Krönika
En krönika, signerad Ola Bo Larsson, "Vi väntar fortfarande på årets gudomliga ingripande."
Grattis till segern HBK!
Vi väntar fortfarande på årets gudomliga ingripande.
Efter Halmstadmatchen läste jag inläggen i Forum. Diskussionen om att stå upp för sitt lag i motgång är intressant. Vi som har varit med ett antal decennier kan knappast säga att vi håller på Bois för att vi tror att laget ska vinna allsvenskan. Vi BoISare kan väl drömma om guld, men medvind har väl knappast varit vår normala vindriktning.
BoIS är inte instiftat i fotbollsvärlden för att segra. BoIS är som livet självt, mest tungt och jämntjockt men ibland lyfter det och då känns det osannolikt härligt. Som när Bosse Augustsson springer ifrån sin mer meriterade bror i matchen mot skrytbygget Åtvidaberg, 1975 års motsvarighet till årets Djurgården. (Åtvidaberg trodde att det skulle regera för evigt. Det finns ingenting som är för evigt.) Jörgen var tvungen att fälla Bosse utanför straffområdet.
Eller som när den enarmade guden från Teckomatorp 1994 flög fram över Olympia för snart tio år sedan. Eller: när jag efter en tids BoIS -bortavaro får se 17-årige Johan Anderssons tillslag på bollen i en medioker segermatch över IFK Malmö. Eller som under fjolårets lyckorus; Från den soliga chockpremiären via uppföljningen på Eyravallen fram till målet på Söderstadion när Farneruds löpsteg och bolltouch visar sig inte bara vara en slump, utan ett guds mirakel.
Det här är några av mina starkaste minnesbilder. Ni har naturligtvis andra, men ett minne lever ju vidare bara om det skiljer sig från andra händelser. BoIS är oftare än minnesbilderna ovan uppgivna kommentarer på Ståplatsläktaren och minimalt spaltutrymme i rikspressen. Om BoIS hade varit ett vinnarlag hade varje seger upplevts som självklar vardag och inte som ett glädjerus som det nu gör. Bara att Bois är i allsvenskan känns som en ynnest. Makalöst med tanke på publikunderlag och närliggande konkurrenter. BoIS är mer än fotboll. Det vet alla vi som känner till Landskronas och BoIS ´ historia och nutid.
På Örjans vall slog det mig - när jag stod och svor över Mats Svenssons brist på professionalitet - att just Mats Svensson är den ultimata BoISaren. Han är för ojämn för att räknas till Sveriges tio bästa målvakter, men misstagen varvas med gudomliga ingripanden och det är det som gör honom till en sann BoISare. Han heter Svensson och inte Källström. Han är mänsklig. Han är BoISare.
