Landskrona BoIS - Mjällby AIF : 3-1
Genrepet inför serien gav härlig mersmak för oss BoIS:are!
Som komplement till den mer matchinriktade rapporten på officiella hemsidan, ger jag här min syn på de intryck jag fick från lördagens match...
I sista träningsmatchen spelade Landskrona BoIS traditionsenligt på Ulkavallen i Borstahusen, på en gräsmatta som inte var bra - men inte heller dålig. För motståndet stod seriekonkurrenten Mjällby AIF, laget som vi slog med 6-0 häromåret i en träningsmatch för att sedan i serien få stryk två gånger om. I denna match hade Mjällby två av sina bästa spelare indisponibla; Marcus Ekenberg och Sasa Zimonjic. Dessutom hade en tredje av deras bästa spelare bytt sida inför detta år - Johan Persson som vi nu har stor glädje av i BoIS. Icke att förglömma hade även BoIS två högpotentiella startelvespelare borta i Mirza Jelecák och Matthias Eklund som båda två också hade kunnat tillföra mycket i vårt lag.
Johan Persson är en av BoIS viktigaste kuggar och tillför något till BoIS som vi saknat sedan Jonas Olsson lämnade för tre år sedan. Krigsvilja. Vinnarskalle. Jävlaranamma. Bara att se honom före avspark i andra halvlek, med uppkavlade ärmar, något utsträckta armar från kroppen och huvudet lätt framåt, gåendes i en cirkel för sig själv med bestämda steg och fullt fokuserad - gav mig ta mig tusan gåshud. Han ville bara att matchen skulle blåsas igång, nästan som ett rovdjur som väntar på att attackera sitt byte. Han är hård, han är fulspelande och en direkt pina för motståndarna. Och han är överallt. Helt underbar spelare att ha i sitt eget lag och den spelare i BoIS som varit outstanding bäst under försäsongen, närmast följd av Mirza - fortsätter han bara på denna linjen har han stora förutsättningar att bli årets spelare i laget.
Matchen böljade lite fram och tillbaka hela tiden. Summerat kan man säga att BoIS hade bra kontroll på Mjällbys anfall, och Mjällby var uddlösa utan en spelare som Ekenberg. Vår backlinje höll stången bra och antalet avslut på mål från listerlänningarna var få, jag minns bara två stycken varav Zeb fick göra en TV-räddning på en av dom. Offensivt hade BoIS nya "Dynamic Duo" Pär Cederqvist och Calle Genberg ett underbart samarbete och ställde verkligen till det ofta för motståndarnas backlinje. Två spelare som löper fruktansvärt mycket, både i djupled och sidled, som är bra targetplayers och bra avslutare är ingen enkel match att hantera som försvarare. Bäst var deras samarbete med varandra och jag har aldrig sett PC fungera så bra med en annan anfallare som han gör med Calle, de verkar förstå varandra riktigt bra och turas om att sticka fram medan den andre kommer i andravågen - varvat med att båda anfaller samtidigt. Som flera redan sagt både under matchen och efteråt på forumet fick man lite feeling av Nannskog-Milovanovic eran, och då är det inte utan att man får en liten nostalgisk tår i ögat...
Domaren för dagen hade nog fått nya kort inför året för han vill verkligen skryta med dom i tid och otid, oftast till BoIS nackdel. T.o.m en Mjällbyspelare sa vid ett tillfälle till en BoIS:are "Börja spela BOLL istället, för fan!" då de var trötta på BoIS fysiska spel. När hände det senast att någon motståndare sa till BoIS? Men så många kort som visades var BoIS dock inte värda, så fort Mjällbyspelarna kved lite efter en närkamp fick vi ett gult mot oss. Sällan fick vi frisparkar med oss över huvud taget. Mest frisparkar mot sig fick, föga förvånande, Johan Persson.
Mjällby
Inför året fick blekingarna värvat Mattias Asper, men i denna matchen var han ingen fantommålvakt och har mycket mer att bevisa. Av de bättre spelarna i laget som jag fick positiva intryck från var #8 Patrick Osiako och #29 Daniel Ivanovski.
RMI - Rätt Mental Inställning
Många av åskådarna kunde inombords utbrista ett stort "Äntligen!" när vi fick se ett BoIS för första gången på flera år, komma in till en match med helt rätt mental inställning. Eftersom så många spelare samtidigt krigade hårt, gick in i fysiska närkamper och verkligen gav järnet, verkar det som det var en uppenbar taktik efter direktiv från Anders Linderoth. Jörgen Pettersson t.o.m försvann ur matchen första timmen enligt mig, tack vare pitbullen Johan bakom sig och de två krigarna framför sig. Överlag gick inte Jörgen in i närkamper (som vanligt) men vaknade till allt mer i matchen under andra halvlek och gick in i två bra närkamper varav en var riktigt hård. Efter tredje målet blev han nog riktigt sugen på att göra mål själv också, fick jag intrycket av när jag såg hans agerande och rörelsemönster och att han verkligen kom in mer och mer i matchen. Men att Linderoth skulle lyckas vända spelarna till denna fantastiska inställning på så kort tid är helt otroligt och jag hoppas det inte var en engångsföreteelse. Med 5-6 matcher i ryggen från serien tror jag nog detta kan sitta ännu bättre präntat, så det bådar verkligen gott.
Hatten av!
Avslutningsvis vill jag verkligen hylla alla spelare och ledare i denna match, detta var helt underbart att se och inger lite hopp igen för oss luttrade och hårt prövade randiga supportrar. Detta var precis vad vi efterlyst - skulle man förlora en match efter att ha sett spelarna verkligen ha gett ALLT och att ha blivit svettiga, kan man ta förlusten mycket bättre. Men med insatser som denna i varje match kan laget definitivt ha förutsättningar att slåss i toppen redan i år, även om det kanske är att hoppas för mycket. Visst finns det mer att arbeta på (fasta situationer, t.ex) men redan nu kan man skönja Linderoths betydelse och även nyförvärvens tillförande av en dimension vi saknat.
En dag som denna är man stolt över laget man har i sitt hjärta!
