Krönika: Ung och otålmodig
En krönika, av Niklas Jörgensen, om unga fotbollsspelares iver att bli proffs. Vi har ju Alexander Farnerud som verkar ha bråttom iväg!
Har precis läst den senaste artikeln om Alexander Farnerud på www.sportal.nu och det är framförallt en sak som slår mig; nämligen otåligheten.
Sverige har i många år producerat mycket duktiga spelare och dessa har stått högt i kurs hos många etablerade klubbar i Europa. När en allsvensk spelare såldes för 10 år sedan var de inte 18 eller 19, snarare 23, 24 eller äldre än så till och med! Överlag gick dessa spelare in i startelvan och var en tillgång för laget. Varför? Ganska enkelt egentligen; killarna hade livserfarenhet, de var inga gröngölingar utan hade lärt sig ett och annat i livet, inte bara på fotbollsplanen. Samtidigt var de inställda på att kämpa och hade betydligt mer tålamod för situationen än mången spelare idag. Mognad med andra ord.
Nuförtiden tenderar talanger att lämna allt hastigare; redan som 16-åringar tar många chansen och beger sig iväg för att gräva guld och framgångar. Denna otålighet och avsaknad av tro att det egna svenska laget kan utveckla en, oroar mig. Vad är det för fel på att få en bra grund i allsvenskan 2-3 år innan proffsäventyret? Är spelarna rädda för att de stagnerar i utvecklingen och då grämer sig resten av livet för att de inte tog chansen när erbjudandet kom som 18-åring? Då hade man ju varit ekonomiskt oberoende i alla fall! I så fall saknar man inte tro på sig själv och sina kunskaper och detta är ju logiskt om man är 18 år. Det är ju det som är skillnaden på en 18-åring och en 24-åring (nu generaliserar jag); mognad.
En 18 -åring tror att han kan erövra världen, att han är oövervinnelig och en stjärna! Detta grusas snabbt när man kommer till den nya klubben och får möta en helt annan vardag. Ner på botten igen och då ska man visa att man har självförtroende att klara det. Att arbeta sig hela vägen upp till toppen igen. Det är under denna väg de flesta faller och inte klarar av pressen. Svenska ungdomsproffs som inte lyckas för att de inte har mentaliteten och mognaden.
Titta på MFF:s Bovar Karim. Han pallade inte för trycket och åkte hem; Runström i Chievo föredrar nu att spela i Florentia i italienska division 4 istället för första divisionen; kommer Jordic någonsin bli något annat än en lovande spelare (för mig är han den nye Jonny Rödlund) så länge han envisas med att tro han är den nye Giggs, Andreas Dahl hade inte tålamodet och drog från Coventry till Allsvenskan, Elmander till Allsvenskan; ja jag kan hålla på så hur länge som helst.
Som jag ser det har vi idag bara en spelare som insett detta på allvar; Kim Källström. Han gör allt rätt och jag blir mer och mer imponerad av honom. Han är målmedveten och visar mognadstecken och tålamod. Det syns att Kim är en blivande storspelare och det är bara att gratulera svenska landslaget för han kommer bli ledargestalten i framtiden.
Jag läser att Alex efter en säsong i Superettan samt en säsong i Allsvenskan menar han är mogen för nästa steg. Topplaget Olympique Marseille i franska ligan. Vad blir månne nästa steg? För när han blir 20 får man förmoda att otåligheten åter spökar. Vad vet jag?
Sensmoralen av mina tankar är således; jag tycker Alexander Farnerud begår ett stort misstag om han lämnar BoIS nu för att starta från botten i Marseille. Varför är han så otålmodig? Är det hans far som pressar på? Är det Pontus som delar med sig av goda råd? Behöver han pengar? Eller är det bara hans ”pojkdrömmar” som måste förverkligas omgående?
Synd tycker jag. Jag trodde vi hade ett riktigt fullblodsproffs på gång a la Källström, som vi BoIS-anhängare kände stolthet över. Det är inte brist på talang och fotbollskunnande som stjälper unga svenska spelare ute i Europa idag, det är otålmodigheten och avsaknaden av mognad.
Tips!
Resonemanget kring mitt tema fick jag efter att ha läst Anthony Burgess självbiografiska verk ”Din tid är ute”. Inte någon guide i fotbollslivet men en nyttig reflexion för många otåliga!
Av: Niklas Jörgensen
