"Må sämsta laget vinna!"
En krönika signerad Lennart Andersson
I våras var jag och många andra fyllda av glädje och förväntningar. Träningsmatcherna mot danska Superliganlag gick strålande. Bara vinster och oavgjorda, inga förluster. Till och med i en match mot Real Mallorca blev det en vinst, som gjorde oss ännu säkrare på ett framgångsrikt år.
Visserligen hade BoIS tappat ett par spelare på mer eller mindre mystiska vis, men vi hade fått nyförvärv i form av Jörgen Pettersson och Anti Okkonen och den manövern stängde av våra kritiska tankar. Vad avtappningen av äkta BoIS-profiler skulle innebära anade vi inte.
Klubbledningen talade om placeringar i toppskiktet av Allsvenskan och när somliga tidningar tippade tvärtom hånades de vilt på Svenska Fans BoISar-Forum. Jag var själv med där, förblindad, och när min gamle arbetskamrat på Aftonbladet, Lasse Sandlin, mailade mig och sa att han tänkte tippa randigt bland de fyra första i sluttabellen kunde jag bara tillstyrka. I Aftonbladets bilaga inför allsvenska starten hade han BoIS som trea i sluttabellen.
Segrar mot fel lag
Sen vet vi alla hur det gått. De givna trepoängarna har blivit förluster eller oavgjort även på hemmaplan. Två av årets segrar hittills har kommit mot lag som det ur taktisk synpunkt inte var nödvändigt att ta poäng mot, MFF och Djurgården. Bortapoängen mot AIK var viktiga, men ack så isolerade.
Vad man som åskådare saknat är viljan att vinna, att kriga för poängen. Dessutom har vi saknat ett eget BoIS-spel.
Man har suttit där på läktaren eller framför TV:n och bett till Gud eller annan högre makt, att "det gamla BoIS-spelet skulle återuppstå", men det är ju fåfängt, för det spelet har inte funnits på många år (och då var det andra spelare på plan).
Istället har vi fått be för att "BoIS plötsligt ska få en jävla bondtur och sprätta in några orättvisa mål".
Under allsvenska perioden på 70-talet brukade dåvarande ordföranden Claes Munck af Rosenschöld säga till motståndarnas lagledning strax före match "Må sämsta laget vinna!". Det är kanske så vi måste tänka även idag under de få matcher som är kvar.
Det spel vi drömmer om var det som visades upp i början av Allsvenska 2001. När BoIS försvar bröt ett anfall vände genast 6-7 spelare upp, väl organiserade med två man längs långsidorna, och rusade mot motståndarnas mål. Två bollsäkra spelare i form av Nannskog och Milovanovic satte de flesta av sina chanser och hade bra stöd bakifrån i bland annat Håkan Söderstjerna.
"Vinnarskallar"?
Det sägs från tränarhåll, att "träningarna ser bra ut" och att det görs mycket mål. Vad är det då som knyter sig på hemmamatcherna? Det kan knappast vara publiken, för den är till största delen tålig och snäll och välvilligt inställd till BoIS och medveten om vad laget betyder för staden.
"Vinnarskallar" är ett ord som återkommer i dessa tider. BoIS tycks inte ha några sådana nu när de som bäst behövs. Jonas Olssons vinnarskalle t.ex. tycks mest bestå i att han ska övertyga domaren att han själv hade rätt och inte skulle ha varnats. En av de få riktiga vinnarskallarna de senaste 25 åren jag kan påminna mig är Claes Cronqvist.
Ett av mina starkaste minnen av en vinnarskalle är från 50-talet, då jag som grabb såg BoIS i en avgörande match för laget. Jag minns inte motståndarnas namn, men en seger skulle innebära, att BoIS klarade sig kvar i dåvarande division I. Förlust var det samma som div. II.
I andra halvlek när BoIS låg under spelade BoIS högerback Arne Nilsson, bror till Harry Nilsson i AIK, med tårarna strömmande från ögonen och drev på övriga spelare och med en vilja jag aldrig glömmer. Trots Arne Nilssons spel och vilja blev det förlust och div. II året därpå.
Men han gjorde sitt yttersta in i det sista.
Själv har jag hoppet kvar och åker ner till matchen mot Sundsvall.
