Gästkrönika: Aj fan! Har katten släpat in en BoISare?
Signaturen "Peter i Helsingborg" bjuder oss på en varmhjärtad krönika och konstaterar: Våld löser ingenting, men en korv med mos med ett par Hifare gör susen. Läsvärd!
Aj fan, har katten släpat in en BoIS:are?
Som tonåringar stannade vi alltid till vid Thomassons korvkiosk efter träningen och efter Strandpaviljongen på lördagskvällarna. Thomasson vid Vilan hade stans bästa potatismos. Vi åt var sin smal grillad med mos, snackade brudar och BoIS. Tog ett bloss, de flesta av oss rökte på den tiden. Chesterfield, vill jag minnas. Utan filter.
Häromkvällen var jag på Statoil-macken nära Olympia. Tankade bilen, köpte kvällstidningen och en smal grillad. Stannade till på vägen ut när jag hörde att det pågick en diskussion om fotboll. Några medelålders herrar pratade HIF med killen på macken. Lugnt och fint och seriöst. Ungefär så här:
- Jag känner mig orolig i alla fall. Det är ju nästan bara valpar kvar i truppen. Skönt i alla fall att Jeppe är kvar. Än så länge. Han flyttar väl snart till Rostock.
- Ingen fara, Jeppe stannar och snart skriver kanadensaren från Växjö på. Vi kommer att bli bättre än förra året. Tro mig. Att Gus och Stoffe stack kommer att visa sig välgörande för lagmoralen. Alla snackar om MFF, medan vi smyger i vassen som underdogs.
- Det kommer aldrig att funka för Malmö. För många stjärnor. Det klarar inte Tom Prahl att hantera. Syppen från Halmstad, Alfons Åberg från Örgryte och så Patrik. Snart kommer väl brorsan också. Jag tror att dom har bitit sig i tummen.
Jag bestämde mig för att ge mig till känna och lägga korten på bordet.
- Aj fan, har katten släpat in en BoIS:are?
Vi skrattade gott allihopa, presenterade oss och fortsatte prata fotboll i en halv timme, minst. Vi berättade om våra nyförvärv och vad vi har för förhoppningar inför kommande säsong. Vi talade om premiärmatchen den 3 april och jag blev påmind om hur förra mötet i Landskrona slutade. Min ripost var inte svårfunnen. Vi var överens om att båda matcherna slutat rättvist och uttryckte förhoppningar om att våra härliga publikfester ska fortsätta i många år.
Varför berättar jag det här? Av ett enda skäl. Vi hade riktigt trevligt trots våra olika sympatier och trots att jag befann mig i fiendelägret. Den pajkastning som stundtals förekommer på våra resp forum vägrar jag tro är representativ. Visst är vi fiender när vi möts, visst ligger det i människans natur att känna skadeglädje och ge gliringar när fienden faller, och visst gillar vi att klappa oss för bröstet och känna stolthet när vi fällt vårt byte. Men jag har aldrig själv mött eller kunnat förstå det primitiva hat som supporters ibland ger uttryck för. Klart att även vi ska kunna ta varann i hand och tacka för god match. Precis som spelare och ledare.
Det är ju fotbollsintresset som förenar oss. Även om vi i stridens hetta önskar varann så långt pepparn växer, d v s till Superettan och gärna ännu lägre, så är vi ju beroende av varann. Vi vill naturligtvis ha kvar våra "hatmatcher", ärkefiender och folkfester. Hur kul vore det för ett småstadslag att vinna Allsvenskan om konkurrenterna hette Bunkeflo, Höllviken, Härslöv och Gårdstånga? Självklart ska MFF, HIF, AIK, Bajen, DIF och Änglarna besegras på vägen mot guldet. Självklart ska våra arenor fortsätta fyllas inför matcher mellan klassiska lag och en och annan fräck uppstickare.
Jag erkänner förbehållslöst att jag har hållit tummarna för såväl HIF som MFF och DIF. För Änglarna och HBK. Ja, till och med för TFF. Jag har gjort det när de spelat i de stora europeiska turneringarna. Som genuin BoIS:are satt jag i TV-fåtöljen och applåderade Sven Anderssons straffräddning i Milano. Gladdes med HBK när man betvingade Parma, med Änglarna och MFF när de härjade som värst.
Minst lika stor var glädjen - fast av annat slag - när Jesper Blomqvist skojade med samme Sven Andersson på Olympia. Eller när Assyriska satte svenska mästarna på plats. Jag var inte lika uppspelt när Qviding tvålade till mitt BoIS i Svenska cupen.
Livet som fotbollssupporter kan onekligen te sig motsägelsefullt ibland. Spelare kommer, spelare går, lag trillar ur, lag går upp. Men våra egna sympatier, som ofta grundläggs i mycket unga år, sitter djupt och är livslånga. Mina preferenser är alltigenom svartvitrandiga för tid och evighet, men jag hyser respekt för alla övriga färgkombinationer.
Så låt oss tillsammans ta en smal grillad med mos och snacka lite fotboll. Vid svampen på Stureplan, vid Kopparmärra i Göteborg eller på Statoil vid Olympia i Helsingborg. Thomassons vid Vilan lär inte finnas kvar, men det finns säkert nya träffpunkter i Landskrona med gott potatismos.
