Vem bryr sig?
Av vad man snappat upp efter senaste matchen, var det många ”detta var bland det sämsta jag sett”. Men inte av den typen man kanske säger till varandra medan man cyklar hem förbi Karlslund, efter var och varannan dålig match. Nu var det konkret bland det absolut sämsta folk sett. Om det var det sämsta jag har sett - mina egna minnen sträcker sig inte så långt tillbaka som till förra gången man spelade i tredjedivisionen, men känslan är ändå att divisionen man spelar i, inte har någon större betydelse. Det var tio, kanske tolv minuter från slutsignalen. Det såg inte ut som om någon brydde sig. Om det blev 0-3 eller 0-4 – det kvittade. Om man vann nästa närkamp – det kvittade. Det var så det såg ut från läktaren.
Själv har jag aldrig varit den som skrikit mest från läktaren – men att leva för ett lag, och sedan se de som får förmånen att spela i lagets tröja agera så likgiltigt. Mardröm. Spelare och publik - glöm och kom igen.
Innan matchen tillkännagavs Harry ”Hacke” Dahl som medlem #3 i BoIS Hall of Fame. När dottern i halvtid tog emot diplom och blombukett kändes det som man bara kunde skratta uppgivet åt ironin. Dahl gjorde 334 mål för BoIS, 94 i Allsvenskan, och där fick han priset framför en publik som fått se sitt lag göra noll mål på fem halvlekar i division 1.
Publiken bryr sig. En resa är anordnad till matchen i morgon mot Eskilsminne (sök ”Reseklubben” på facebook). Vi kan ju hoppas att det blir som bortamatchen mot Qviding – att mer än hälften av publiken håller på BoIS. Som kommer påminna om vad det betyder att spela för randigt.
BoIS behöver inte vinna. De behöver egentligen inte ens göra mål. Men gå ut och försvara ränderna och klubbmärket. För BoIS har inte existerat i 36 599 dagar, för att elva spelare ska gå ut och inte ge sitt absolut yttersta.
Vi ses i morgon!
