Gästkrönika: Antikrundan
Signaturen "Peter i Helsingborg" frågar sig: - Har vi supportrar då ingen verklighetsförankring? En mycket läsvärd och "neutral" krönika för alla supportrar.
Något tillspetsat påstår jag att Svenska Fans är en tummelplats för antika uppfattningar. Ingenstans finns så många gammaldags hängivna, trogna och i vissa fall godtrogna individer som här. Unga och gamla, vi supportrar tillhör nog de sista entusiasterna.
Mentalt är jag själv ett fotbollssupportrarnas fornminne av sällan skådat slag, trots att jag har minderåriga barn och i hög grad lever i nuet. Vid ett av de numera sällsynta tillfällena av klarsynthet formulerade jag mina tankar så här:
Klart att vi supportrar i vissa avseenden är både naiva och konservativa. Det är inget att hyckla med. Vi går till och med så långt att vi stundtals tror att fotbollsspelare - precis som vi - skulle vara mer ideella än kommersiella och enbart lyssna till sina hjärtan vid val av klubb. En utopi. Fotbollsspelare är ett yrke, om än av temporärt slag, och den korta karriären ska generera så mycket pengar som möjligt.
Vissa spelare verkar inte ha någon hemvist överhuvudtaget och kan väl närmast liknas vid konsulter.
Vi har nog alla förståelse för den framgångsrike Nokia-säljaren som faller för locktonerna från en driven headhunter och byter till svåraste konkurrenten Ericsson. Med högre lön, större möjligheter att avancera, fringe benefits, provisioner, optioner och pensioner. Ingen får för sig att kalla honom Judas. Han är eftertraktad och beundras för sin snabba klättring på karriärstegen. Men när headhuntern kallar sig agent och i stort sett samma bevekelsegrunder präglar en fotbollstransfer är vår acceptans inte lika självklar. Vi kan känna oss både svikna och förödmjukade
Jag ifrågasätter inte för ett ögonblick spelare med ambitioner att spela i bästa möjliga lag i bästa tänkbara serie och till högsta möjliga lön. Däremot är jag kritisk till de spelare som via media och agenter bjuder ut sig och ställer till med auktion på sig själva. Inte oväntat blir resultatet att högstbjudande vinner och att spelaren (eller kanske vi ska tala om objektet) försäkrar att det är den sportsliga utmaningen som fällt avgörandet. Säkert! Från allsvensk topp till dansk botten är naturligtvis en utmaning - men den ligger knappast på det sportsliga planet.
Jag är också kritisk till de europeiska toppklubbarna, som allt tidigare och i allt större utsträckning plockar godbitarna från småklubbarnas talangstinna smörgåsbord. Ju tidigare de tar för sig, desto billigare blir det. Det är en nåd att stilla bedja om, att reglerna ändras så att storklubbarna får betala rimlig ersättning till plantskolorna. Risken är annars stor att vi aldrig får se våra talanger i Allsvenskan. Kanske är det också fara värt att plantskolorna slår igen, att verksamheten upphör på grund av desillusionerade eldsjälar i instruktörsledet.
Vi supportrar lever på många sätt kvar i de snövita amatörernas tidevarv. "På den tiden då man fick vara nöjd med en lemonad i halvtid", som Kalle Svensson uttryckte det en gång. Då betydde naturligtvis klimatet i klubben, traditionen, hjärtat och lagkompisarna ännu mer än idag.
Har vi supportrar då ingen verklighetsförankring? Självklart har vi det i mycket hög grad. Vi är säkert de överlägset bästa analytikerna, strategerna, coacherna och psykologerna. Vi vet kanske inte alltid vad styrelsen borde göra, men vi missar aldrig tillfället att tala om vad den borde ha gjort. Istället! Vete tusan förresten om vi inte också är de bästa krönikörerna.
Naturligtvis önskar vi lite till mans att spelarna hyste samma intensiva känslor för sina klubbar som vi. Vi sticker gärna huvudet i busken och talar aningslöst om svek när vår bäste och målmedvetne (!) anfallare flyttar till en konkurrent. Vi blir lika besvikna varje gång våra spelare visar upp ett avvikande beteende. Men innerst inne förstår vi, även om vi lider alla helvetes kval när han springer in på sin gamla hemmaplan iklädd fel färger.
Vi är ett släkte av passionerade idealister som förhoppningsvis aldrig dör ut. En kulturföreteelse av unikt slag som stått emot samhälleliga förändringar och likriktningar. Visst är vi i grunden en ytterst brokig massa av olika kön i olika åldrar och med olika bakgrund. Men fotbollen har vi gemensam. Fotbollen gör oss supportrar till en relativt homogen massa - dock med väsensskilda lagpreferenser.
Vi lever för våra lag och är en del av deras profil. Vi gör det utan baktankar och utan ekonomisk vinning. Vi till och med betalar för att vara det vi är. Våra lag är en del av vår själ, och knappast någon skulle komma på tanken att plötsligt byta sida. En genuin svartvitrandig själ kan aldrig färgas rödblå. Eller vice versa. En riktig Ängel förvandlas inte till Makrill. Och en Kvast ser nog till att sopa rent vid sin dörr.
Om jag till äventyrs - Gud förbjude - skulle få för mig att bestiga Mount Everest och mot alla odds lyckas nå toppen, då skulle jag sannolikt ta upp min BoIS-flagga ur ryggsäcken och surra fast den i lämplig skreva.
