Om BoIS-Sogndal
En något försenad matchsammanfattning samt kommentarer från Jan Jönsson.
Från Landskronas insats i match två i La Manga finns inte mycket ljusglimtar att rapportera om utöver att ett det såg lite bättre ut när ett antal juniorer kom in i slutet. BoIS hade flera spelare borta på grund av sjukdom, feber och skador vilket bland annat ledde till att Malmö FF:s tredjemålvakt Daniel Pode fick gästspela i målet. En del omkastningar i startelvan och flera inbyten av oerfarna spelare blev en ytterligare konsekvens. Om BoIS var idéfattiga och statiska i förra matchens första halvlek med en uppryckning i den andra, så var detta än mer idéfattigt och det hela matchen igenom. Sista 20 minuterna – när Sogndal så gott som lagt av – var det stark BoIS-press men utan att skapa farliga chanser mer än några hörnor. Hörnor som slogs bra av nyinbytte Alex Farnerud. Denne var stundtals sevärd men annars fanns ingen i BoIS som gjorde en anmärkningsvärd insats. Man var tvåa i de flesta närkamper och mot fysiska lag kan man få det svårt om det ser likadant ut under året.
Matchen inleds med visst Sogndalsövertag för att sedan jämnas ut och övergå till att halvchanser skapas åt bägge håll. Sogndal skapar något fler och något hetare lägen mycket tack vare sitt mer entusiastiska aggressiva spel. Ett ungt och löpvilligt lag som ställer om snabbt och hittar fria ytor klart mycket bättre än BoIS. Att inte hitta ytor har i de två matcherna på spansk mark varit ett påfallande Landskronaproblem. Även när ytterbackar och yttermittfältare är spelbara och tar löpningar (vilket man inte skäms bort med) så får de inte bollen utan den slås in där motståndarna är som tätast. I den här matchen var det Anders Friberg som led mycket av det – han tog löp på löp utan att få boll. I mitten av den första halvleken tar Sogndal ledningen på ett långskott och det känns som en naturlig följd av att de förlagt sitt spel högt och skapat alltmer, något de fortsätter med även efter målet. Flera gånger får de igenom bollar mellan ytterback och innerback med sina passningar när BoIS ytterbackar stöter. I minut trettiofem sitter så tvåan efter ett fint inlägg och mål vid närmsta stolpen. Återigen är det samma typ av problem; Vig stöter och blir överspelad av två man som spelar vägg förbi. Ett inte helt missvisande resultat i halvtid, där norrmännen utnyttjat skåningarnas misstag.
I halvtid tre byten för BoIS som tar ut Thorvaldsson (en av få som kan sägas ha hållit allsvensk nivå i halvlek ett) på grund av ryggbesvär. Nödlösningen Kjellsson in. Farnerud in för Söderstierna och Eklund för Milovanovic som mest märkts när han klagat på domslut. Något som i denna match även gällde Nannskog som tappade fokus på spelet vissa stunder. Dryga tio minuter efter paus slås en lång boll upp mot norsk anfallare som är ensam mot mittbackarna, Kjelsson hakar tag i honom men hamnar på fel sida på ett underligt sätt och skottet går in vid vänster stolpe. Halvlek två tydliggör än mer BoIS svårighet att låta bollen rulla, man håller den för länge och väljer för svåra passningar som heller inte leder någon vart när de lyckas. Man tappar mycket boll och får jaga och tröttas ut. Efter 3-0 har Sogndal ett par-tre fina lägen som man slarvar bort genom att försöka leka till det och göra det snyggt istället för att effektivt sätta dit den i förstaläget, några gånger rensar BoISförsvaret sistapasset. Det ser mycket ihåligt ut i Landskronas bakre led och det beror knappast på att man tryckt fram med mycket folk för att bli sårbara för kontringar, eftersom man inte har tryckt framåt.
Med tjugo kvar två nya byten; Rönningberg och Lindgren in för Nannskog och Okoli. Lindgren kliver ut till höger, Cetinkaya byter kant, Farnerud går upp på topp, Rönningberg central mittfältare. Efter dessa rockader tar BoIS tag i spelet och Rönningberg har bara varit inne i två minuter när han nickar in en vänsterhörna från Farnerud. Trots att BoIS nu har mer av spelet fortsätter det typiska spelet – man spelar inte spelare i fart utan spelarna tar fart när de väl får boll och Sogndal kan enkelt organisera sig hela tiden i sin defensiv. Sogndal har matchen igenom spelat småfult vilket retar upp BoISarna men knappast leder till tändning, snarare irritation. I slutet fungerar Farnerud bra som forward, möter mycket boll men man fyller på med för lite folk framåt och det ser inte ut som ett lag som försöker jaga ikapp ett underläge. Inte förrän sista kvarten börjar man vinna mer bollar på mittfältet och kliva framåt med fler, men det är så dags då och beror säkert till stor del på att Sogndal i praktiken lagt av och säkrat. Mer än så här måste BoIS visa för att klara sig kvar i årets allsvenska.
Jan Jönsson kunde dock förmedla en något annorlunda och mer positiv bild än den undertecknad ger.
-Jag är rätt så nöjd med det egna spelet med tanke på omständigheterna med flera spelare borta. Framför allt i andra ägde vi stora delar av matchen även om vi kanske inte skapar så mycket. Det var bara ett lag som försökte sista 30 då vi tar över, men de tryckte ihop tjockt och gjorde det svårt. Jag skrek på fler skott från distans…
Angående problemet med genomspel mellan ytterbackar och innerbackar höll han med och sade:
-Det pratade vi om i halvtid, men det lilla de hade i andra kom ju till på det sättet också.
Motståndet tyckte han var tuffare fysiskt än i den förra matchen. Han menar dock att normalt ska man kunna stå upp mot den fysiken, om man slipper röra om så mycket i laget. Vidare tyckte han att det var glädjande att de yngre som byttes in gjorde bra ifrån sig. Bytena kom till för att spara halvskadade eller hängiga spelare. Henrik Nilsson som haft feber skulle egentligen inte ha spelat hela matchen heller men fick vara kvar eftersom Thorvaldsson gick av.
Sammanfattningsvis är Jönsson nöjd med spelet i de två matcherna i La Manga, men inte med resultatet i den sista. Han beklagar sig över de skador och sjukdomar som uppstått under veckan i Spanien.
