Inför Cupen: Cupmatcher vi minns – Självmål i slutminuterna, BoIS i semifinal och krossen mot ”Barcelona”
Landskrona BoIS drar klockan 18.30 på måndag igång 2023 års cupäventyr på bortaplan mot Djurgården. Årets cupspel kommer det skrivas fler rader om, allra först ska vi dock ta en tripp nerför memory lane!
Svenska cupen väntar runt hörnet där Landskrona BoIS har lottats in i en tuff grupp med Djurgårdens IF, IF Brommapojkarna och Örebro SK. För BoIS drar cupspelet igång på måndag den 20 februari på bortaplan mot Djurgården på Tele2 Arena, därefter ska IF Brommapojkarna besegras på Grimsta IP på söndagen den 26 februari innan Örebro SK slutligen besöker Landskrona på lördagen den 4 mars. Men nog om dessa matcher i den här texten, först en blick i backspegeln.
När undertecknad författar den här krönikan som har arbetsrubriken ”cupmatcher vi minns” är det lätt att tänka sig att den här texten borde, bör och ska behandla cupfinalen mot IFK Norrköping år 1972 som innebar att BoIS tog sin hittills enda stora titel. Historielöst nog kommer jag inte att göra det, helt enkelt därför att den matchen spelades cirka 24 år innan jag föddes. Det teoretiska urvalet av matcher att tas upp i en sådan här text tar således sin början år 1996.
Mitt första minne från cupen är inte ett positivt minne, utan det är från kvartsfinalen mot Gefle IF år 2006. För mig som var så liten är det främst känslorna som jag minns, hybrisen i bilen på vägen till matchen när min bror sa”för en gångs skull är inte BoIS skitkassa i cupen”. Jag minns också delar av matchen där vad jag trodde var Mikael Dahlgren, men som efter en googling visar sig vara Johan Andersson, dribblar sig förbi en hel hög med Geflespelare innan han bombar in bollen i bortre krysset. 2–1 betydde det, och BoIS var där och då i semifinal. Säg då den lycka som varar för evigt. Jag minns inte när och hur Gefle kvitterade, jag minns bara att min pappa suckade och sa att ”jaha, då blir det förlängning” och att jag uppspelt tänkte ”ÅH, då kanske det blir straffar”. Länge hann jag inte hoppas på det, för en minut senare gjorde Pontus Segerström självmål och Gefle var i semifinal i Svenska Cupen.
Mina första positiva minnen från cupen behöver vi inte resa jättelångt fram i tiden för att komma fram till, utan de kom redan året efter debaclet mot Gefle. Det är det magiska derbycupåret 2007. Hur sannolikt är det nämligen att Landskrona BoIS som underpresterar i Superettan samtidigt tar sig till semifinal i cupen, och att vägen dit går först via antagonisten Malmö FF, för att därefter tysta Helsingborgs IF på Olympia? Inte särskilt sannolikt, men så blev det. Jag minns att jag inte fick gå på matchen mot Malmö FF på grund av att min bror skulle stå i klacken, jag minns att Micke Dahlgren gjorde mål på Sandqvist och jag minns återigen känslan av hybris. Min bror var dock luttrad från matchen mot Gefle året innan för han påpekade inför matchen mot Helsingborg lite senare att Henrik Larsson spelade i Helsingborg nu och att ”det finns inte en chans att BoIS vinner mot dem när Henrik Larsson spelar där”. Tji fick han. Alvedin Nezirovac, Ivo Pekalski och Håkan Söderstjerna. Spelare enkla att tycka om, ett BoIS som var enkelt att förälska sig i. Tyvärr för mig själv, segrar som jag var alltför ung för att förstå glädjen i.
Annat var det 2016. BoIS hade ett par år tidigare bytt Superettan mot division 1. Träsket där man ställs mot gäng som Tvååker, Oddevold och Utsikten (som vi inte ens får slippa nu så snälla låt oss gå upp i år). BoIS ställdes i förkvalet till Svenska cupen gruppspelet mot Malmö FF. Malmö FF som 2014 spelat i Champions League, som 2015 spelat i Champions League, och som 2016 inför matchen mot oss ledde den allsvenska tabellen. För att citera en väldigt bitter John Alvbåge ”de är ju Barcelona, det är ju ett fantastiskt lag […] de spelar ju HELT fantastisk fotboll, så bra lag finns det knappt i hela Europa, eller världen”. Att John Alvbåge var sarkastisk hindrade inte Alvbåge från att vara pricksäkert nära den självbild som spreds i staden fyra mil söderöver. Skillnaderna på lagen inför matchen var mer än två divisioners skillnad, det var Sveriges bästa lag mot ett traumatiserat Landskrona BoIS. Traumatiserat utav år av misskötsel och av Liridon Lecis sidosysslor under sin tid i randigt.
Tidigare i den här texten skrev jag att jag inte riktigt förstod glädjen i en derbyseger. Jag hade inte ännu känt av lidelsen som jag kände efter flera år av supporterskap till en misskött förening som jag gjorde 2016, jag hade inte kompisar som stod i motståndarlagets klack som jag hade 2016. Jag hade noll hopp inför den kvällen i augusti 2016. Om Alexander Tkacz lyckades tända hoppet hos några själar på Landskrona IP den kvällen, lyckades Levi tända eld på det hoppet hos desto fler när han kyligt chippade bollen över Marko Johansson i MFF-målet ett par minuter senare. Champions League-erfarna MFF skapade knappt en chans i första halvlek, Lewicki som fått ”briljera” i EM blev hånad av BoIS-klacken och i halvtidspausen kände jag för första gången känslan av hur sju års sorger kunde trollas bort ur minnet av en halvleks fotbollsmagi. Malmö kom ut efter paus hungriga, men fortsatt utan att ha en chans mot ett stabilt BoIS med spelare som Dahlgren (med alla tunnlar) och Erik Pärsson som var enormt bra. Har han förresten kommit ut ur Erik Pärssons ficka än, Rasmus Bengtsson? Jag känner sällan sympati med motståndarspelare, men när Rasmus Bengtsson vid 3–0 målet blir tunnlad av Erik Pärsson och bara faller ihop på gräset och kan se EP placera in bollen, då kände till och med jag lite empati för den krälande MFFaren.
Nu blev det inte så mycket mer av åren med Agim, men det blev en magisk kväll på IP där i augusti 2016. Det är precis det som cupen borde vara. Lika mycket som det nya cupupplägget ger fördelar i form av en förlängd tävlingssäsong och en roligare försäsong, lika mycket kan jag önska mig tillbaka till cupkvällarna på sommaren där BoIS gör självmål, kvällarna där BoIS skräller sig till semifinal och kvällarna där ett BoIS i division 1 krossar Champions League-erfarna Malmö FF. Vi får se om årets cupspel kan bjuda på några nya minnen, förhoppningsvis har vi det bästa framför oss.