Premiärsjukan och adrenalinglädje
En krönikaliknande text om BoISares "match i matchen" mot HIF och om hur BoISare tackar sina gästskribenter.
Premiärsjukan
Det har känts som att premiären har suttit som ett plåster på mig och det har sakta, sakta och horribelt långsamt dragits av och det har gjort mer ont än vad det Lena Ph:s vinnarlåt tros handla om (sägs det...). Man har inte varit människa den senaste tiden och när man tror att nervositeten inte kan bli värre, ja då blåser domarjävlen igång matchen och man håller på att dö. Jag är ingen sån som med rent samvete kan säga att jag tycker det är "roligt" att gå och kolla på BoIS för då ljuger jag. Varje sekund efter det att matchen har blåsts igång så lider jag. När BoIS gör mål är det adrenalinglädje och det är först efteråt när matchen är slut jag kan vara sådär normalt glad, om BoIS vunnit vill säga.
Tack ska ni ha!
Vi på BoISare vill tacka våra "gästskribenter" Daniel Nannskog, Issa Manglind, Håkan Söderstjerna, Sonny Johansson, Claes Cronqvist och Danijel Milovanovic för ett fantastiskt arbete. Tack! Trots att "gästskribenterna" har varit väldigt bra så kan vi på BoISare bara konstatera: Fan vad kul om ni hade spelat mot HIF istället! Men vi är enormt tacksamma för era krönikor så det får "duga" bra det också! Under veckan har vi på redaktionen verkligen ansträngt oss för att försöka bidra till att höja intresset inför premiären och ge er så mycket i BoIS-väg vi har kunnat/orkat och det har blivit många timmar framför skärmen. Jag tror att vi lyckades ganska bra och vi vill också tacka alla som ger oss beröm, för det motiverar oss! Tack! Nu i fortsättningen kommer det att återgå till det mer "normala" och vi kommer i första hand fokusera på "inför-rapporter", matchreferat, någon krönika och det viktigaste i nyhetsväg då det gäller BoIS. Vi tycker att vi har gjort vårt under Silly-Season och nu är det spelarna som ska stå för underhållningen.
Min "match i matchen"
Om vi återgår till premiärmatchen så "råkade" jag hamna "mitt i skiten" om man säger så. HIF-anställda såsom spelare och kanslipersonal fick verkligen mig att bokstavligen se rött. Killen/gubben framför mig visade sig vara en riktig "gök" och som jag skrev i matchreferatet så låg han med sin kala hjässa i mitt knä och det var väldigt vidrigt och irriterande. Efter en hel del munhuggning så rann sinnet över på mig och berättade för honom om jag drog ett streck med min penna över hans flint så skulle han se ut som ett manligt könsorgan för han uppförde sig på ett sådant sätt. Kan ni gissa vilket liv det blev? En myndig kille snett framför mig började predika om fotbollsvåld och att handgemäng inte hörde hemma på en fotbollsmatch. Som om jag skulle börja slåss bara för att dom håller på ett annat lag? Icke! Jag är en usel slagskämpe och ganska feg också så jag får hålla mig till verbala påhopp i form av gliringar.
Just gliringar är ganska roligt att ge, men kan man ge, ja då ska man kunna ta också. När deras Graulund kom mot BoIS mål så påtalade jag ganska högt att "han kostade minsann 4 miljoner" att köpa in och det var för mycket för en sådan "anonym" spelare. Kort där efter gjorde Graulund 0-1 och det fick jag höra ganska högt om man säger så. "Var det han som kostade 4 miljoner", undrade de (HIF:arna) sarkastiskt och frågan var ju givetvis ställd till mig. Just då ångrade jag mig minst 4 miljoner gånger för mitt uttalande... Jag blev ganska lugn av min besvikelse och det var bara att hålla en lägre profil - i ett par minuter...
Ju längre matchen led så blev stämningen mer och mer behaglig mellan oss och HIFarna, men det märktes ändå ganska mycket att vi inte älskar varandra heller. Skämtet om "strecket på flinten" och predikningarna om våld var glömda och det var som det skulle på läktaren mellan fiender: Gliringar och kritisering av varandras spelare.
När Dr. Jones gick upp i duellen med HIF:s målvakt och den senare ramlade av rädsla in i sin egen målbur och linjedomaren signalerade för mål och började springa mot mittlinjen, ja då brast det fullkomligt för minoriteten BoISare bland HIF:arna och som vi skrek! Själv hoppade och skrek jag som en galning, men där var ett problem: Jag var för ensam att jubla och det gick upp för mig att det INTE var mål och det var lite pinsamt att stå mitt i gången och gallskrika...
Revanschen skulle dock komma när Jonas Olsson skrämmer skiten ur Conny Rosén och med sulan stöter fram bollen till Johan Andersson som kallt sätter bollen i mål. Då var jag helt väck och skrek allt vad jag kunde i HIFarens öra som satt framför mig. Han fick också veta att "Johan inte kostat ett öre" och sedan var dom (HIFarna) lika passiva som sina spelare på plan. När sedan matchen var slut kunde man konstatera att trots att det varit ganska hätsk stämning mellan oss på läktaren så kunde vi gå sida vid sida ut ifrån IP utan att slå på varandra!
Tips: Snälla sluta med att låta publiken skrika spelarnas efternamn vid spelarpresentationen!
