BoIS i mitt hjärta = smärta ?
Krönika av Rolf Nilsén
BoIS i mitt hjärta = smärta ?
Jag har varit BoIS-fan ända sedan min far tog med mig och min lillebror på hemma-kvalmatchen mot Sandviken för cirka 36 år sedan. Det var en fantastisk upplevelse för en tioåring som levt ett ganska oskyldigt och skyddat liv. Åren därefter såg jag alla hemmamatcher och upplevde Kung Sunes storhetstid på första parkett. Under en period på 80- och 90-talet sviktade kanske mitt intresse en aning så att jag mest bara sneglade på rubrikerna på tidningarnas sportsidor när det gällde BoIS.
Men med återkomsten till allsvenskan för fyra år sedan så tändes min glöd igen. Återigen var det kul att se BoIS spela, åter igen kunde laget slå ur underläge och skaka MFF och HIF med sin kämpaglöd och de originella spelarnas avgörande insatser.
Men sedan hände något som helt satt skutan på grund!
Jag vet inte om det var miljonsiffrorna vid spelarförsäljningar som till slut berusade klubbledningen och fick dem att tappa sitt förnuft, eller om sanningen är att det bara var en kort gyllene generation som glimtade till och dansade en sommar till dess att Milovanovics knä gick sönder mot MFF när BoIS ännu låg i tabelltoppen.
Men jag tycker i alla fall att det är lätt att konstatera att den potential som under de senaste åren funnits i spelartruppen bara ytterst sällan förverkligats på planen. Och rädslan för förlust har kanske smugit sig så långt in bakom pannloben på lagledningen så att man inte vågat satsa på alla klubbens talanger, de som nu en efter en lämnar BoIS (numer ger de sig dessutom av med så starka negativa känslor att man förstår att de helst aldrig igen sätter sin fot på Landskrona IP).
Den här rädslan, eller vad det nu är, har också drabbat de mer rutinerade spelarna. De som skulle ”bära” laget och inspirera ungdomarna…
Av årets prestationer finns det inte mycket att skryta med. Man blir som supporter oerhört trött av att efter två tredjedelar av säsongen höra spelarna erkänna att de gjort samma generalfel som så många andra degraderade lag gjort när de trott att återtåget sker av sig självt. Egentligen tycker jag att det är det samma som en egenhändig tillsnickrad inkompetensförklaring att stå dum som ett fån och berätta att man gått in i seriespelet med samma självsäkra inställning som alla vet inneburit fiasko för så många andra ex-allsvenskart tidigare. Varför ska man egentligen vara supporter till ett lag som kollektivt verkar ha en så felaktig självbild att de sedan misslyckas så radikalt?
Genom åren har jag vant mig vid att BoIS är ett lag som man aldrig vet var man har. När jag tippat stryktips förr om åren har jag alltid tänkt om BoIS att om de vann senaste matchen så kommer de att förlora nästa. Det har förvånansvärt ofta stämt, oavsett om laget spelat i allsvenskan eller superettan. Och jag tycker att ett bra exempel på denna oberäknelighet, och även ett kvitto på hur hög den teoretiska potentialen hos laget skulle kunna vara - det får man genom att jämföra lagets resultat förra säsong mot detta årets svenska mästare (Elfsborg) med de eviga bottennappen denna säsong.
Tänk att det kan vara på det viset, att samma gäng som spelade ut Elfsborg hemma och vann med 4-1 i en klang-och-jubel-föreställning (och även bortamatchen mot Elfsborg blev seger - alltså full pott för BoIS mot Elfsborg säsongen 2005), tänk att detta lag kan göra bort sig så nästa säsong när de tror att de ska ”hämta hem” redan klara poäng mot superettans smålag.
Nej, jag tycker det är ett svek när professionella fotbollsspelare går omkring och drömmer om att de fortfarande spelar i den division som de degraderats från. Åker man ur en serie så är det därför att man är sämre än de andra lagen helt enkelt. Fatta det! Ni är inte bättre än såhär - om ni inte kan bevisa det på planen.
Och så det där med klubbledningen. Hur kan man välja att satsa på spelare som är over the hill framför alla de framtidslöften som passerat ut från BoIS till andra klubbar nu? Hur hade det gått för BoIS om Ajsel Kujovic och Måns Sörensen fått förtroendet och uppbackningen så att de bildat anfallspar i laget den gångna säsongen? Det är ju inte bara det där med att det kanske hade gått bättre i år. De har ju väldigt många år framför sig som toppspelare, många många fler än Yngvesson, och Pettersson t ex.
”Nej, sälj dem nu innan de slår igenom, så att vi varken får så mycket pengar för dem, eller hinner ha nytta av dem i a-laget!” Så verkar en inkompetent ledning ha resonerat om man ska döma av händelseutvecklingen. Läs Måns Sörensens uttalande om skillnaden mellan attityden hos ungdomsledningen och a-lagsledningen…
Jag tror tyvärr att det dröjer åtskilliga år innan vi får se allsvensk fotboll på Landskrona IP igen!
Rolf Nilsén
