Krönika: Vad finns det kvar att spela för?
Landskrona BoIS är i ingenmansland, med fyra omgångar kvar att spela har vi fyra lag mellan oss och både positivt- och negativt kval. Vad blir det egentligen av säsongen 2022, vad finns det kvar att spela om?
Efter att Landskrona BoIS och övriga Superettanlag har avverkat 26 omgångar i 2022 års version av Superettan placerar sig BoIS i ingenmansland. Med fyra omgångar kvar och tolv poäng kvar att spela om har BoIS åtta poäng upp till kvalplats till Allsvenskan och sex poäng ner till det ständigt filmande Örgryte som placerat sig på kvalplats till division 1. BoIS placerar sig samtidigt på åttonde plats och har fyra lag upp till Öster, och fyra lag ner till Örgryte. Frågan jag ställer mig själv och som säkert många andra BoISare grubblar över blir därför självklar: Vad spelar vi för, vad finns det kvar att bry sig om säsongen år 2022?
Kanske är det en ynnest att få tänka på de sista omgångarna som BoIS nu har framför sig utan en känsla av ångest, utan att behöva hoppas förgäves eller att behöva se vilka suspekta lag från division 1 som vi kan ställas mot i ett kval. Framförallt borde det kännas som en ynnest eftersom det för inte allt för många omgångar sedan var kris och allt var skit. Mellanmjölk och ingenmansland var en dröm då. Kanske är det en ynnest, men riktigt så kändes det inte när målen för Östers IF mot Brommapojkarna i omgång 24 plingade in på mobilen. Där och då hängde drömmen för oss supportrar om en kvalplats till Allsvenskan på en väldigt tunn och skör tråd. Den tråden kapades fem dagar senare när domaren i matchen mellan Öster och BoIS valde att ta ett av årets konstigaste beslut när denna domare valde att visa ut Erik Hedenquist för att denna i samband med en brytning hade lyckats träffa en Österspelare på näsan med en boll. Symptomatiskt för domarkvalitén i Sveriges andraliga, symptomatiskt för en säsong som kommer sluta i ingenting.
Kanske är ångesten inför de sista omgångarna just det som är bränslet för oss BoISare. Begreppet ”jojolag” är nog inte mer passande för någon annan svensk klubb än Landskrona BoIS, med vår fjortondeplats i den allsvenska maratontabellen och vår förstaplats i maratontabellen för den näst högsta divisionen. Det är därför inte så konstigt att det är med en smått ambivalent känsla som vi BoISare stiger in i slutskedet av årets säsong och konstaterar att vi är avhängda från både topp- och bottenstrid. Jag såg någon skriva på forumet häromdagen att allt inte är klart, nästan så att man kunnat tro att kontot ifråga var kapat av någon av herrarna Magnusson, Mölder eller Edman. Hade vi frågat någon av dessa tre hade de nog förklarat att de sista fyra omgångarna är superviktiga. Förmodligen hade de sagt något om ”process” eller om ”utveckling”.
Hade vi gått in till Michel på kontoret hade han väl försökt förklara fördelningsnyckeln av SEF-klubbarnas gemensamma medel och berättat att skillnaden mellan plats 10 och plats 6 ”är faktiskt skillnaden mellan 5 % av 10 % mot 6,25 % av 10%”. Läsaren av den här texten förstår säkert själv att ingen blir särskilt klok av att läsa SEFs fördelningsnyckel.
Så vad spelar BoIS för? Förmodligen ingenting. BoIS spelar för en bättre plats på SEFs fördelningsnyckel vilket skulle medföra att klubben får mer pengar. De spelar för att ta steg i processen och för att utvecklas inför nästa år. Det finns 1 000 anledningar till att ge sig ut på IP för årets tre sista hemmamatcher. Jag hade kunnat nämna vilken trevlig fotboll vi spelar, hur många spelare som gjort år i akademin eller att vi är ett av Superettans formstarkaste lag. Jag väljer att inte göra det, ut med er på IP. På måndag är det dessutom idrottens dag vilket utlovar en jäkla fin publiksiffra. Ta med en vän som annars inte hade gått så gör vi som klubbchef Ekberg utlovat och ”piskar på Västerås”. Snart är säsongen 2022 över, det är fyra matcher kvar, låt oss gå ut med en bra känsla innan vi går på ett (tack vare några korrupta FIFA-gubbar) rekordlångt vinteruppehåll.