Arsenal Tula - Zenit3 - 3
Poängförlusten mot Arsenal - ännu en påminnelse om hur uselt Zenit sköts
När Zenit tappade viktiga poäng borta mot Arsenal Tula i kampen om tredjeplatsen var det föga förvånande att Artem Dzjuba stod i centrum. Anfallaren som Roberto Mancini jagade ut från Zenit lånades ut till Arsenal Tula och gjorde naturligtvis det sena 3-3 målet. För Zenit var det bara ytterligare en påminnelse om hur ofantligt dåligt klubben sköts för stunden.
Att Artem Dzjuba skulle spela en huvudroll för Arsenal Tula mot Zenit behövde man inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att tro. Dzjuba är en av ligans bästa forwards, kanske till och med den allra bästa när han är på humör. Det visade han i Rostov, det har han visat i Zenit och det har han inte minst visat sedan han lånades ut till Arsenal från Zenit. Vi drar bakgrunden lite snabbt, Roberto Mancini ansåg inte att Artem Dzjuba passade in i Zenits sätt att spela. Eller Zenits sätt att spela under Mancini. Dzjubas chanser i startelvan under hösten var få och under vinterns träningsläger gjorde Roberto Mancini klart att landslagsforwarden skulle få svårt att få speltid och kunde söka sig till en ny klubb. Problemet här var bara att Zenits klubbledning inte alls ville göra sig av med Dzjuba. En landslagsforward som är omtyckt i spelargruppen och har ett ryskt pass, sådana är onekligen hårdvaluta med nuvarande utlänningsregler och någon permanent försäljning av Dzjuba skulle aldrig sanktioneras och inte heller hade man några som helst planer på att låna ut honom till något av de andra topplagen. Därför blev det Arsenal Tula, ett lag som förvisso är på övre halvan men som givetvis aldrig skulle kunna blanda sig i någon strid om Europacupplatser. Av en usel situation så gick alla parter hyfsat nöjda ut ur den här historien, Mancini blev av med Dzjuba som i sin tur säkrade speltid under våren och därigenom en plats i VM-truppen och Zenits klubbledning kunde snegla mot en framtid utan Mancini men med Dzjuba.
Men det är just här som Zenit som klubb än en gång gör bort sig. År efter år lägger man i princip allt ansvar på huvudtränaren, vem det nu är. OK om man haft en tränare som varit i klubben i 10+ år, men ingen tränare i Zenits historia har någonsin stannat i mer än fem år och det var när Jurij Morozov tränade klubben i slutet av 70-talet. Roberto Mancini har inte ens varit här i en säsong, han kommer antagligen inte ens påbörja en andra, men ändå har han mer att säga till om än någon annan. Därför skeppar han ut Dzjuba och Sjatov, två spelare som under Spalletti och André Villas-Boas sågs som nyckelspelare men som under Mancini knappt ens fick speltid. Mircea Lucescu gnällde under sitt år i Zenit att han fick ärva en trupp som inte ville spela hans fotboll, Roberto Mancini fick sen överta den trupp som Mircea Lucescu började bygga men likheterna mellan dessa två herrars filosofier är obefintliga. Det finns ingen röd tråd i hur man anställer tränare och det finns ingen som helst logik bakom spelarrekryteringen, mer än att låta den som råkar vara tränare för stunden bestämma.
När Zenit inför säsongen tillsatte Sergej Fursenko som ny klubbdirektör och Konstantin Sarsanija som ny sportchef såg det ändå ut som att klubbens ägare insett att någonting måste göras för att få ordning på rekryteringsarbetet. Att Sarsanija tragiskt skulle gå bort under hösten kunde givetvis ingen förutse, men när detta sker så ersätter man honom inte med annan etablerad sportchef utan man tillsätter f.d. spelaren Vyatjeslav Malafejev som i princip får en praktikantroll under Mancini. Malafejev har givetvis ingenting att säga till om och man kan ifrågasätta ifall Fursenko egentligen har något att komma med på sin position heller. Än så länge har Fursenko mest skapat rubriker när han försvarat Mancini och anklagat de andra lagen i Ryssland för att spela tråkig fotboll och att de istället borde se och lära av Mancinis lag. En åsikt som 64-åringen inte delar med någon annan.
Alla de här strukturella problemen har pågått en längre tid, det började inte med Roberto Mancini och farhågan är att det inte kommer sluta här heller. Till sommaren är Mancini antagligen borta och då ska en ny tränare anställas. I vanlig ordning lär Zenit ta det mest meriterade utländska namnet, lova honom en fet transferbudget och helt fria händer och sen börjar vi om igen.
Förhoppningen är att matcherna mot Krasnodar och Arsenal Tula som med stor sannolikhet kommer att kosta Zenit en plats i nästa års Champions League ska göra att väckarklockorna ringer så högt att den annars så passiva styrelsen med Gazproms VD Alexej Miller i spetsen ska förstå att Zenit håller på att köra sig själva ut från toppskicktet i Ryssland med de här amatörerna som Fursenko, Malafejev och Mancini (amatör må vara ett hårt ord, han har till skillnad från de andra två erfarenhet på sitt jobb) vid rodret. Mot Krasnodar, som också slåss om en av Champions Leagueplatserna, var det den från Zenit utlånade Oleg Sjatov som gjorde ett av målen. Mot Arsenal Tula gör Artem Dzjuba 3-3 i slutminuterna och dessförinnan har han varit inblandad i de andra två målen. När Roberto Mancini förhoppningsvis lockats hem till Italien efter säsongen och Zenit startar upp nästa säsong med en ny tränare gör man det troligen utan Champions Leaguespel men med Sjatov och Dzjuba i truppen, som då varit en stor anledning till att Zenit missade Champions League.
Ni hör själva hur det låter, Zenit är och har i flera år varit sin egen största fiende och man har förvandlat sig själva till en kopia av det Spartak Moskva som Zenitfans i flera år kunde göra narr av för hur uselt den klubben sköttes. Nu är Zenit där själva och trots överlägsna ekonomiska resurser är man på god väg att för tredje säsongen i rad missa spel i Champions League.
