. Har du varit omskriven i media någon gång under din tid i Turkiet?
Säkert. Jag har alltid försökt hålla mig anonym och aldrig brytt mig om tidningar eller tv. Jag tog ett medvetet val att inte följa nyheterna då jag vet, tränaren vet och lagkamraterna vet bäst om mig själv. Jag skapade ett Twitterkonto eftersom det florerade falska konton i mitt namn efter att Aftonbladet eller Expressen citerade ett fakekonto i mitt namn i någon artikel. Till slut blev det jobbigt att hålla på när mamma kunde ringa och fråga varför jag säger si eller så och då valde jag att skaffa ett Twitterkonto. Det är för jäkligt att spelare och klubbar än idag behöver gå ut och dementera rykten som sprids utan källkritik. Men det är ju tyvärr uppblåsta rykten som säljer och drar in pengarna.
Du spelade mer i Konyaspor sett till matcher än vad du gjorde i Fenerbahce och Bursaspor enligt transfermarkt. Du spelade 28 matcher i Konyaspor (inklusive start och inhopp) mot 27 matcher i Bursaspor under Senol Günes.
Fenerbahce är en mycket större klubb med större profiler i laget vilket gjorde det svårt med speltid och jag fick acceptera det. Andra året i Fenerbahce bestämde jag mig för att gå till Konyaspor efter att Aykut tog kontakt med mig på nytt och det blev väldigt lyckat och bra fotbollsmässigt.
En fotbollsspelare behöver spela kontinuerligt och det kan inte vara gynnsamt att sitta på bänken en hel säsong, främst personlighetsmässigt men också för karriären.
Jag hade kunnat sitta i Fenerbahce och spelat få matcher, plockat min lön och tyckt att det var coolt att vara en Fenerbahcespelare men jag var fortfarande ung och helt ärligt, vem skulle vilja ha mig efter tre år på bänken? Jag behövde speltid för att fortsätta utvecklas och jag ville spela fotboll. Jag är mest missnöjd med att jag gick till Bursaspor. Jag gillade inte tränaren och vi kom inte överens.
Tre år sedan, inför säsongen 2016 - 2017, återvänder du till Basaksehir. Varför?
Under de åren jag varit borta hade Basaksehir varit med om en fantastisk resa. En liten klubb som numera räknas som en toppklubb, även om de inte har fansen har de varit med i toppen av ligastriden år efter år. Jag känner väldigt många inom klubben och hade behållit kontakten med klubben. Det var på tal att jag kanske skulle förlänga med Konya men jag ville flytta tillbaka till Istanbul och de ville ha tillbaka mig i Basaksehir. Jag hade en väldigt bra tid där och de är ett spännande lag som bidrog till min utveckling. Det var som att sluta cirkeln.
Din forna tränare Abdullah Avci lämnade Basaksehir, tog över Besiktas och klarade en halv säsong för att sedan kommentera fotboll i BeinSports studion. Han blev nyligen tränare för Trabzonspor. Det finns en stor tränarkarusell i Turkiet där tränare löser av varandra på löpande band.
Det är väl det som är en stor styrka i Basaksehir som har jobbat med samma ledning, samma tränare i extremt många år där tränaren bestämmer värvningarna och inte presidenten. De har en väl fungerande organisation och har tid på sig för att utveckla spelare. Tålamodet är så kort i Turkiet på grund av trycket utifrån och detta är ett stort problem. Jag förstår klubbar som Besiktas, Fenerbahce och Galatasaray med så mycket fans och där resultat räknas samtidigt som en tränare på något sätt behöver tid för att få sitt spel att sitta.
Turkiska klubbar presterar bra inom landets gränser men betydligt sämre i Europa. Vad tror du det beror på?
Det är extremt svårt att säga. Man köper spelare och räknar med att de med sina individuella kvalitéer ska avgöra matcher i turkiska ligan. I turkiska ligan kanske det hade räckt men ute i Europa möter de lag vars försvarsspel och anfallsspel fungerar perfekt. Egentligen är det samma med landslaget där jag funderar över hur Turkiet inte kan vara i topp 5 i Europa där alla är fotbollsintresserade med en nation över 80 miljoner invånare. Där kanske det handlar mer om en ungdomsverksamhet. Hade de utbildat ungdomarna tidigt, inte i bara att dribbla och tunnla, hade det kunnat se annorlunda ut. Många unga man pratar säger att när de var 16 år spelade de i Istanbul. När jag var 16 år gammal kunde jag vinna taktiskt där Sverige har format oss rent taktiskt. Man har sett enorma talanger i Turkiet som är individuellt grymma men när man spelar elva mot elva kan de inte spela taktiskt för att de inte kan spela som ett lag.
Sett till utvecklingsområden, är det att satsa mer på akademin eller ha fler utbildad personal?
Jag vet att när Abdullah Avci var förbundskapten försökte han införa någon slags projekt även för ungdomsfotbollen genom att samla unga, talangfulla spelare. Jag tror att både klubbar och förbundet i det långa loppet skulle kunna göra Turkiet till ett riktigt duktigt fotbollsland om man tog hand om och utbildade unga tidigare till ett lagspel. Fotboll är inte en individuell sport men kan man behålla de individuella kvalitéerna och lägga till grunderna i fotboll och hur man gör ett lag bättre.
Jag brukar diskutera detta med mina vänner där vi pratar om hur en nation med över 80 miljoner invånare inte presterar i Europa? Turkiet är rankade 31 enligt FIFA och jag såg nationerna före Turkiet och det var inte stora nationer. Min uppfattning är att turkiska fotbollsförbundet inte gjort rätt från början, tagit genvägar, satsat mycket på seniorfotbollen och inte tänkt på generationsväxlingen. Man har velat ha snabba resultat.
Det är som du säger genvägar där det sitter personer på makten som vill generera pengar till egen ficka istället för att bygga från grunden. På 20 år hade Turkiet kunnat vara ett helt annat fotbollsland. Det finns några få undantag och Cengiz Under är ett exempel. Han tänkte på laget, han ville lära sig, kom till oss pratade och försökte lära sig. Cengiz kom till Basaksehir när han var 17 - 18 men hade redan bestämt sig för att komma ut till Europa. Många av de unga stjärnorna i Turkiet är nöjda när de blir uppköpta av storklubbarna och tjänar bra pengar och jag förstår varför många inte lämnar Turkiet. Cengiz ville ut i Europa för att lära sig mer och då var han bara 18 år.
Merih Demiral är ett annat bra exempel som tidigt lämnade Fenerbahces akademi och var villig att spela i lägre divisioner i Portugal. De andra talanger han spelade med i Fenerbahces akademi har inte kommit längre i karriären och är utspridda över olika lägre divisioner Turkiet medan Demiral snappades upp av Sporting, vidare till Alanyaspor på lån, Sassuolo och nu är han lagkamrat till Cristiano Ronaldo.
Det är säkert svårt att ta det beslutet som ung spelare i Turkiet när familjen kanske är supporter av Fenerbahce och det kan bli svårt att säga nej eller om ens egna utveckling är viktigare än den förvänta som finns.
Du hade ett år kvar på kontraktet med Basaksehir och ni gick skilda vägar. Fanns det intresse från andra turkiska klubbar när ni bröt?
Jag tror säkert att jag hade kunnat spela i Turkiet i flera år till i och med att jag hade gjort mig ett namn i landet men jag kände mig rätt så klar och ville hem till Sverige igen. Det var nog relationen med klubben jag hade som gjorde det möjligt att lämna klubben trots pågående kontrakt. Det har redan varit på tapeten att när jag slutar med fotbollen finns det möjlighet att hitta en roll i klubben som scout eller något.
Vilka har du kontakt med än idag från din tid i Turkiet?
Det var två killar som jobbade inom Fenerbahce och såg vilket behov utländska spelare hade i Turkiet och startade ett assistansbolag som heter PAS. De erbjöd tjänster där de gör i princip allt åt en i vardagen, som att boka bord på restaurang, boka flygbiljetter etc. De hjälper massor med spelare från bland annat Fenerbahce, Besiktas och Galatasaray. Min första tolk, Ali Ates, i Basaksehir kom jag väldigt nära. Han var på mitt bröllop i Sverige.
Hur länge kommer vi få se Samuel spela fotboll?
Jag har kontrakt nästa år också och då tror jag att det får vara nog.
Stänger du möjligheten för att förlänga?
Allt handlar om truppen, hur mycket man får spela men jag har svårt att se att det blir förlängt. Det har varit många år som fotbollsspelare. Jag började spelare ordinarie i Allsvenskan som 18-åring men barnen växer upp och man inser att det finns andra saker i livet. Jag är stolt över min karriär och alla mina beslut som jag tagit.
Det är väldigt vanligt idag att spelare går över till att bli tränare efter att de avslutat fotbollskarriären. Är det något du kan se dig göra?
Jag hade kunnat jobba inom Elfsborg men också Basaksehir som jag nämnde tidigare men att finnas på plats dagligen som tränare är inget som lockar. Jag har haft en väldigt lång karriär där jag har offrat precis all min tid och varit professionell. När jag slutar vill jag bort från det ett tag men det lär krypa på mig senare.
Avslutningsvis vill jag fråga om det är något du ångrar över din tid i Turkiet med tanke på att du bodde där rätt så länge?
Jag är inte så sentimental av mig. Man tar ett beslut och gör det bästa av det men hade jag fått göra om något hade jag inte tackat ja till Bursaspor. Det fanns andra alternativ, exempelvis att bli utlånad tillbaka till Basaksehir. Det var en jobbig tid, jag hade fått min andra dotter och familjen bodde kvar i Istanbul medan jag var mycket själv i Bursa. Det var mycket utanför fotbollen som kanske var mitt sämsta år. Det blev mycket pendling genom helikoptertaxi, säkert 2 - 3 gånger i veckan mellan Bursa och Istanbul till familjen. Presidenten i Sivasspor försökte värva mig flera gånger och hade jag velat köra några år till i Turkiet hade jag kunnat göra det men jag ville avsluta min karriär i Elfsborg. Jag var helt inställd på att flytta hem.
Faktaruta
Namn: Samuel Tobias Holmén
Ålder: 36 år
Födelseort: Ljung utanför Borås
Civilstatus: Gift med frun Johanna som han träffade när han var 17 år
Ditt bästa fotbollsminne/topp 3: Vinna guld med Elfsborg 2006, mitt första mål i tävlingssammanhang för landslaget (mot Unger på Råsunda) och min debut för Fenerbahce
Sämsta fotbollsminne/topp 3: Förlorat två cupfinaler i Turkiet (en med Basaksehir, en med Bursaspor),
Favoritlag (förutom Elfsborg som är ganska självklart): Basaksehir
Om jag inte hade varit fotbollsspelare hade jag varit: Arbetslös hehe. Omöjlig fråga, det fanns bara fotboll på kartan som jag har trott på hela tiden
Enligt dig, skönast spelstil i laget: Alla spelstilar är viktiga i ett lag
Bästa spelaren jag spelat med: Zlatan Ibrahimovic
Bästa spelare jag mött: Cristiano Ronaldo
Sitter jag helst bredvid på bussen på väg till bortamatch: Johan Larsson
