Randig in i det sista
En krönika signerad Jenny Hansson.
Nu är det snart över, och fortsätter vi spela så här (vet inte ens vad man ska kalla det för) så kommer vi inte ens att klara av att vara i toppen av Superettan nästa år OM nu det onämnbara skulle inträffa. Nu har vi 6 matcher kvar, och för fan BoIS, blod på bollen! Var jag än läser, så läser jag "Idag tar vi 3 pinnar". Jaha, när ska vi tro på det? Kan ni inte visa det istället för att bara säga det inför varje match?
Vi supportrar står och tittar och stöttar detta som allas vårt BoIS "presterar" match efter match och ändå får vi knappt vara med om en enda seger, knappt ens några mål. Vi får stå ut med denna ständiga smärta som dessutom bara blir värre och värre efter varje förlust. Vad händer nu? Ett steg närmare Superettan, dit ingen vill! Vi vill ju också vara med om att skrika och klappa efter en seger. "Segern är vår, Segern är vår" och gå glada och nöjda hem med 3 pinnar i bagaget. Men när kommer vi få vara med om det igen? Match efter match står vi där och kollar på våra randiga hjältar, hemma som borta, i regn och i rusk, i stekande sol eller i värsta snöstormen (det kommer alltid vara så också, oavsett division) och verkligen hoppas att idag kanske det händer ett mirakel, att vi vinner matchen och kommer högre upp i tabellen.
Men vad får vi tillbaka? Ja, denna säsong är det verkligen inte mycket. Det har varit en ändlös ström av oerhörd besvikelse, negativa resultat och insatser. Vi vill ju precis efter matchens slutsignal nästintill gråta utav glädje för att vi vunnit och sedan bara längta tills nästa match för att få en repris av föregående match. Men istället så gråter vi för att vi förlorar på grund av att vi inte vågar/kan gå på och anfalla. Vi förlorar chans efter chans, som kanske hade kunnat bli ett supermål som sent skulle glömmas på IP. Det kommer tyvärr inte att bli några fler supermål heller om vi fortsätter så här, åtminstone inte i Allsvenskan.
Men än är det inte över. Vi har fortfarande chansen att få uppleva nästa års Allsvenska och åtminstone få lite revansch på alla dom matcher vi förlorat. Nu kanske ni tänker "Va fan (ursäkta språket) är detta för en BoIS-supporter"? Men tänk inte så bara för att jag skriver lite nedlåtande. Jag skriver bara hur det känns för mig just nu.
Vissa påstår att spelar man i BoIS så har man hjärta för klubben. Ta t.ex. Olof Andersson och Sonny Johansson, som båda har ett stort BoIS-hjärta och fortfarande går på matcher hemma och borta. Det kallar jag verkligen att ha randigt hjärta till max! Så har det alltid varit, men det har styrelsen också sett till att radera bort av någon outgrundlig anledning. Okej, vissa har det verkligen fortfarande, men inte alla, långt därifrån! Vi har en styrelse som håller på och köpa in nya spelare utan att ens titta på dem. Ta bara t.ex. Aguiar m.m. Det usla minnet (som jag helst vill glömmas bort här och nu) kommer att förfölja oss länge. Kan vi inte bara köpa en helt okej spelare för en gångs skull, som gör så att vi får in lite mål eller är med och hjälper till i försvaret (d.v.s. spelare som verkligen kan spela fotboll).
Så skulle det ha varit fortfarande, jag säger inte att alla inte är det. Men dom flesta - (som dom senaste nyförvärven) kommer dom någonsin att ha ett riktigt svartvitrandigt hjärta för vår älskade klubb? (Vissa kommer att ha det, det vet jag) eller kommer de hit för att få lite mer "fick"pengar, visa upp att dom kan för att dom har varit i större klubbar och i större ligor, och sen sticka igen när kontrakten är slut (om de inte skriver nytt, i så fall skulle jag ha varit mycket stolt över dem).
Vem är sjukare än Frisk förresten? Varenda gång vi har Frisk och Eriksson så avgörs nästan alltid matcherna av helt felaktigt bortdömda mål, feldömda straffar hit och dit, och massa annat liknande trams. Vi kommer alla att få dras med dom vare sig vi vill inte. Det är tragiskt men äckligt sant. Svenska Domarförbundet är ett stort jävla skämt. Ett minst lika stort skämt är förresten dom onämnbara 2 mil norr om oss.
Just nu sitter jag här och tänker tillbaka på Superettan 2001 och Allsvenskan 2002 när vi log och riktigt njöt av hur våra Hjältar spelade. Och vi vann en massa matcher dessutom. Nu skulle vi ha behövt det "Gänget" som jag kallar det. Dom kunde det dom gjorde ordentligt, med själ och hjärta, och spelade riktig fotboll!! Jag önskar att allting var som det var då, det är det jag drömmer om på nätterna. Som det ser ut nu, kommer jag bli lika glad om vi klarar kontraktet som om vi skulle ha vunnit guld. Jag föddes -90 och kunde tyvärr inte gå på matcherna innan dess som alla snackar så mycket om i andra krönikor eller "största minnet" som man kan läsa så mycket överallt. Men jag har läst böcker, sett tidningsutklipp och en massa bilder, plus att pappa såklart har berättat massor. Jag skulle verkligen ha velat vara med om det. Det måste ha varit en härlig tid för alla BoISare (som var med om det på riktigt).
Till sist skulle vilja tacka min pappa Petter som tog med mig på min allra första BoIS-match för länge sen. Hade han inte gjort det så kanske jag inte hade gått på alla dessa matcher jag har varit på hitills, och då inte heller fått vara med om allt detta jag har varit med om. Jag har en massa jättefina minnen jag aldrig kommer att glömma. Jag kommer aldrig att sluta gå på BoIS, hur långt nere dom än ligger. Jag har alltid haft, och jag kommer alltid att ha ett svartvitrandigt hjärta och en gränslös kärlek till klubben i mitt hjärta, no matter what!!
Ett talesätt jag har hört ett antal gånger är "Randig in i det sista". Det stämmer verkligen bra!
Detta är min första krönika, det märks nog, och lite hur jag tänker och tycker.
Heja BoIS //Jenny Hansson.
