Gästskribent: Kung Sune (Sonny Johansson)
Han är den störste BoISaren genom tiderna och här kommer ett långt brev till BoISare där Kung Sune pratar direkt till fansen.
Till alla randiga
Då var det dax för ytterligare en allsvensk premiär på IP och det har verkligen pirrat i kroppen en längre tid. Det finns inget roligare än när fotbollen drar igång för då vet man att våren är här. Man har ju glada minnen sedan förra gången Helsingborgs IF var här och hjälpte till att öppna
2002 års allsvenska och alla hoppas på något liknande igen. Tyvärr tror jag inte det är möjligt för den matchen har blivit lika klassisk för den yngre generationen BoISare som cupguldet är för den äldre skaran på IP. Just såna matcher etsar sig fast i minnet och ska jag vara ärlig så är 6-2 mot ett guldtippat HIF i en premiär, i ett derby självklart väldigt stort.
Jag fick tyvärr aldrig vara med och möta Helsingborg när vi låg i allsvenskan på 1970-talet för då låg dom i division 2 och tre. Fast jag har fått möta HIF i gamla tvåan både innan och efter vår allsvenska sejour och det var alltid kul matcher med mycket känslor inblandade. Våra stora matcher var mot Malmö FF och dom hade ett fantastiskt lag på den tiden och det var riktiga derby. Nu är det annorlunda och trots att både Malmö och Helsingborg är med i allsvenskan så går det inte att prata bort att derbyn mot HIF har högsta prioritet och är det laget som är roligast att besegra. Anledningen är att Malmö alltid har varit storebror till Helsingborg och BoIS. BoIS och HIF har varit mer jämbördiga och skillnaden mellan klubbarna har inte varit så stor. När HIF låg i allsvenskan innan de åkte ur så var dom faktiskt ett bottenlag.
Mitt bästa allsvenska premiärminne är ifrån 1971 och vi mötte Malmö FF inför drygt 26 000 åskådare på Malmö Stadion. Det var en så härlig stämning på läktarna så man kommer aldrig att glömma den matchen. Matchen slutade 2-2
och jag gjorde båda våra mål. Nu när man har blivit äldre så saknar man tiden som spelare och fast att man har varit tränare så går det aldrig att jämföra med känslan att själv spela. Jag höll på med elitfotboll till jag var 36 år och jag erkänner gärna att jag saknar den tiden varje dag. Till
alla som är i den åldern att kroppen klarar av att spela fotboll vill jag säga: Ta vara på den tid i livet när ni kan spela fotboll för åren går fortare och fortare ju äldre ni blir.
Det är också väldigt kul att allsvenskan blivit så attraktiv igen och alla pratar om fotboll och här i Landskrona är det bara BoIS. TV, press och annan media är en stark bidragande orsak till att alla fokuserar på fotbollen och på arbetsplatserna, på stan, i skolorna och överallt pratas det om vad som har hänt och kommer att hända i allsvenskan och det är så intresset sprids. Folk går på fotboll igen och publiksiffrorna skjuter i höjden på dom allsvenska arenorna och det är likadant här i Landskrona.
Förra året tappade BoIS lite publik och det berodde nog på att man låg i botten och slogs och att dom sista omgångarna inte betydde så mycket. BoIS har ändå bra publiksiffror för att vara en så liten stad som denna är. Jag var lite rädd att man inte skulle intressera sig för sporten så mycket för i dagens allsvenska är det ingen direkt gladfotboll mer utan det är mycket kämpa. Anledningen är nog att det är stor press på spelarna och nu när alla spelarna i allsvenskan i stort sett är proffs och då kommer kraven också.
Jag vill som publik sen en underhållande fotboll och då känner jag som tränare att jag måste motivera och utbilda mina spelare till att spela en fin fotboll. Jag föredrar en offensiv fotboll och att spelarna får frihet under ansvar och vågar ta egna initiativ och vågar bryta mönstret. I dagens BoIS finns en spelare som jag är extra förtjust i och det är Johan Andersson. Han kan bli hur bra som helst och det är nu han måste slå igenom och blomma ut på allvar. Han har kapaciteten och måste bara våga tro på sig själv mer och agera med mer självförtroende.
Hade jag som tränare haft Johan Andersson och Alexander Farnerud så hade jag varit glad. Men när jag var tränare i BoIS hade jag Pontus och Sundström och det var två gudabenådade spelare och just den typen spelare ser jag inte i dagens BoIS. Man saknar en kreativ spelare som kan slå den avgörande passningarna ifrån mittfältet och en Sundströmstyp hade gjort BoIS gott. Kanske den nya finnen Okkonen kan bli den BoIS saknar på mitten?
När jag tog mig på att skriva detta så fick jag reda på att jag var tvungen att skriva något om Kung Sune men det är svårt för mig att göra det. Jag har alltid haft ett fint stöd av BoIS-publiken och det är smickrande att folk
uppskattat det jag har gjort och jag är väldigt stolt, men det får inte gå till överdrift. Det är inte meningen att jag ska leva kvar i rollen jag fått i evighet. Jag gärna att någon ung kille med hjärta för BoIS tar över så småningom.
Black & White är en fin supporterklubb som stöttar bra på matcherna och hänger bra med i kampen med andra supporterföreningar. Alla tycker att klacken är ett trevligt inslag på IP och på bortamatcherna eftersom man
alltid sköter sig och man är inte ute efter våld som andra klubbar har problem med. Jag tycker att gliringar mellan supportrar hör till men det får aldrig utmynna i bråk och slagsmål. Det ska vara tändning mellan lagen på plan och supportrarna på läktaren och det är två matcher man får när man ser på fotboll och det ska vara rent spel. Jag får alltid höra att jag var för snäll på planen, men jag tycker att jag klarade mig bra ändå. Det går ut på att sparka på bollen och inte på varandras ben. På läktaren gäller det att stötta sitt lag och sjunga eller heja högre än motståndarnas fans.
Nu är det bara positivt i BoIS och det är jag glad över. Under dom svåra åren på nittiotalet var det kämpigt i Landskrona BoIS men man visade än en gång att man kommer alltid igen. När det var som värst så såg man att man
hade en grundtrygghet i vår fina publik och det finns kunnigt folk i och runt klubben som kan gå in och ta tag i det när det kärvar. Idag är jag glad att man har varit en del i arbetet med att få klubben på fötter igen när jag
var tränare för klubben. Mina insatser var kanske inte så stora men det är ändå kul att varit med om det trots att vi hade minimala resurser då. Det blev allt bättre eftersom och idag är det roligt att se att satsningen på ungdomsavdelningen betalar sig.
Detta brev längre än jag trodde det skulle bli, men det gör nog inget. Nu ser vi fram emot att gå ut till IP på lördag och se randigt ta emot "di röe" i en härlig match. Jag tror det blir tätt och tufft och jag tror det blir 2-2. Men om Johan Andersson vågar anta utmaningen och växa ut till BoIS
store lirare så avgör han och slutresultatet blir 3-2 till BoIS.
Randiga hälsningar
