Daniel Nannskog om: Motivation
En nypa lovande tonåringar och en skvätt äldre lirare som fortfarande har saker att bevisa – Landskrona Bois spelare har visat att de inte nöjer sig med nykomlingarnas vanliga målsättning »nytt kontrakt«.
Ur nya numret av Offside, Fotbollsmagasinet.
Av Henrik Ystén
Vilken är din drivkraft som fotbollsspelare?
– Jag har ett motto att alltid försöka springa in med ett leende på plan – men det är skitsvårt för det går inte att klistra på det där leendet. Glädjen måste komma inifrån och gör den det vet jag att jag presterar som bäst. Jag vill hela tiden bli bättre och känna att jag lär mig saker.
Har det alltid varit så?
– Nej, det är först på senare år som jag har börjat tänka så. När jag spelade i Djurgården hade jag inte den rätta motivationen. Då fanns det annat i livet som var viktigare än fotboll.
Vad var det som lockade?
– Jag kom till Stockholm och var plötsligt singel efter ett fem år långt förhållande. Jag hade två barn och hade suttit hemma mycket. I Stockholm började jag gå ut på krogen med jämna mellanrum. Jag var 23 år och det kändes naturligt att hänga med kompisarna, jag ville inte bara sitta själv hemma.
Gick det ut över ditt fotbollsspel?
– Definitivt. Jag hade kunnat lära mig mycket mer om jag hade laddat rätt inför träningar och matcher. Jag är övertygad om att jag hade slagit igenom ordentligt i Djurgården om jag bara hade haft rätt motivation då. Det var inte så brutalt att jag gick ut och festade dagen före match men tre dagar före kunde det hända och det var inte bra. Det slet på kroppen. Sena kvällar och alkohol. Men det är inget som jag ångrar, det var en del av mitt liv just då. Det var kul men nu är den tiden borta och jag har blivit mer seriös.
Du hade väl svårt med motivationen redan innan du åkte till Stockholm?
– Jag höll ju upp med fotboll från att jag var 15 tills jag blev 19 år. Alla mina kompisar spelade handboll, det ville jag också göra. Det var läger och resor som lockade.
Hur bra var du i handboll?
– Jag hade nog blivit landslagsspelare om jag hade fortsatt. Handboll var jag riktigt bra i. Jag kunde känna att jag ägde planen och den känslan längtar jag efter att få i fotboll. Men det får jag inte. I någon enstaka match har jag väl känt att allt flyter, men inte som i handboll.
Varför blev det då fotboll?
– Det var många som tjatade. Fotboll är större och det var inte särskilt inspirerande att spela inför 163 betalande åskådare i en liten sporthall.
Din anfallskollega Danijel Milovanovic valde innebandy i övre tonåren. Hur tror du att uppehållen i fotbollssatsningen har präglat er?
– Det är nyttigt om man har problem med motivationen att testa något annat. I dag är vi hungrigare och mer sugna på fotboll än vad vi hade varit annars. Jag tror också att vi har blivit mer ödmjuka och villiga att lära oss saker i och med att vi satsade på sporten så sent. Både Milovanovic och jag tar till oss vad våra lagkamrater säger om hur vi ska spela.
Präglar det Landskrona Bois överhuvudtaget?
– Ja, lite så är det. Det är bra för oss att ha den typen av spelare som vi har. Många vill ju ha det till att vi har många spelare som har misslyckats i andra lag men jag ser det inte så. Vi har många spelare som inte har fått chansen tidigare och som tar den nu. De har lite revansch att kräva och för en nykomling är det nyttigt att ha den hungern.
Du har sagt att nyckeln till Landskronas framgångar är att ni inte njuter av framgången?
– Det tror jag är nyckeln för alla lag. Att man direkt efter en seger börjar fokusera på nästa match. Kanske har vi tappat lite av det nu, vi måste hitta tillbaka till oss själva. I början på säsongen och i Superettan i fjol hade vi ruskiga vinnarskallar. I fjol hade vi elva matcher i rad utan förlust och då var vi som några jävla maskiner. Det blev nästan absurt för redan när vi, efter en seger, satte oss i bussen på väg från en bortamatch började vi prata om att vinna nästa helg.
Det låter målinriktat – på gränsen till tråkigt?
– Det är nödvändigt. Direkt efter en seger måste man säga »okej, kul, men den här segern är inte värd något om vi får stryk i nästa match«. I fjol kunde jag komma hem efter en match där jag gjort tre mål – och kunde ändå inte slappna av. Jag satt i köket och tänkte bara på att jag skulle göra lika många mål nästa gång.
(…)
(mer samtal med Daniel Nannskog och ytterligare 200 sidor fotbollsläsning i nya numret av Offside. Mer info på www.offside.org)
