Krönika: Har jag inte hört den här låten förut?
Denna text är vad den är. Ett försök att sätta ord på den slätstrukna insats som präglade Landskrona BoIS idag.
Jag har följt Landskrona BoIS så länge jag kan minnas. Jag minns när min pappa skällde ut någon stackars medarbetare på kansliet på tidigt 00-tal för att de skulle sluta med familjebiljetter på sittplats och att han skulle betala lika mycket för en liten knatte som mig som för mina två äldre bröder. Jag vet att jag under varenda säsong som jag har följt BoIS har räknat tabeller, trott på att det kanske, kanske finns en möjlighet för att det är i år som ”Det” händer. Jag har skällt ut domare, jag har varit förbannad på styrelse, tränare, spelare men även på Europas sämsta parkeringsplats, högtalarsystem och på vädret. Ändå har jag kunnat släppa de dåliga insatserna, räknat om tabellen och kommit tillbaka stark igen och trott på ett nytt resultat och en ny säsong. När jag såg den sista halvtimmen mot Utsikten idag, hade jag samma känsla som jag ibland kan få när jag ser någon av deltävlingarna i Melodifestivalen – har jag inte hört den här låten förut? Har inte jag sett den här matchen förut?
Matchen idag inleddes ganska bra. BoIS satte in en hög och intensiv press vilket jag tror också är ett resultat av att en spelare som Dzabic, som har sina förtjänster i det spelet, fick spela till förmån för stortalangen Camil Jebara. BoIS spelade och BoIS utmanade, och visst skapade BoIS även fler chanser än i premiären mot Sundsvall? Särskilt inblandad var för dagen pigge Melker Widell som rörde sig över stora ytor i offensiven och först från höger dansandes på kortlinjen enligt sann Kurt-Hamrin-manér höll på att servera Robin Dzabic öppet mål – tyvärr gick bollen bakom – och från vänster när Widell på den här gången gick inåt i banan och avslutade själv – men avslutet tätt utanför. Erik Hedenquist fick chansen på hörna men hans stenhårda skott hamnade inte i mål utan skottet hamnade i stället mitt i plytet på en bortaförsvarare som resulterade i en tampong i vardera näsborren på Utsiktenspelaren.
Förutom det fortlöpte halvleken utan missöden. Visst, Utsikten skapade ett par chanser, men bortsett från ett skott i ribban med efterlöpande retur hade BoIS hyfsad kontroll på tillställningen. Och visst, vi hann bli oroade när Phille satte sig ner tidigt i halvleken och även visade tecken på smärta under halvleken, men bortsett från det så var det ingen ”fara på taket”. Allt var som vanligt, domaren var som vanligt populär på IP, mer populär skulle han också bli när han struntade i att varna Utsiktenspelaren som drog ner Kaddo när Kaddo skulle sätta igång en kontring med ett snabbt utkast, och struntade i ett par varningar till för bortalaget. Hade han glömt korten hemma, stinsten? Icke – ständigt varnade Hedenquist testade och blev rättvist varnad av domaren.
Så tickade klockan upp till tilläggstid, och så kom då vår stora chans. Ousmane Diawara, vårt stora anfallshopp, fick chansen fri från halva plan. Jag kunde så känna genom tv-rutan hur sittplatspubliken lättade lite från sin stolar, hur ståplatspubliken började hoppa otåligt på sina platser. Men, så ingenting. Ousi rundade målvakten men glömde bollen. Jaha – det var en sådan här dag. Utsikten stack upp i ett sista anfall, något jag knappt noterade i min besvikelse över Diawaras missade chans. Jag hann uppfatta något inspel, hur Philip Andersson (som för dagen ständigt lyckades vara på rätt plats) fick en tå på bollen och hur en Utsiktenspelare plockade upp och ohotad utanför straffområdet fick stå och måtta. 0-1, minut 45+3 eller något annat mög. Symptomatiskt.
Andra halvlek. Efter en halvlek med mycket svordomar hade jag hunnit andas nytt hopp och nytt mod. Och BoIS gjorde mig inte besviken, det var ett piggt hemmalag som återerövrade och som fyllde på i straffområdet. Jesper Strid tog sig runt på höger och levererade ett alltför högt inlägg, Egnell som då hade fyllt på i bortre delen av straffområdet var inte sämre än att han plockade upp och bombade in bollen längs med marken. Den här gången gick inte bollen bakom Dzabic, utan perfekt ”på läppen” – 1-1 var ett faktum och vi kände vind i ryggen.
Vad som därefter hände orkar jag inte ens gå in på. Phille löpte med i en djupledsboll och vände bort och spelade ur på ett helt fantastiskt sätt. Melker Jonsson hade bara att vända upp och sätta oss i spel igen, men en felpass rakt i gapet på en Utsiktsspelare som vände undan en utrusande Amr Kaddoura och därefter spelade in bollen i öppet mål. En hörna senare var det 1-3 och jag satt mest och gapade åt vad jag såg utspela sig. Nertryckt i skorna och ett förlamat BoIS som hade tappat allt som syntes så tydligt tio minuter tidigare. En halvtimme till slutsignal och drygt 2 200 BoISare på läktaren och elva på plan och samtliga hade gett upp. Klacken började strunta i matchen och började jobba in en ny ramsa, sittplatspubliken orkade inte längre skälla ut domaren och bytena kändes… krystade? Nej Melker var kanske inte på sitt bästa men ett rakt byte med en mittback in?
Nej jag vet inte och Billy och Max gör säkert analyserna bättre än jag. Men senast jag i en förlustmatch inte ens orkade vara förbannad, utan där mina känslor snarare präglades av likgiltighet, hopplöshet och energilöshet, då får vi nog ta oss tillbaka till hösten 2018. Den sista halvtimmen var bara en transportsträcka till slutsignal, ingen verkade tro på det. Det saknades någon som väckte laget. Någon som kunde ta en idiotisk maxlöpning i pressen för att väcka medspelarna (läs Hoffa) eller som kunde göra en idiotisk satsning på mittplan för att vissa lite kulor (Max Nilsson) och känslor för publik och medspelare? Jag ville bara se något, men fick i stället se spelare som speglade mina känslor i sina aktioner. Låt oss inte se det igen. Stäng den här matchen och lova oss att vi begraver den.
På lördag är det Skövde, visa då med varenda jäkla aktion att känslorna i truppen efter den här matchen inte präglas av hopplöshet och energilöshet, utan av ilska. Jag vill se elva ilskna odjur på IP, inte snälla välkammade pojkar. In och kör, ge oss idiotitiska maxlöpningar i pressen, ge oss galna tacklingar - ge oss något att tro på! Ge oss det på lördag!
