FC Porto Drömlag Del I
Då var det dags för FC Porto att presentera våra idoler och stjärnor. Detta drömlag är tvådelat i 80-tal och åren 90-2007. Del I kommer ta er på en riktig nostalgitripp in bland de blåvita härligheterna. Trevlig resa.
Anno 1980-1989
Jag har tänkt dela in drömlaget i två årtionden på ett ungefär 1980-talet och 1990 fram till dagens spelare 2007. Som skribent är det ibland knivskarpt och nästan plågsamt att tvingas ta ett beslut om vem eller vilka som bör vara med, det kommer säkert att finnas de som tycker att jag skulle ha valt han före honom etc. Jag har tagit ut en 4x4x2 formation. Sedan har jag placerat de som inte kom med i formationen men som ändå är värda att nämnas.
Målvakt:
- Zé Beto
En mycket bra målvakt som stundtals kunde spika igen inför målramarna så att inte ens regndropparna kunde komma in när det spöregnade. Han var en mycket karaktäristisk målvakt, men långt ifrån tysken Schumachers ilska och galenskap eller Ravellis lekfullhet. Han tar plats nummer ett mellan stolparna i konkurrens med bl.a. Mlynarczyk. Tragiskt nog avled han allt för tidigt i en bilolycka.
Försvarare:
- João D. Pinto
Var och är en stor portista i själ och hjärta. Var den evige högerbacken i FC Porto under större delen av 80-talet och ända fram till mitten av 90-talet. Inte kanske den snabbaste högerbacken i FC Portos historia, men definitivt en utav de placeringssäkraste tillsammans med Aloisio. Har faktiskt aldrig hört honom i media smutskasta en annan spelare eller ge griniga kommentarer, i mina ögon är han en spelare med mycket ”Fair Play”. Han är ett typiskt exempel på den så kallade ”Portoskolan” kontrollerade och disciplinerade på som utanför planen.
Kuriosa: Enligt vad som sägs blev João Pinto lagkapten inför Europacupfinalen 1987 sedan Fernando Gomes brutit benet. När han sedan efter finalsegern i egenskap av lagkapten lyfte bucklan vägrade han sedan släppa bucklan tills laget kommit hem på portugisisk mark. Efteråt förklarade han att han hamnat i ett sådant euforiskt tillstånd att han inte minns mycket av kvällen. Han medgav några år senare att ”Jag var rädd att känslan skulle försvinna, därför behöll jag bucklan”
- Eduardo Luis
Kanske inte den mest ökände portobacken. Dock var Eduardo Luis mycket tongivande under sin tid i portos försvar. Tillsammans med kollegor såsom Geraldão och Branco kunde porto många gånger lita på Eduardo Luis som vid flera gånger karaktäristiskt sträckte ut sina långa ben som en bläckfisk, därav smeknamnet bläckfisken. Har efter karriären bl.a. varit assisterande tränare i ungdomslagen.
- Branco
Brassen med det tunga långdistansskottet. Världsmästare 1994. Vem minns inte hans fantastiska 3-2 mål mot Holland i kvartsfinalen 1994? Branco spelade tre säsonger för FC Porto och var en oumbärlig kugge i försvaret under sin tid i klubben. Han var mycket skicklig på fasta situationer och bidrog till att FC Porto vart fruktade bland sina motståndare framförallt på hörnor och frisparkar under Brancos tid i klubben. Särskilt Fernando Gomes lyckades mer än ett fåtal gånger få huvudet på bollen när Branco fick lägga hörnorna. Dessa blev också goda vänner privat. Spelade 72 landskamper för Brasilien och gjorde nio mål i den gula tröjan. Var dessutom en utav straffläggarna i finalen mot Italien. Är idag Generaldirektör för Fluminense i Brasilien.
- Inácio
En fantastisk spelare som fungerade lika bra på mittfältet som i backlinjen. Ytterligare en spelare med stort hjärta och kampvilja. En spelare som tyckte om att löpa in lömskt bakom motståndarnas backlinje och överraska. Inácio var en mycket stabil defensiv spelare. Inácio hade under sin tid i FC Porto stor respekt bland sina kamrater främst för att han var känd som en god kamrat, men också för att han många gånger var den som iscensatte spratt i omklädningsrummet tillsammans med Jaime Pacheco och Fernando Gomes.
Kuriosa: Ett practical joke som inte är så känt hände i samband med Jaime Magalhães födelsedag, enligt ryktet hade Inácio och Jaime Pacheco hyrt in en vän som var mekaniker under träningspasset hade denne och hans medhjälpare lossat lite på muttrarna på bildäcken på Jaime Magalhães Alfa Romeo, Jaime satte sig i bilen för att åka iväg och alla fyra däcken gav vika.
Idag har Inácio en framgångsrik tränarkarriär på uppbyggnad, bland annat så var han ett utav många skäl till att Sporting vann sin första titel på 18år 2000.
Mittfältare:
- Rabah Madjer
Den algeriska superstjärnan som kom till FC Porto och blev Europamästare, han kallades för "Afrikas Pelé". Hans klassiska klackmål i finalen mot Bayern München 1987 var början till en lång framgångsrik era för FC Porto. Rabah Madjer spelade både som offensiv mittfältare men även som framgångsrik anfallare i FC Porto. I det algeriska landslaget var han odiskutabelt lagets stjärna och store målskytt i FC Porto fick han ibland nöja sig med att vara nummer två efter Gomes. Han skriver i sina memoarer att detta var svårt för honom att ena veckan spela som toppforward och sedan nästa vecka spela en mer undangömd roll bakom Gomes. Denne nordafrikanske gigant var en fröjd att se i den blåvita tröjan han hade en bländande teknik som idag påminner lite om Quaresma i vissa stunder. Han var farlig på huvudet och hade samtidigt en bra höger och vänsterfot. Rabah Madjer är en av mina stora favoriter. Han hann spela i två VM 1982 och 1986. Hans genombrott kom i vinstmatchen mot Västtyskland med sitt 2-1 mål. Han håller fortfarande Algeriets målrekord i landslaget på 47 fullträffar på 87 landskamper. Idag är han sportkommentaror i Qatar på Al-Jazeera Sports. Men innan dess var han Algerisk förbundskapten utan större framgång. Jag kommer i alla fall alltid minnas honom för sitt genialiska klackmål.
- Jaime Magalhães
Ytterligare en genuin portospelare från den berömda ”Portoskolan”. Jaime spelade i klubben i 18 år. Innan han la fotbollsskorna på hyllan. Jaime var en av motorerna på mittfältet en evighetsmaskin som varierade spelet med ömsom smörpassningar och ömsom grovjobb. Han har vissa likheter till Paul Scholes vill jag påstå det hårda pressade skottet de smått brutala tacklingarna som skrämde livet ur de flesta motståndarna. Han var en spelare som lagkamraterna kunde lita på och som ofta visade kampanda. Enligt honom själv var han lyckligaste stund i karriären Europacup segern 1987, och hans olyckligaste stund i karriären när han inte blev uttagen till EM-laget 1984(bronsmedalj).
Kuriosa: Som ni vet utsattes Jaime för ett practical joke som jag tidigare berättat. Han var dock inte sen att ge igen på Jaime Pacheco och Inácio. Enligt ryktet bytte Jaime ut Inácios bilnycklar och hemmanycklar med identiskt likadana nycklar till utseendet, så Inácio fick sova hemma hos Jaime Pacheco en natt i väntan på nya nycklar. Pacheco fick också smaka på Magalhães hämnd när han lät en vän ringa upp Pacheco med en spansk-portugisisk brytning och låtsas vara från Real Madrid, den spanskbrytande imitatören var intresserad av att värva Pacheco, man stämde träff på en restaurang i Gaia där de lurade skjortan av Pacheco med den ena blåsningen efter den andra.
Jaime Magalhães bör bli ihågkommen för sin insats för FC Porto som den krigande mittfältare han var.
- Antonio Sousa
En teknisk spelare som hade en förmåga att ur svåra vinklar skjuta in ett perfekt inlägg eller en perfekt passning. Det var för övrigt Sousa som gav Gomes den avgörande passningen på Råsunda i VM-kvalet 1985, målet betydde 0-1 till Portugal och blev även slutresultat. Sousa var en spelare med ett snabbt steg och oberäkneliga rörelser som snabbt kunde få den bästa och mest alerta försvarare på fall. Sousas smått ryckiga spelstil gjorde honom till en aktör på fotbollsplanen som ofta kunde dra ned på tempot och slå några ointressanta sidledspassningar och sedan i nästa ögonblick bara blixtra till med något oväntat och överrumplande snillrikt. Idag är António Sousa tränare och har bland annat tränat Beira-Mar.
- Paulo Futre
Denne spelare fostrades i Sporting men blommade ut och fick sitt genombrott i FC Porto. Han var en supertalang på sin tid och namnet Futre låg på mångas läppar efter Europacupsegern 1987. Han var en tekniker ut i fingerspetsarna, han kunde på en bra dag finta bort ett halvt försvar, det finns det goda bildbevis på. Paulo Futre var en utav mina idoler som ung fotbollsspelare. Futre hade en förmåga att trollbinda en fotbollsintresserad publik och bjuda upp till show med enastående ”trollerinummer” vissa kallade Futre för Portugals Maradona. Paulo Futre mottog bl.a. den Europeiska Silverbollen 1987 och dessutom vann han priset som Portugals bästa fotbollsspelare 1996 och 1987.
Anfallare:
- Fernando Gomes
En utav FC Portos absolut bästa anfallare alla kategorier. Fernando Gomes var en typisk anfallare som inte gjorde särskilt mycket under matcherna men som alltid på något underligt sätt kunde avgöra matcher på egen hand. Personligen tycker jag han liknar Mario Jardel som kom att dominera arenan långt efter Gomes. Fernando Gomes var en klassisk anfallare om vi säger så, med en näsa för mål och som många gånger kunde gå och leka ointresserad för att i nästa ögonblick döda matchen. Namnet Fernando Gomes borde kanske för de lite äldre läsarna vara bekant eftersom han i svensk media under 80-talet många gånger porträtterades som ”svensk dödaren” och kanske låg det något i det. Vi två tillfällen förstörde han för det svenska landslaget först i VM-kvalet 1985 med typiska Gomesmål på Råsunda, och sedan 1987 återigen på Råsunda. Båda dessa gånger snuvade Portugal och Fernando Gomes Sverige på en biljett till ett stort mästerskap, vilket än idag då och då skymtar fram i media som en nagel i ögat, Fernando Gomes och Portugal blir väl aldrig förlåtna för detta.
Gomes gjorde två mål i debuten mot CUF 1974 och blev snabbt supportrarnas kelgris. Gomes var mycket positionssäker och alltid mycket farlig innanför straffområdet. Gomes kallades för Bi-Bota efter att vid två tillfällen mottagit den Europeiska guldbollen 1983 och 1985. Gomes gjorde 13 mål på 48 landskamper och vart utnämnd till Portugals bästa fotbollsspelare 1983.
Kuriosa: Nuno Gomes har Gomes som idol och tog till sig smeknamnet ”Gomes” efter sin idol. Många bilder föreslog att han hade en tic eftersom han ständigt hade tungan utanför munnen när han jagade efter bollen. Slutligen finns de röster inom FC Porto som vill att Fernando Gomes tar över klubben när Pinto da Costa stiger ned från tronen.
- Rui Barros
Den korte ettrige anfallaren som många gånger kom förbi sina motståndare på de mest märkliga sätt, han kunde i vissa matcher springa över hela planen och jobba för laget. Rui Barros ansågs av många vara Portugals talangfullaste under 80-talet efter Paulo Futre. Rui Barros gjorde 36 landskamper och fyra mål. Han blev Portugals bästa fotbollsspelare 1988. Rui Barros hade en bländande teknisk fotboll och hade som trademark att knaggla sig förbi täta försvar med hjälp av väggspel ofta i samarbete med António Sousa. Idag arbetar Rui Barros för FC Porto som assisterande tränare till A-laget och juniorverksamheten.
Tränare:
- Artur Jorge
Jag har valt Artur Jorge till detta 80-tals drömlags tränare. Det stod mellan honom och José Pedroto. Men Artur Jorge var ändå med om att vinna tyngre och fler titlar än Pedroto. Artur Jorge spelade för FC Porto under 70-talet men avslutade sin spelarkarriär i förtid p.g.a. en svår knäskada. Artur Jorge åkte efter sin spelarkarriär till Tyskland för att studera tränings metodologi detta var han första steg mot framgång som tränare. Hans största triumf är Europacupsegern 1987. I Porto kallas han för ”Rei Artur” kung Artur. Han lyckades vinna spelarnas förtroende och samla ihop ett annars ganska splittrat gäng spelare på den tiden. Han fick också stort stöd av fansen, tid att bygga laget och stort inflytande över hur han ville att laget skulle spela till skillnad från hans föregångare. Allt detta bidrog till att storlaget FC Porto under Pinto da Costas och Artur Jorges ledarskap kunde frodas.
På bänken:
Målvakt:
Jozef Mlynarczyk (Polsk landslagsmålvakt med två VM i bagaget 82 & 86, var målvakttränare några år i FC Porto, personligen hyser jag stor respekt för denne stormålvakt.)
Försvarare:
Geraldão (Stark och trygg försvarare som gav backlinjen pondus.)
Eurico Gomes (Landslagsmeriterad försvarare som idag är tränare. Kunde tillsammans med Lima Pereira stoppa de flesta av Europas största.)
Celso (Försvarare som som inte alla kommer ihåg men som ofta jobbade I det dolda)
Mittfältare:
André (Slitvargen, krigaren och/eller kämpen, vem minns inte denne energiske spelare som så ofta gjorde grovjobbet på mittfältet och likt en Robert Prytz sprang tills soppan tog slut, En riktig lagspelare och f.d. landslagsman)
Frasco (Även denne spelare kan räknas till den skara spelare som slitit hart på FC Portos mittfält, Han var även en flitig Mittfältare I landslaget, men till skillnad från André mer teknisk, han hade en bit Platini i sig också)
Jaime Pacheco (En väldigt popular spelare under sin aktiva karriär, Han gjorde en enorm nytta i FC Portos lag både offensivt och defensivt, tillsammans med Magalhães var de en mur av kunskap, svett och hårda tag. Pacheco kan väl inte sägas vara den snällaste spelaren som passerat förbi i den blåa tröjan. I vissa personers ögon en ”galning”, lite Gattuso över honom)
Anfallare:
António Oliveira (Offensiv Mittfältare/Anfallare som spelare framröstad som Portugals bästa fotbollsspelare tre gånger 1978, 1981 & 1982, Har efter karriären tränat FC Porto och Portugals landslag, tog Portugal bl.a. till VM 2002, idag är han klubbordförande för Penafiel)
Juary (Mest känd för att vara den spelaren som avgjorde Europacupfinalen 1987 med sitt 1-2. Denne duktige anfallare hade en fallenhet att ständigt göra de avgörande målet eller se till att få FC Porto ur en knipa. Han var FC Portos kanske bästa inhoppare under 80-talet.)
Håll ögonen öppna för del II...kommer snart
