Gästskribent: Danijel Milovanovic
Veckans sista gästskribent är ingen mindre än derbyhjälten Danijel Milovanovic som gjorde hattrick i den klassiska 6-2-matchen 2002. Läsvärt!
Premiärdax
Då var det äntligen dags för den allsvenska premiären. Återigen har vi fått äran att möta våra norra grannar Helsingborg. Tänkte blicka tillbaka två år i tiden när vi hade samma upplägg med att möta Helsingborg i premiären. Ni vet alla hur det slutade. Kan det bli samma visa igen?
Vi i Landskrona BoIS hade kommit in i det allsvenska finrummet efter att ha vunnit Superettan. Nu skulle jag få vara med och känna på allsvensk fotboll. Det har ju varit en pojkdröm. Helsingborg stod som motståndare på andra sidan planhalvan. Enligt alla var detta det "stora" derbyt man inte fick förlora. Det var ganska svårt för mig att inse detta, en kille från Varberg och uppväxt på fel sida Hallandsåsen.
Vi hade byggt upp laget tillsammans under ett år i Superettan och sammanhållningen var utöver det vanliga. Om Jeppsson hade lite berättelser i omklädningsrummet att berätta, så skulle han ha varit inne i vårat omklädningsrum, då skulle han aldrig ha trott att det var ett allsvenskt lag där inne. Nannskog med den stora käften. Zoom med en ännu större mun och Söder som tror han kan hästar och fixa bord på Jägersro. Sandqvist med den sjukaste humor man kan tänka sig och Sundström som berättar gamla HIF och MFF historier (riktigt roliga). Vi hade en härlig mix det året och var mycket sammansvetsade. Detta måste också vara bra för att kunna lyckas ute på fotbollsplanen. Vi hade ett spelsystem där varje spelare visste vad de skulle uträtta på planen och vi hade fått spela oss samman väldigt länge. Detta skulle vi bära med oss till den allsvenska premiären.
Det var en härlig vårdag i april och det var äntligen dags för den allsvenska premiären. Nu skulle ÄNTLIGEN min pojkdröm uppfyllas. Som alltid vid premiär så pirrar och kittlar det i magen innan det är dags för avspark. Kommer så väl ihåg när jag skulle äta frukost på morgonen och "de rö blå" supportrarna anlände utanför min balkong på Kungsgatan. De hade kommit med båtarna till Landskrona. Sen till på råga så började de att "sjunga" hif hif hif. Dagen kunde ha fått en bättre start. Efter att ha fått i mig tillräckligt med kolhydrater var det dags att bege sig till IP. När jag körde genom staden och såg alla de svartvita supportrarna kändes det genast bättre. Detta är fantastiskt med den lilla staden Landskrona att alla ställer upp för de randiga på ett förträffligt sett. Allt från små barn till vuxna.
Väl framme vid IP, så hade det redan anlänt mycket folk och adrenalinet började höjas. Inne i omklädningsrummet så kör varje spelare sin egen lilla procedur för att komma ut till matchen på ett bra sätt. När man väl är klar och skall gå ut för uppvärmning då börjar tändningen att komma. Ni som är supportrar skall tänka på att detta spelar stor roll för oss spelare att få ett bra mottagande när vi kliver in på arenan för uppvärmning (det har vi alltid fått). Efter att ha gjort lite passningar och skott, så är det dags för att göra sig redo för drabbning. Vi gör en sista peppning innan vi går ut till spelargången. När man står där och väntar på att få gå ut är en stor känsla som jag unnar alla fotbollsspelare att få uppleva. Våra fans har blivit enormt mycket bättre på tifo genom åren och vi spelare uppskattar deras prestationer väldigt mycket. Jag personligen gillade de bengaliska eldarna ni hade förra året(mäktigt).
Vi startade matchen mot HIF i rasande fart och vi tog ledningen efter en grötig situation och jag fick bli den lycklige målskytten. Vilken upplevelse det var (obeskrivlig känsla). Sedan gjorde Söder 2-0 till oss och vi spelade som i trans. Efter våran tidiga ledning så kom då deras reducering och kvittering. Kommer ihåg att vi stod och tittade på varandra och undrade: Har det roliga tagit slut? Redan? Det var väldigt många tunga blickar då. Men vi lyckades att ta tag i varandra och såg till att göra både 3-2 och 4-2 innan paus. Då var stämningen enorm på idrottsplatsen. Vi pratade i halvlek om att hålla ställningen första kvarten för att de skulle tröttna. Efter den kvarten så la vi in överväxeln och gjorde 5-2 och 6-2. Vi fattade nog inte vad vi hade ställt till med. Det gjorde i alla fall inte jag och säkert inte hela Fotbollssverige. Jag hade lyckats med att göra tre mål mot HIF och kunde ha gjort ett till (missade friläge, typisk tanke från en anfallare).
Alla tyckte att jag var en hjälte (det är ett stort ord), men det är tack vare tio andra medspelare som gör att lyckan infinner sig. Vi vinner tillsammans och förlorar tillsammans, glöm aldrig det. Detta som vi i 2002 års upplaga av Landskrona BoIS var med om vill jag att årgång 2004 också skall få uppleva. Det är inte omöjligt. Jag vet också att våra fantastiska fans kommer att skapa en fin inramning och ett bra tifo. Ni har växt och blivit bättre, så har vi i Landskrona BoIS också gjort. Vi har kommit ifatt "storebror". Förutsättningarna är annorlunda idag än vad de var för två år sen. Vi har framförallt blivit stabilare, starkare, och har en större bredd på truppen. Detta kommer att göra oss till ett stabilt lag i allsvenskan, där många kommer att känna på de randigas stål.
Vill passa på att tacka Jeppsson och Svegis för ett utomordentligt arbete här på Svenska Fans. Ni supportrar som står bakom oss i medgång och motgång. Ni är underbara och utan ER så hade vi inte varit där vi är idag. Jag vet att ni kommer att vinna eran "läktarmatch" lätt mot de norra grannarna och vi kommer att vinna matchen på planen.
Tack för ordet
"Mille"
