Gästkrönika: Freden i Glumslöv
Peter i Helsingborg bjuder på en riktigt överjävligt bra och rolig gästkrönika som är lika njutbar för BoISare som för "di röe"
Ett fiktivt och i grunden föga militant kåseri
som en förpostfäktning till vad som komma ska.
Freden i Glumslöv
Det hade länge varit spänt mellan parterna, ordkriget hade trappats upp och mobiliseringen var påtaglig i båda lägren. Spionaget hade successivt blivit självklara komponenter i den psykologiska krigföringen och de svarta rubrikerna i pressen hade blivit allt fetare. Rykten om sabotage spreds dessutom från båda håll. En kväll var bastun iskall efter den sedvanliga svartvita drillningen. Och en månljus natt fick bussen, som de röda färdades i, punktering på två hjul samtidigt. Av allt att döma tillfälligheter, fast krönikören Knut Knutsson visste inte vad han skulle tro och skvallerpressen frossade på temat överlöpare och såg en quisling i varje medborgare som passerade gränsen i endera riktningen. Det var ganska uppenbart att en sammandrabbning var nära förestående.
Stämningen var förtätad. Luften dallrade. Samtliga TV-kanaler var på plats för att kunna skildra den ominösa händelseutvecklingen. Total mörkläggning hade proklamerats från båda sidor, ingenting läckte ut. Aldrig hade spekulationerna inför en förestående batalj varit så svindlande, aldrig hade ovissheten känts starkare.
Dagen D var inne. Rekognosceringspatrullen hade gett klartecken. Invasionen började tidigt på morgonen. De röda förtrupperna anlände till det svartvita fiendelägret. De kom i fordonskonvojer. De landsteg "två fingrar" SV slagfältet. Fanorna böljade i den starka vinden, sikten var god. Marschen på bred front mot det förutbestämda målet var taktfast och stridsropen ekade. Inga gränsintermezzon inträffade. TV-teamet som inkvarterat sig i ett av tornen på Sofia Albertina kyrka fick inmarschen förevigad. Men när kyrkklockorna började ringa ångrade man djupt sin tillflyktsort.
Fältherrarna, ingen av dem kända för att bedriva skräckregementen, samlade sina lätt uniformerade trupper. De ritade på white boards, formulerade strategier för anfall och försvar, ingöt mod och stridsmoral i trupperna och tog plats i stridsledningen inför fältslaget. Ute på slagfältet skulle nu befälet övertas av ärrade kämpar med kaptens grad. Som sig bör med bindel, likt von Döbelns, fast applicerad på ärmen.
Korrespondenterna med nyvässade pennor var på plats. Dock sågs inte skymten av Åsne Seierstad. Indisponibel, enligt NRK och Aftenposten. Men enligt väl initierade källor är Åsne i själva verket djupt lierad med norska Fredrikstad, som nyligen tog steget upp i Tippeligan, och hade helt enkelt inte blivit ackrediterad.
Från menigheten hördes ropen skalla:
"Gör som Döbeln sa vid Jutas,
här ska jävlar i de´ skjutas,
BoIS, BoIS, BoIS!"
Patriotismen frodades i båda lägren. Repliken kom blixtsnabbt:
"Gör som Schwarzkopf i Kuwait,
bjud nu på en satans fajt,
HIF, HIF, HIF!"
På en given signal började tvekampen. Alla var på det klara med att avgörandet ofta faller på mittfältet. Det tycktes bli något av ett ställningskrig till att börja med men absolut ingen skyttegravstaktik från någotdera hållet. Några lösa skott avlossades för att ställa in siktet.
Efter 25 minuter satte Swärd in en stöt, gav tecken till sitt nya, dittills kamouflerade vapen som gjorde en elegant undanmanöver och laddade kanonen. Måhända fanns inget nytt på västfronten den här gången heller. Öster hade däremot ingen tänkt på. Pang! Vad i Herrans namn var det? Den grovkalibriga projektilen borrade sig in i det gröna maskeringsnätet bakom den sista svartvita utposten. Den kulan visste var den tog!
De röda retirerade. Omedvetet eller taktiskt? Vet ej. Men de svartvita styrkorna började nu forcera kraftigt och utsatte motståndarna för en kanonad. Ingen moteld gavs. De röda trupperna föreföll paralyserade men kämpade tappert och släppte ingen jäkel över bron. Överbefälhavare Jönsson satte in det tunga artilleriet men ingenting tycktes bita.
Efter 15 minuters vapenvila och kanske en och annan prilla av generalens finkorniga var det dags igen. Koktrossens högtryck hade ebbat ut och det beordrades uppställning på slagfältet. Kort visitation genomfördes för att kontrollera att alla hade krutet torrt och att ingen av misstag hamnat i buren.
De svartvita kanonerna mullrade åter. Men mitt i den massiva offensiven startades ett motanfall, ett oförutsägbart blixtanfall från de röda som var ytterst nära att resultera i deras andra fullträff. Rikoschetten från överliggaren blev enorm.
Efter att ha varit så nära att gå på en mina blev man lite försiktigare från svartvit sida. Men fem minuter senare var det utjämnat efter ett mönsteranfall. Äntligen. Trots den tjocka krutröken började man vädra morgonluft. Någon ovillkorlig rödvit kapitulation var det dock aldrig tal om. Det var alltjämt strid med blanka vapen.
Efter en hård sammanstötning uppstod blodvite, dock inte av värre slag än att Genève-konventionerna alltjämt kunde anses respekterade. Emellertid - straffkommendering följde. Exekutorn agerade briljant och fick det svartvita lägret att explodera i glädjeyttringar.
Triumfen var nära, men bara 30 sekunder före eld upphör gjorde de röda en ny och oväntad trupprörelse, vann misstänkt mycket terräng och lyckades åter träffa sitt mål.
Så skipades klassisk salomonisk rättvisa i kåseriets form. Som sig bör, vill jag tillägga. För nog är det på planen som kanonerna ska mullra och poängen erövras? Tidig april är det dags på riktigt. Då kommer båda lägren bättre rustade än någonsin.
Historien är inte riktigt slut ändå. Efter drabbningen möttes nämligen företrädare för rött och svartvitrandigt på halva vägen - i cafeterian på Milstolpen i Glumslöv. Följande lakoniska samtal utspann sig:
Fredin: - Fred, bäste Kenneth!
Håkansson: - Absolut, bäste Sten-Inge! (och så mumlade Kenneth för sig själv "tills vi möts igen, då har vi också ett hemligt vapen som du inte ens kan föreställa dig).
Ska låta det vara osagt om de verkligen rökte fredspipa, men samstämmiga vittnen berättade att de tog varann i hand och undertecknade de berömda dokumenten avseende freden i Glumslöv.
