Matchrapport Sirius-BoIS
Sammanfattning av tisdagens match mot Sirius.
Idag känner jag mig så där underbart ledig i hela kroppen. Som efter att man tränat bra, utvecklingssamtalet gått som en dans eller att hustrun varit extra trevlig mot en. Fyra mål framåt mot ett tippat topplag och inte ett enda bakåt. Underbart.
Först måste jag beskriva min beundran för sportjournalister utifrån två perspektiv. För det första upptäckte jag hur oerhört svårt det är att försöka skriva ner händelserna på den gröna mattan, man ska komma ihåg att fotografera, uppdatera, mejla bilder samtidigt som Sirius bjuder Calle Genberg på en gratischans. Jag bestämde mig tidigt att aktuella vittnesmål var viktigare än en fyllig matchrapport så detta får snarare läsas som en betraktelse.
För det andra är Studenternas (och säkert många andra liknande arenor i vårt avlånga land) pressplatser oerhört smala och trånga. Först får man klättra över ett räcke innan man är på plats, sedan får man flytta sig för att några Siriusfunktionärer vill sitta alla fyra på bredd innan man fäller upp en platta som tillverkades många år innan de förstod att bärbara datorer kan vara ganska så stora. Så all heder till denna yrkesgrupp att vi kan få läsa deras alster efter matcher.
Matchen då, skriker vän av ordning. Ja, när jag skriver detta känner jag en värme över att inställning i årets lag känns oerhört annorlunda mot de senaste åren. Som jag skrev i forumet igår krigade varje man över hela linjen fast vi ledde med 3 mål och det var bara 20 minuter kvar. Sebastian Karlsson skickade säkerligen ut 10 bollar från boxens luftrum och varje gång kändes det tryggt. Endast vid något tillfälle när det var krångligt framför honom och bollen studsade som en coronne-bricka (eller som vid första bakåtmålet på Grimsta) blev hjärtat lite oroligt.
Under de första fem minuterna tilläts Sirius komma över mittlinjen vid ett enda tillfälle. De skrek på straff två gånger om då bolluschlingen var i närheten av vårt försvars våfflor med tillhörande ärmar. Det blev en hörna de slarvade bort. Annars låg de svart-vita (eller i ärlighetens namn röd/svarta bortadressdraperade) hjältarna på från start och visade goda intentioner. Bland annat genom en hörna i den fjärde minuten som dock blev resultatlös. Det blev faktiskt den enda hörna vi fick i hela matchen.
Efter de första fem minuternas tryck från oss gick matchen över till ett sätt som skulle prägla de resterande 87 minuterna: Kamp, kamp och åter kamp. I långa stunder var mittfältet en match i matchen där framförallt Johan Persson är en gudasänd gåva till oss luttrade BoIS-are. Inte bara för att han river och sliter sönder Sirius bolluppbyggnad gång på gång, utan kanske ändå mer för att hans arbete ger försvaret den där extra korta stunden av förberedelse inför det kommande Siriusanfallet. Hans städgummeattityd, ”bolljävulen ska bara bort”, gör att Linus och Jocke hinner kika en gång extra bakåt och åt sidan, känna kollegorna vara på plats och det ger dagens två ypperliga kantförsvarare tid att till och med planera nästa drag framåt. Försvaret var i stora stunder prickfritt i går.
Detta betyg kan sättas trots att Sirius inte gjorde en dålig match avseende spelet. Men de fick ta avslut på dåliga ställen och missade oftast målramen. Tre skott på mål varav två togs utanför straffområdet och en rullande säkert i Zebbes armar är klara besked på att försvaret spelade på ett allsvenskt sätt. Högsta betyg till hela linjen och den gröne gubben där bak.
De farligaste lägen hemmalaget hade matchen igenom var genombrytningar vid några tillfällen. Särskilt en gång när Johan Persson gick bort sig och Siriusspelaren kom med fart, kom förbi en av våra mittlåsgiganter innan han trycktes utåt och fick till en strumprullare. Det såg farligare ut än vad det var och sitter man mitt i fiendeland och hör, känner hemmapubliken dra in andan för att få luft att skrika glädje börjar ju hjärtat att pumpa. När sedan deras inandning gång efter gång blir till unisona suckar flabbar man inombords. Efter dessa tillfällen hördes, gång på gång, den oerhörda sköna ramsan ”Heja BoIS, heja BoIS” från Stockholmsfraktionen.
Fram till den 29:e minuten kändes det dock inte så lugnt. Sirius förde spelet och mittfältet var oerhört sammanpressat. Jörgen fick inte igång sitt spel och båda kantyttrarna hann inte med i alla svängar då kanterna släpptes för kriget på mittplan. Att Jörgen byttes av mot Eklund i paus kändes därför naturligt.
Sedan sker då det som gör att det är skillnad i år mot förr. I en konstig situation där en Siriusförsvarare helt enkelt ger Calle Genberg bollen och han blir helt ren. Utan någon som helst tvekan sitter 1-0 och jublet från oss 30 Landskroniter hörs mer än protesterna från elva blå spelare, en reservbänk och en huvudläktare. Förra året känns det som om Johnny Lundbäck inte hade godkänt målet. Bandwagon var ordet.
Tre minuter senare har nog Sirius denna händelse i skallen då Ceder istället använder sin genom att skicka efter en ballongfärd den runda trasan upp i högra krysset. Fram till de här två målen hade de båda spetsarna haft det jobbigt. Bollarna kom vare sig på fötter eller på tom yta utan drogs snarare till försvarande mittlås innebärande att Pär och Calle fick jaga både boll och motspelare.
Första halvlek var till ända och med ett spel till Sirius fördel men tack vare hundraprocentig effektivitet i våra chanser och ett totalt motsatsförhållande för Sirius, gick alla ut med en ledning för BoIS med två mål mot noll.
Andra halvlek fortsätter som slutet av första. Sirius i ett litet spelövertag men hopplöst ineffektiva framför mål. Dels på grund av att de satt fel skor på fötterna då bollarna gick långt utanför målramen men också tack vare ett fortsatt oerhört effektivt försvarsspel som startade redan med vårt mittfält. Vårt anfall fick valuta för allt hopplöst springande då vi sakta men säkert lyckades låsa bollen en bit upp vilket givetvis störde Sirius som fick starta allt länge bakifrån. Ceder startade lite svagt men hade en härlig tillväxt under hela matchen. Precis som med Johan P måste det göra oerhört ont att möta honom. Men smärta kan ju vara skönt ibland. Särskilt om man är BoIS-are och ser den hos motståndarna.
Efter 8 minuter in på andra halvlek punkterades matchen efter flera fina anfall från BoIS. Både Christoffer Carlsson och Pär Cederqvist hade varsitt genombrottsförsök som båda förtjänade bättre lycka. Siriusförsvaret blev bortkollrade och Alexander Garcia i Siriusmålet river ner Mathias Eklund och straffen är solklar. Dahlgren stegar fram och medan han enkelt bredsidar in 0-3 i målvaktens vänstra hörn så är Garcia och handlar korv i andra ändan. För övrigt hann jag inte inhandla någon sådan så betyget rörande korven får avvakta till någon annan gång.
Med en trebackslinje hos Sirius kommer det man hoppas och väntar på. Flera chanser som känns farliga och när Pär C (trodde i går att det var Christoffer) till och med försöker sig på en bicycleta är jag så upphetsad att jag inte hade en aning om hur det ordet stavas så det blev till att skriva cykelspark istället. Tror ni då inte att medan forumsidan laddas om så skickar Dahlgren in bollen till Eklund som oerhört behärskat fastställer resultatet till 0-4.
Resten av matchen är en relativt välspelad transportsträcka. Dahlgren hade två jättechanser i slutet men först gjorde målvakten en kanonräddning och på returen räckte inte målets höjd utan bollen gick högt över.
Efter två tilläggsminuter blåste Johnny Lundbäck av och därmed placerade oss åter i toppen av tabellen. Sammanfattningsvis måste hela laget få med beröm godkänt. Någon gubbe kanske inte kom upp i förväntad kvalitet men att vinna med klara 0-4 borta mot ett tippat topplag är tillräckligt för guldstjärna i min bok.
En sista personlig reflektion är att det var oerhört roligt att försöka skriva kommentarer, men nästa gång det spelas i Stockholmsområdet måste någon sidekick till. Det är omöjligt att skriva många detaljer kring spelmoment och samtidigt ha koll över det taktiska spelet. Så nästa gång planerar jag att göra det ännu bättre.
