Gästkrönika: Att hålla på GAIS
Ränderna går aldrig ur, så kan man sammanfatta gästkrönikan från Uffe.
Jag kan inte låta bli att rita ner detta, jag har länge funderat på vad som gör att jag håller på GAIS. Jag minns när jag var väldigt liten och ung och fick följa med min pappa på Gamla och kolla på GAIS. Det var så länge sedan att GAIS spelade i gröna tröjor med vita ärmar, inte minns jag mycket från spelet heller. Däremot kommer jag ihåg att det alltid var väldigt mycket folk på matcherna och att det var en härlig stämning. Jag tror att jag för det mesta följde med för chansen att få en korv eller en glass och nog fick jag alltid något. Efter matchen brukade pappa ta med mig till något ölställe i Nordstaden, där tog han en eller flera pilsner medan jag fick en läsk. Hem gick vi nästan alltid över älvbron eftersom vi bodde i Rambergsstaden. Varje gång så fick jag lova att inget säga till mamma och lojal som jag var så sade jag inget, men hon förstod nog ändå. Ibland hände det att hon gick med men det var inte ofta.
Ja jag blev ju både större och äldre, men att titta på och hålla på GAIS gick ju inte bort utan det var ju något självklart. Jag minns många matcher på Nya, en arena som vi nu tycker lämpar sig illa för fotboll, men då upplevde jag det inte så. Det berodde nog på att det väldigt ofta var ganska mycket folk på matcherna och stämningen var också väldigt bra. Ett av de starkaste minnena jag har från Nya är när GAIS mötte IFK på våren 1976. Det var över 50000 åskådare, stämningen var elektrisk men god. Inget bråk och ändå hade man fansen blandade hur som helst, något som idag nästan framstår som en saga. Tyvärr förlorade GAIS och man kan nog säga att efter denna match har jag som GAISare haft fler hemska upplevelser än goda när det gäller mitt älskade GAIS. En annan hemsk match var mot Häcken på Rambergsvallen hösten 81, när vi förlorade och åkte ner i division 3. Något jag faktiskt fram till dess aldrig hade trott kunde hända. Det var också sista gången pappa var med på en match, i trean vägrade han att vara med. Fast GAIS följde han ändå via radio och mig. Det är som det heter en gång GAISare alltid GAISare.
Det som jag nu efteråt tänker på är att trots förlusten och degraderingen så slog vi inte sönder arenan eller något annat, det var en annan tid. Så småningom fick jag både hustru och barn. Vad gjorde jag då, jo precis som min pappa tog jag med dem på GAIS matcher och nog är de GAISare alltid. Mer fanatiska än jag någonsin varit. De har nog inte alltid haft det lätt, vårt älskade GAIS har ju varit i både ettan och tvåan under den tid som de följt GAIS. Den yngste pojken sa till mig när vi slagit Djurgården - Pappa jag tror aldrig jag varit med om att vi vunnit två matcher i rad under vår tid i allsvenskan. Något som troligen är sant också.
Faktum är att för mig som GAISare är det underbart att barnen har samma favoritlag. Vi vet precis hur det känns i magen när matchstart närmar sig, hur illa man mår efter en förlust. Fast vi vet också hur det känns att vinna, den underbara glädje som infinner sig efter en seger. Två gånger har jag haft förmånen att dela två underbara upplevelser med mina barn. Först 2003 när vi slog Mjällby och gick upp i superettan. En härligare hemresa än den vi hade från Listerlandet den gången trodde jag nog inte jag skulle få uppleva på länge. Men se det fick vi, 2005 när GAIS slog ut Landskrona i kvalet till allsvenskan var ju en ännu större upplevelse. En härligare hemresa har vi aldrig upplevt, men jag hoppas ju att jag en dag skall få uppleva mitt älskade GAIS som mästare och då är det fullbordat för mig. Jag menar glädjen i så fall blir så stor att inget kan gå upp mot det. Visserligen kanske det inte är så mycket som just nu tyder på att vi skall bli mästare, men om några år så kanske, kanske. Hoppet finns ju i alla fall där att jag en dag precis som min pappa skall få jubla åt guldet. Ni skall bara veta hur ofta jag varit på Stadsparksvallen och fått uppleva andra halvlek, när GAIS spelade med tio man och slet som djur för att ta den poäng som behövdes. Jag hoppas att jag en dag skall få uppleva detta sköna, att vår kapten lyfter bucklan mot skyn.
Med denna lilla krönika har jag bara velat få sagt vad som får mig att hålla på laget i de vackraste av dräkter. Jag tror nog att det är på samma sätt för de flesta supportrar, de har följt med sin pappa eller en kompis och helt plötsligt bara varit fast. För så är det man är fast, känslan när man är bland likasinnade när ens favoritlag spelar är obeskrivlig. Glädjen när de gör mål och glädjen vid vinst, något skönare finns nästan inte. Likaså sorgen när de får stryk, den obehagliga känslan av katastrof, allt är öken. Tänk på våren 2001 när kaninen tränade dem, jag gick på samtliga matcher som i ett töcken. Något sämre hade i alla fall jag inte sett, men ändå var jag där på matcherna. Varje gång så hoppades jag ju att det skulle vända, men förgäves. Jag minns även den dag när jag satt och läste på planket och plötsligt så bara det stod där, Ottor is back stod det. Detta helt korta meddelande fick mig att börja gråta, glädjetårar. Nu räckte ju inte detta för att vi skulle stanna kvar, men hösten blev i alla fall betydligt trevligare än våren. För mig är Lennart Otterdahl en bra och trevlig tränare som jag anser har betytt mycket för klubben, tänk bara när han 1999 lyckades med konststycket att ta upp ett egentligen ganska mediokert lag till allsvenskan. Tacken för detta var att han kickades när vi inte lyckades hänga kvar, ändå svalde han förtreten och ställde upp när vi behövde hans tjänster. Endast stora människor agerar så, tack Lennart.
Idag verkar det som min älskade klubb har kommit en god bit på väg mot att etablera sig i allsvenskan. Vi kanske inte har några riktiga fixstjärnor, men vi har grabbar som nästan aldrig viker ner sig. Gott så, och vi har ett klurigt och lurigt tränarpar som ofta lyckas lägga upp en taktik som verkligen stör motståndarna. Dessutom har vi äntligen en styrelse där det verkar råda harmoni och de inbördes striderna tycks ha försvunnit, detta lovar verkligen gott framöver, och vem vet en dag kanske en i mitt älsklingslag får höja bucklan mot skyn.
Ja jag vet detta var en riktig nostalgitripp, var det bättre förr egentligen. Nej naturligtvis inte, spelet har ju utvecklats, flera arenor har blivit mer publikvänliga, om man så får säga. GAIS var många gånger helt värdelösa även under den tid som jag och min pappa gick tillsammans på matcherna. Det var allt många trista stunder vi hade. Fast det är klart samhörigheten med andra GAISare fanns ju där i alla fall som något gott.
EN sak har tyvärr blivit sämre sedan jag var ung. På den tiden behövdes inte hundratals poliser för att hålla ordning på matcherna, det skötte sig själv. Inte riskerade man att få stryk bara för att man hade ”fel” halsduk eller tröja på sig. Likaså var det aldrig några hata hata ramsor som skreks. Idag har vi tyvärr låtit ett antal ”ärthjärnor” ta över vår sport, det tycker jag är fruktansvärt. Flera gånger när jag stått i klacken har jag hört P-Mats uppmana oss att inte lämna arenan en och en eftersom ”de andra” väntar på oss. Detta är ju inte kul, jag menar inte att Mats är omtänksam, utan att det finns folk som vill slåss. Kan vi inte i framtiden på något sätt få ett slut på dessa idiotiska saker så tror jag att det leder till en sakta död för fotbollen som en folksport. Med vi menar jag oss alla skötsamma som bara älskar att hålla på vårt lag och njuta av matchen, det är vi som måsta sätta stopp för dessa idioter som bara förstör. Vi måste ta avstånd och frysa ut stollarna.
