Vinterns nyförvärv gjorde skillnaden i titelstriden
Under lördagsnatten firade Zenit sitt ligaguld, en titel man knappast hade tagit om inte vinterns transfermarknad blivit en sån succé. Jaroslav Rakitskij, Wilmar Barrios och Serdar Azmoun spelade från första dagen en stor roll i vad som skulle bli klubbens sjätte ligatitel.
När Zenit rundade av höstsäsongen av ligan med en 1-2 förlust hemma mot Rubin Kazan var det få som vågade tänka på ett nytt ligaguld. Visserligen var Zenit fortfarande i serieledning men man hade inte spelat speciellt bra på länge, resultaten hade blivit sämre för varje månad som gått och på bortaplan såg man mer ut som ett mittenlag än ett potentiellt mästarlag. Under vintern sålde man dessutom lagets absolut viktigaste spelare i Leandro Paredes, och även om försäljningen av argentinaren finansierade nyförvärven var det få som trodde att någon av dem skulle kunna ersätta Paredes. Först ut var Jaroslav Rakitskij, som av många setts som östeuropas bästa mittback i flera år och med en vänsterfot som har få övermän i fotbollsvärlden. Tveksamma röster höjdes kring Rakitskijs försvarsspel och även om det stundtals lämnar en del att önska så blev ukrainaren omedelbart given bredvid Branislav Ivanovic i Zenits mittlås och just Rakitskijs vänsterfot har visat sig vara ovärdelig under våren. Det är inte bara frisparksmålen mot Krasnodar, Lokomotiv och Orenburg utan också den höjda nivån på uppspelen från backlinjen som gett Zenit en möjlighet att dominera matcherna på ett helt annat sätt än man kunde göra i höstas. Prislappen på €10m för en 29-årig mittback kändes hög när affären blev klar men fyra månader senare är det absolut ingen som ifrågasätter den.
På mittfältet hade Zenit redan ett överflöd av spelare när Sergej Semak tog över under sommaren. Dessutom kom Hernani och Christian Noboa tillbaka från lån och även om den sistnämnde tidigt gick sönder så ersattes han av Claudio Marchiso och en central mittfältare var inte riktigt det som stod överst på önskelistan under vintern. Men Semak och resten av tränarstaben hade identifierat ett behov av en klassisk bollvinnare på mitten, och nye sportchefen Javier Ribalta levererade Wilmar Barrios från Boca Juniors för €15m. Zenit var tydliga med att Barrios inte var någon ersättare till Paredes, men att han givetvis var tänkt som startspelare. Barrios visade tidigt att han skulle bli en viktig del av det här laget och med sin aggressivitet, löpstyrka och förmåga att gång efter gång vinna tillbaka bollen är han nog den bästa i positionen som Zenit har haft sedan Igor Denisovs glansdagar. Barrios må vara begränsad offensivt, men hans enorma arbetskapacitet och förmåga att täcka ytor har gett Zenit möjligheten att bli mer offensivt balanserat då man sällan längre behöver två defensiva mittfältare för att täcka upp.
Sist in (samma dag som Barrios) var Serdar Azmoun, som tidigt gjorde sig ett namn i Ryssland men vars målskörd inte var särskilt imponerande. Hans arbetskapacitet och förmåga att öppna upp utrymme för sina medspelare var desto mer värt och frågan är om inte Azmoun är det kanske viktigaste av de tre nyförvärven. 24-åringen gjorde fyra mål under höstsäsongen för Rubin, en siffra som han dubblade under våren i Zenit. Lägg där till tre mål i Europa League och Azmoun har under våren gjort fler mål än vad han mäktat med under en hel säsong tidigare i sin karriär. Dessutom har han varit ett perfekt komplement till Artem Dzjuba som i mina ögon varit Zenits allra bästa spelare under vårsäsongen. Duon har fungerat klockrent ihop från dag ett och även om det kommit på bekostnad av att flytta ut Sebastian Driussi på en kant igen så har det minst sagt varit värt "problemet".
Att enbart lyfta fram nye sportchefen Javier Ribalta som hjärnan bakom värvningarna vore fel, men han har givetvis en del i Zenits fina vårsäsong. Sedan Konstantin Sarsanijas tragiska bortgång, hösten 2017, har Zenit varit på jakt efter en kompetent sportchef och värvningen av Ribalta kan verkligen inte underskattas. Nu är det inte vinterns transferfönster som han kommer att dömas efter, men han har onekligen gett sig själv en bra start.
Sergej Semak är en annan som förtjänar beröm efter Zenits sjätte ligatitel. Han blev igår den första att vinna den ryska ligan som spelare och som tränare och hans delaktighet i årets ligatitel ska inte underskattas. När Semak tog över gjorde han det efter ett deprimerande år med Roberto Mancini vid rodret, och där italienaren fick över en miljard kronor att spendera på nyförvärv så fick Semak nöja sig med ett gäng spelare som kom tillbaka från lån. Zenit hade fortfarande en slagkraftig trupp under hösten men utan någon särskild spetskompetens. Semak fick ge upp sina planer på att vara ett lag som kunde dominera matcher och istället bygga ett stabilt men mindre sevärt lag som åtminstone kunde jobba till sig resultat. Zenit ledde serien vid vinteruppehållet men alla som följt ligan under hösten kunde lätt konstatera att både Krasnodar och CSKA som jagade bakom såg betydligt bättre ut.
Allt satt inte omedelbart under vårsäsongen, men för varje månad som har gått har Zenit sett bättre och bättre ut och i april har man spelat en anfallsfotboll som jag inte kan minnas att Zenit spelat på många år. 15 mål på fem matcher blev det under den förra månaden och lägger man till 3-1 matchen mot Orenburg som spelades i slutet av mars så snittade Zenit tre mål per match i de sista sex omgångarna inför gårdagens möte med Akhmat. Det är en försmak på vilken typ av fotboll Sergej Semak vill att Zenit ska spela, vinterns nyförvärv gav honom möjligheten att ta ytterligare ett steg mot den visionen och känslan är att prickar Zenit bara rätt med ett par värvningar i sommar kommer det bli ännu bättre och ännu mer underhållande nästa säsong.
Spelarutvecklingen är en annan punkt där Semak förtjänar beröm. Magomed Ozdojev var totalt uträknad för ett år sen, inte minst av mig själv, men under våren har han blivit ordinarie bredvid Barrios på mitten och i nuläget är 26-åringen som en självklar del av Zenits startelva.
Emiliano Rigoni lånades ut i somras till Atalanta och såg inte ut att stå särskilt högt i kurs när han återvände i vintras men även han har tagit stora kliv framåt och varit ordinarie under den senare delen av säsongen. Därutöver förtjänar både Artem Dzjuba och Sebastian Driussi ett omnämnande då ingen gjort fler mål & assist än de två under säsongen som gått.
När Zenit vann ligaguldet 2014/2015 var det med en känsla av mättnad. Klubben låg och sov under transferfönstret den sommaren och även om man hade en bra höst i Champions League slängde man bort ligatiteln redan under höstsäsongen. Den här gången känns ligatiteln som början på något nytt. Sergej Semak gör sitt första år, Javier Ribalta likaså och med en mer ambitiös klubbledning på plats så känns det som att Zenit kan ha något riktigt stort på gång. Ett par positioner behöver definitivt uppgraderas, inte minst ytterbacksplatserna där Jurij Zjirkov sjunger på sista versen och Igor Smolnikov är alldeles för skadebenägen. Men för första gången på länge känns det inte som att man behöver oroa sig då Zenit fått in kompetent folk på de viktigaste platserna i klubben och när ligatiteln ska försvaras efter sommaren är jag övertygad om att Zenit har ett ännu starkare lag än det man har idag.
