Jörgen Petterssons avskedsbrev
Jörgen har nu gjort sin sista match på elitnivå
Taget från Landskrona BoIS hemsida:
Förra veckan tog jag ett av mina tyngsta beslut någonsin. Jag har spelat fotboll sedan jag var fyra år och nu, cirka 30 år senare, säger min kropp ifrån och jag måste tacka för mig på arenorna.
Jag minns min första match. Eller match är kanske fel att säga. Det blev nämligen inte spel för mig. Jag var knatte i Dösebro IF och skulle spela match i Häljarpshallen. Men blyg som jag var, så blev jag så nervös inför allt folk, att jag sprang gråtande därifrån innan matchen börjat.
Detta var dock en engångsföreteelse och jag spelade i ”Dösjan” tills jag var 10-11 år. Nästa klubbadress var Kävlinge och det var där jag utvecklades till en mer mogen spelare. Som 16-åring beslöt jag mig så för att satsa på fotbollen på heltid och började i Malmö FF.
När jag var 19 år var det dags för premiär i a-landslaget. Matchen spelades i Norrköping 1995 och vi mötte USA. Vi vann med 1-0 efter att Tomas Brolin gjort mål på straff.
Samma år var det dags att ta steget utomlands. Ny klubbadress var Borussia Mönchengladbach. Jag måste redan här passa på att tacka Patrik Andersson och Martin Dahlin som redan spelade i klubben. De hjälpte både mig och min familj att komma till rätta.
Fyra år senare var det dags för en ny Bundesligaklubb. I Kaiserslautern var jag också i fyra år och såhär i efterhand måste jag säga att det var under den perioden jag var på höjden av min karriär. Landskamperna avlöste varandra och sammanlagt blev facit 8 mål på 27 matcher.
2003 värvades jag till FC Köpenhamn och det första året i klubben var bra. Vi vann SAS-ligan och livet lekte. Andra säsongen kantades dock av småskavanker som till slut resulterade i att jag ville röra på mig.
Med tanke på min familjesituation började jag att tänka på att flytta till Sverige. BoIS blev snabbt ett alternativ och Malmö FF var ett annat. Till slut valde jag dock BoIS och det är inget jag ångrar. Eftersom jag kommer från Dösebro så kändes det naturligt att spela med BoIS. Att få spela i Allsvenskan var mycket kul och därför kändes det riktigt tråkigt då vi degraderades
2005. Tiden så här lång i Superettan är väl inget vi kan göra vågen för, men faktum är att jag tror att vi har något på gång. Men är det något vi lärt oss under resans gång så är det att inte ta ut något i förskott. BoIS måste kämpa till 110% för att ha en chans att nå toppen.
Att ta beslutat att sluta nu kändes rent ut sagt för jäkligt. Jag skulle inget hellre vilja än att vara med på plan den dagen vi går upp i allsvenskan igen. Men nu är beslutet taget och så får det vara.
Jag och BoIS har dock kommit överens om att jag ska fortsätta i klubben som talangutvecklare och det är något jag ser fram emot. Jag har alltid närt en dröm om att en dag bli tränare och en bättre plats att börja ta de första stegen på kan jag knappast få. Under ledning av Anders Linderoth och Ingemar Nilsson kan jag lära mig mycket. Det ska bli mycket spännande och givande och jag hoppas också att jag har en del att tillföra, framför allt till de yngre förmågorna. Jag är lyckligt lottad som fått göra det som många drömmer om idag, nämligen att bli proffs i utlandet och lyckas.
Avslutningsvis vill jag med detta brev tacka en hel del personer. Förutom de ovan nämnda så är det många spelare och tränare som gjort min karriär möjlig. Ingen nämnd – ingen glömd – ett stort tack till er.
Ett stort tack vill jag också rikta till alla supportrar som stöttat mig genom åren. Ett extra stort tack till supportrarna i Malmö FF och Landskrona BoIS!
Till sist vill jag tacka mina föräldrar och min familj. Utan deras stöd och stora uppoffringar så hade denna resa aldrig blivit av. Det är er jag har att tacka för allt jag haft och fortfarande har.
