Fy fan vad vi är bra (för vi är i allsvenskan)
Äntligen var solen tillbaka. Visserligen var det lite kyligt när jag för första gången i år valde sittplats. Det märktes att fredag är en bra matchdag, det var knökfullt på östra läktaren. Hemmaklacken var på sitt allra bästa humör och redan under uppvärmningen höll man igång ordentligt – det var upplagt för en härlig fotbollsfest.
Några reflektioner från matchen:
* En ny anfallskombination fick chansen i slutskedet av matchen. Det var härligt att skåda det härliga samspelet och den rappa aktionen från Edier Frejd och Fredrik Lundgren.
* Trots förlusten ser det här riktigt bra ut. Vi har ett bra grundspel och skapar massor av chanser. Vi har hela fem poäng ner till kvalplats. Det kommer att ordna sig. Vi skapar chanser. Vi hänger kvar i allsvenskan. Bara vi fortsätter spela vårt spel och inte ändrar på något.
* Det var kul med lite nya grepp i pausen. En livfull pausunderhållning behövs för att lyfta arrangemanget till allsvenska höjder.
* Fredag visade sig vara en riktigt bra matchdag. Då kommer publiken minsann.
* Tifot var grannt att skåda. Snudd på världsklass!
Nä, allvarligt talat. Nu kan jag inte hålla mig längre. Vart fan är vi på väg egentligen? Det här räcker inte. Det är förstås inte jättedåligt. Vi ligger på tionde plats i allsvenskan. Klacken är bättre än Halmstads klack. Vi håller allsvensk klass. Men inte sjutton är det bra. På alla plan visar GAIS de ålderstecken man kan förvänta sig från en 112-åring gammal gubbe. Var är engagemanget från spelarna? Herr Nilsson pratade innan matchen om att träningarna sett jättebra ut och att spelarna såg laddade ut. Jaha? Och det tog dom inte med sig ut på plan då eller? Jag förstår om det blir några klyschor för att hålla en viss nivå utåt sett. Men jag hoppas verkligen inte att den allmänna uppfattningen är att det här var en bra insats.
Helsingborg var uddlöst. GAIS var uddlöst. Enda chansen i första halvlek var när Bobbie Friberg da Cruz snyggt tog ner bollen i steget och avancerade in från sin kant. Med fint driv i steget tog han sig förbi flera motståndare, men HIF-målvakten gjorde en riktigt bra räddning. Det skulle visa sig vara den enda vettiga chans GAIS skapade den här kvällen. Det var nästan en befrielse när domaren blåste för pausvila. Men nu vidtog en pausunderhållning av fruktansvärt låg klass. En sponsor och vår ordförande sköt straffar på en målvakt i bandyhjälm under tiden som vår marknadschef gastade i mikrofonen. Fort, fort - somebody shoot me.
Det här var alltså första matchen i år som jag upplevde från sittplats. Kanske är det så att allt blir så mycket mer uppenbart från en lite högre position. Det måste ju finnas en anledning till att det finns så många gnällgubbar här. Och jag förvandlades snabbt till en av dem. Ett tag – ställningen var fortfarande 0-0 – var jag nära och gå upp till Rolle i speakerbåset och göra en efterlysning på en försvunnen hejarklack. Det var pinsamt tyst från andra sidan. En busslast bortafans stod visserligen närmare mig än de grönsvarta men inte fasen skall skåningarna höras mer.
Under en femminutersperiod en bit in i andra halvlek kom ”Å heja GAIS” igång. Bra tryck. Och till och med gnällgubbarna på sittplats klappade med. Just då fick även spelarna fart på benen. Det var ett utmärkt exempel på att publikens engagemang spelar stor roll för hemmalaget. Men det är ju rätt jobbigt att stå och skrika…och sången dog ut. Faktum är att klacken verkar vara just de goa gubbar som de själva avskyr. ”Det ordnar la saj. Och förresten, vilken pub skall du gå till efter matchen?”
Matchen? Den borde ha slutat 0-0. Inget lag var värda att göra några mål. Men mitt i andra halvleken beslutade sig flanen med visselpipan att varna Jonathan Berg för en lätt beröring. Visserligen oerhört klantigt av Berg, men samtidigt en mycket hård varning. Eftersom blåvittlånet fick en varning redan i andra minuten så skickades han nu ut i omklädningsrummet. Berg var fram till dess den som utmärkte sig mest i det offensiva spelet med fina inlägg och frisparkar.
Direkt efter utvisningen hamnade sju spelare i knät på vår målvakt. ”Alle man hemåt! Rädda det som räddas kan. Få se hur länge vi kan klara oss”. Och med den inställningen kom givetvis 0-1 som ett brev på posten. Andreas Jacobsson fintar bort Lundgren som försöker göra någon slags hockeytäckning. Inlägget är hårt och lågt. Helt ostört får Burger King gå upp och skalla in bollen bakom en chanslös Dime Jankulovski. Var det Bobbie Friberg som missade markeringen på en fast situation igen?
Strax efteråt kom tvåan efter snyggt förspel av Babis Stefanidis. Det kändes tungt, oerhört tungt. Och inte blev det bättre när James Keene strax därpå tvingades gå av för en lättare skada. Nu försvann allt hopp.
Att se Eddie Frejd och Fredrik Lundgren i de offensiva rollerna får en att undra vad Mathias Gravem gjorde för fel. Kanske håller han inte allsvensk klass. Men hellre en anfallare av superettaklass än en back och mittfältare längst fram.
Nä, nu får det räcka. Det här var en gnällig och usel matchrapport. Men skall jag vara nöjd med sån här skit?
Nej, jag lovar att nästa matchrapport skall bli mer positiv. Jag skall verkligen jobba hårt! Jag vill hitta nya idéer och infallsvinklar. Jag kommer inte ge mig bara för att jag bara är en skribent av hygglig klass. Jag kommer att kämpa tills jag är nöjd och stolt över nästa matchrapport.
Jag hoppas att övriga inblandade gaisare också tar sig till nästa match med samma inställning.
