Gästkrönika: Premiär
Äntligen premiär
Den allsvenska premiären är överstökat och lite i skymundan är det premiärdags i superettan. En premiär med stor ambivalens.
Visst är det skönt att det äntligen är tid för avspark nu men det är, som BoIS-supporter, i alldeles fel serie. Men det är upp till bevis nu. Det är upp till bevis för tränare Linderoth och hans mannar att ta de löpvägar som på pappret är bestämt. Det är upp till bevis för frisparks- och hörnvarianterna som övats in under vinteruppehållet men framförallt, det är upp till bevis för spelarna själva att ta ut det yttersta i varje match för att bärga de där eftertraktade tre poängen. Hjärna, kropp och hjärta i symbios.
För det är det som det handlar om.
Tre poäng.
I varje match.
Som spelare måste man vilja och den viljan fanns inte alls förra säsongen. Eller så fanns den visst, men var väldigt otillräcklig. Därför måste en ledare träda fram, en fältherre som kan förmedla detta från bänken, till samtliga lagkamraters nervfibrer. Tre poäng, vinst. Ett mål mer än vad motståndarna kan mäkta med. Ordnas detta blir det betydligt roligare nästa gång det är dags för seriepremiär.
Mot Enköping förra premiärmatchen blev det oavgjort inför 4199 och mina förhoppningar är säkert delade av många andra randiga själar, dvs. en repris av bortamötet som vanns med 2-0.
Det ser jag fram emot.
Jag ser också fram emot en premiärpublik över 5000, det räcker inte med att A-laget blir allsvenskt. Vi behöver en allsvensk publik också och gärna en klack som mäktigt breder ut sig längs läktaren iklädda klubbens färger. Sådant sporrar spelarna och det får gärna arbetas fram en ”schlager”, en ramsa som sätter sig, som klibbar fast även efter match och som när man hör den då vet man att stödet verkligen finns där. Som i hemmaderbyna mot Malmö, där kortsidan är total ljusblå och arenan i övrigt väldigt svartvitrandig. När malmöiterna drar igång då hörs det och det är det som är fotboll, och det är det som kallas totalupplevelse.
Kulan i luften!
