Ett adjö på Olympia
Det var ett regnigt och kallt Olympia som skulle bli skådeplatsen för Helsingborg-Djurgården. Det kanske inte är sådana förhållanden man drömmer om men det är väl så det ska vara när man säger farväl. Vi var ju här för sätta punkt för en sagolik karriär
Jag var 6 år när jag började spela fotboll men det dröjde tills jag nådde den dubbla åldern innan jag på allvar blev intresserad av fotboll som spelades utan min medverkan. Samma år som jag drog på mig fotbollsdojorna för första gången så spelades det även ett VM i USA. Bronset som togs då för Sveriges del var ingen jag brydde mig men jag såg ju inte heller matcherna.
Ett år senare var det dags att börja skolan och som omslag till mina böcker fick jag papper med motiv från det föregående Världsmästerskapet. Det var Martin Dahlin, Kennet Andersson, Thomas Ravelli och så, Henrik Larsson. Mannen med rastaflätorna. En frisyr som fascinerar ett barn och min första idol var född. Att sedan få se att Larsson firade mål genom att räcka ut tungan gör ju inte ett barns gillande mindre.
Några år senare var det dags för EM2000 och det var det som fick igång mitt fotbollsintresse. Jag blev kär i Gaizka Mendieta och Johan Mjällby men jag fick också upp ögonen för fotbollsspelaren Henrik Larsson. Han var inte längre begränsad till att bara vara en cool frisyr och en vuxen människa som räckte ut tungan.
Henke blev stjärnan i landslaget, han vann guldskon. Han vann sånär en final i UEFA-cupen på egen hand. Larsson blev bara bättre och bättre och jag blev bara mer och mer imponerad. Även om hans velande kring landslaget var så snyggt så kändes som Herik hade något som inte fotbollsspelare hade. Han kunde dragit från Celtic betydligt tidigare när han ville men han hade hjärta, lojalitet, kalla vad ni vill. Han kunde kanske tjänat med pengar, vunnit ännu fler titlar och blivit ett större stjärna på fotbollens himmel. Men nej han gav Celtic och dess fans sju säsonger, sju magiska år och blev därmed King of Kings.
Sen blev det spel i Barcelona. Det blev ligatitlar, en hemsk skada och ett avgörande inhopp i en Champions Leaguefinal innan Helsingborg kallade. Det blev underbar resa i UEFA-cupen, ett vik i Man Utd, vinst i Svenska Cupen, innebandy innan den allsvenska säsongen 2009 kom. En säsong som inte alls blev vad Henrik Larsson och Helsingborg hade räknat med. Det fanns också ett VM-kval som inte alls blev vad Henke och alla Sveriges fotbollsälskare hade hoppats på. Men allt det låg bakom oss när jag nu stod där på Olympias södra läktare. Det var sång, det var tifo och jag höll på att förfrysa fingrarna när jag klappade med. Själva matchen var inget att hurra för. Henke saknade inte chanser men hans tankar fanns nog på annat håll.
Slutsignalen gick och hyllingarna drog igång på allvar. Det var tal. Det var priser och det var fina videohälsningarna. Det blev stående ovation och tårar från Henke. Man ville egentligen bara springa ut och ge Henke kram eller i alla fall skaka hans hand. Men det gick förstås inte för då hade nog herr Larsson fortfarande fått stå i Olympias mittcirkel.
Henrik Larsson fick ett vackert avsked efter en vacker karriär. Jag fick två regnskadade löpsedlar och en förkylning. Men det gör inget för jag har så många minnen då du Henke har gett oss så otroligt mycket glädje.
Zlatsn får vinna nog vinna Champions League både två och tre gånger innan han når din status. Men för mig kommer du alltid vara störst i Sverige och världen.
Nu börjar en fas i livet och oavsett vad du kommer hitta på Kungarnas kung så önskar jag dig lycka till och hoppas du kommer var lycklig
