Allt är Farneruds fel
I kärnan av varje stor framgång ligger också fröet till undergången. Den största anledningen till BoIS långvariga kräftgång och slutgiltiga degradering tror jag står att finna i den senaste guldåldern.
Alla BoIS-are drömmer sig nog ibland tillbaks till tiden då klubben toppade Allsvenskan och väckte beundran i hela landet för sina tekniskt skolade talanger. Problemen uppstår när man låter rosenröda minnen skapa en skev verklighetsbild och, i BoIS fall, en klubbkultur som blivit direkt skadlig.
Bilden av BoIS som ett tekniskt och spelskickligt lag har byggts upp av samtliga från klubbledning, tränare och spelare till supportrar, sponsorer och media. Direkt när laget åkte ur högsta serien deklarerades att föreningen skulle ha en modell som innebar att man alltid var spelförande och byggde på ett kortpassningsspel. Helt i enlighet med filosofin som predikats i ungdomslagen och som varit underlag för Farnerudarna och de andra gyllene årgångarna från tidigt åttiotal. Inte sällan matas man dessutom med bilden av att Landskrona-fotbollen alltid varit sådan, ända sedan Hasse Perssons dagar på 50- och 60-talet.
Själv flyttade jag till Landskrona på 80-talet och då hette stöttepelarna Per-Åke Theander och Thomas Gustafsson. Alla som minns dem vet nog att det inte var tekniken som var adelsmärket. Bland de största profilerna i klubben genom tiderna finns också Claes Cronqvist och Sonny Johansson. Jag har inte sett någon av dem spela men intrycket jag fått är knappast att styrkorna låg i den smånätta bollbehandlingen. Faktum är att inte heller grunden för de senaste allsvenska åren var egenfostrade tekniker utan ett lag av starka karaktärer med mycket erfarenhet, som exempelvis Daniel Nannskog, Jesper Ljung, Henrik Nilsson och Mats I Svensson, som spelade en skoningslös kontringsfotboll. Visst var talangerna viktiga för att etablera sig i Allsvenskan men mera för ekonomin och som grädde på moset än som ett fundament.
”Vi är ändå bättre än er!”
Sedan BoIS rasade ur högsta serien har miljonerna rullat ut från kontot och såväl oprövade som etablerade tränare och spelare har kommit och gått. Ingen har dock lyckats skapa något rejält och varaktigt lyft. Påfallande ofta har istället bilderna av misslyckandet sett mer eller mindre likadana ut. Enkla misstag, dålig markering med många insläppta mål på fasta situationer och spelare som sätter varandra i svåra situationer och tar dåliga beslut på egen planhalva.
Idén om ett BoIS som alltid är spelförande med en teknisk kortpassningsfotboll må vara sympatisk men den har lett till en klubbkultur där resultaten på ett undermedvetet plan inte längre är prio ett. Självbilden av vilken typ av fotboll man står för är viktigare. Det har blivit ok att göra misstag som leder till insläppta mål och poängtapp bara man försökt spela tekniskt. Även om man förlorar mot ett, i alla fall tidigare, tjongande Ljungskile varje år och dessutom hamnar lägre i tabellen så har attityden från BoIS-arnas sida varit att vi ändå är bättre för vi spelar en ”riktig” fotboll. Ständigt återkommande ursäkter har också varit de dåliga planerna och tanken om att BoIS därför skulle vara ett höstlag. Detta gäller alltså alla från ledning till spelare och oss supportrar.
Från mitt läktarhåll har en av de sorgligaste reflektionerna varit att, frånsett perioder under första året med Patrik Johansson, då man hade ett överlägset spelarmaterial, samt andra halvan av Henrik Larssons första tränarår, så har man faktiskt inte haft ett spel som varit nämnvärt mycket trevligare än majoriteten av seriekonkurrenternas. En snabb genomgång av Superettans tabeller de senaste 7-8 åren visar dessutom att BoIS oftare snittar på färre poäng de sista tio matcherna än under resten av säsongen.
Det är inte 80-talet längre
Den stora skadan av att föreningen har en skev självbild och felaktig verklighetsuppfattning blir att man gör sina anlyser från fel utgångspunkter och därför når fel slutsatser. Konkurrensfördelen för en stad som Landskrona är rimligtvis inte att man har en större möjlighet att få fram egna talanger än resten av landet. Att det blev så många från de tidiga 80-talsårgångarna berodde, åtminstone delvis, på att man tränade med banbrytande metoder i ett Sverige där teknikträning var kraftigt eftersatt. Dessutom var detta en tid innan konstgräsplaner och med längre vintrar, då gräsplanerna i Skåne gynnade fotbollsutvecklingen här nere. Tränar man på ett sätt som resten av Sverige inte gör idag? Jag tror inte det och då är Landskrona med sina dryga 40 000 invånare för litet för att förse ett elitlag med tillräckligt många talanger.
Landskrona BoIS relativa fördelar är i stället framför allt tre. Den första är att staden ligger i en attraktiv region som det är lättare att locka folk att bosätta sig i. Den andra att Skåne är ett starkt fotbollsdistrikt med två klassiska större klubbar. Den tredje är supportrarna. Jämfört med andra mindre klubbar i regionen har Landskrona BoIS en stolt tradition och ett engagerat och levande, om än falnande, följe.
Andra chansen
För att nå framgång måste man utnyttja dessa. Istället för att fokusera allt på egen talangutveckling bör ledningen se till att skapa bättre samarbeten med Malmö FF och HIF samt bli bättre på scoutning av spelare från regionen. Det en mindre klubb kan erbjuda är framför allt en närhet och ett omhändertagande samt en möjlighet att bli sedd. Man blir en andra-chansen-klubb helt enkelt. Genom att vara ett attraktivt alternativ för spelarna som befinner sig lite för långt från startelvan men ändå vill bo kvar kan man locka spelare från större klubbar. Med en bättre scouting kan man hitta spelare som undgår större klubbars ögon för att de kanske har ett något kantigare rörelsemönster eller saknar den bländande bolltouchen men i gengäld är effektiva och har bra verkningsgrad, som exempelvis Fredrik Karlsson. I konceptet andra chansen ingår också att man fångar upp spelare som kanske har ett struligt förflutet eller som av olika anledningar inte satsat fullt ut på fotbollen tidigare.
Klubben måste också bli bättre på att skapa en dialog och samarbeten med supportrarna. De senaste åren har det varit mycket friktion mellan ledning och supportrar vilket bidragit till en negativ spiral och en destruktiv stämning. Från organisationens sida måste man bli bättre på att se publiken som sin största tillgång och inse att man måste jobba mer aktivt och närmre ledande personer i supporterleden för att bygga upp en positv läktarkultur. BoIS-publiken har, i ärlighetens namn, på sistone ofta balanserat på slak lina, där en fantastiskt stöttande publik lätt kan slå över i påhopp på egna spelare och dåligt uppträdande. Det är ju supporterkulturen som hade kunnat göra det möjligt att locka spelare från exempelvis Ljungskile och Värnamo.
Skånes uruguayare
Om även jag för ett ögonblick tillåter mig att drömma mig tillbaks till den där tiden för dryga tolv år sedan när klubben ledde Allsvenskan så vill jag minnas en hejaklack som gärna kunde hissa en Jolly Roger. Min uppfattning var att BoIS-arna, såväl på plan som på läktaren, var en brokig skara som var toleranta och hade en god gemenskap och ett tydligt underdogperspektiv. Något som knöt an mer till BoIS klassiska smeknamn ”Skånes uruguayare”. Alltså en uppstickare som spelar efter resurserna och får vara med i toppen med en vag dröm om att få lyfta en pokal på Maracana var 50:e år.
Som sportchef står Patrik Johansson inför en mängd konkreta beslut just nu med kontraktsförhandlingar, organisationsförändringar och sponsorkontakter. Men hans viktigaste uppgifter ligger på sikt i att förändra klubbens verklighetsuppfattning och självbild samt att skapa en vinnarkultur.
