Flera förändringar i Värnamos trupp - Fem spelare har lämnat
Silly season har tagit fart, och IFK Värnamo genomgår en omfattande spelaromsättning. Flera tongivande spelare har redan lämnat klubben, och fler kan vara på väg bort. Bland de mest uppmärksammade övergångarna finns Gustav Engvalls flytt till Polen och Michael Steinwenders snabba exit till Skottland.. Hur påverkar detta lagets framtid? I denna artikel går vi igenom de senaste fem spelarförlusterna och vad de betyder för IFK Värnamos kommande säsong
Silly season är i full gång och en sak är säker; årets trupp kommer att se annorlunda ut i jämförelse med fjolårets. Sju spelare, som lirade matcher under hösten, har redan lämnat samtidigt som några av de kvarvarande spelarna ryktas bort. Dessutom har Vilar, som var utlånad under hela 2024, sålts. I denna artikel kommer de fem senaste försäljningarna att beskrivas och diskuteras.
Gustav Engvall:
Dagen innan nyårsafton blev det klart att Engvall lämnar Värnamo. Ny arbetsgivare är Miedz Legnica som spelar i den polska andraligan. Engvalls sejour i Värnamo har två ansikten, 2023 var fantastisk samtidigt som 2024 blev en rejäl flopp. Kontraktet med polackerna är skrivet fram till sommaren 2027.
I en intervju med VN säger Engvall att han aldrig känt sig klar med spel i utlandet. Han har också hört bra saker om livet i Polen samtidigt som den nya klubben, Miedz Legnica, vill upp i förstaligan. Noterbart är att han beskriver Allsvenskan och den polska andraligan som jämnbra. Enligt honom har tiden i Värnamo varit blandad, men med tanke på att IFK klarade sig kvar i Allsvenskan så anser han att det fick ett lyckligt slut.
Engvall är uppväxt på Öland och det är Färjestaden GOIF som är moderklubben. Han har spelat A-lagsmatcher för klubben i division 3, det var under 2011 och 2012. Som 16-åring flyttade han till IFK Göteborg, det var i samband med att han skulle börja gymnasiet. Hans första allsvenska minuter spelades redan 2013, men det var endast korta inhopp. Under åren 2014, 2015 och 2016 fick han mer regelbunden speltid och växte in i rollen som allsvensk forward.
Han var en av Allsvenskans mest lovande spelare under sin sluttid i Göteborg, och det fanns således höga förhoppningar inför hans första utlandsflytt. Den gick till Bristol City i Championship. Hans karriär sedan dess har knappast varit spikrak. Under det första halvåret i Bristol var han fastklistrad på bänken. Kalenderåret 2017 spenderades i Djurgården och där gjorde han det hyfsat. Trots en bra utlåning ville engelsmännen inte satsa på honom, och därför lånades han ut till IFK Göteborg under våren 2018.
Sommaren 2018 gick flyttlasset till Mechelen och under den första säsongen huserade klubben i den belgiska tvåan. Det året blev en rejäl fullträff för Engvall; han var ordinarie i laget, gjorde åtta mål och var en bidragande faktor till att klubben gick upp ett snäpp i seriesystemet.
Han spelade för Mechelen under de tre nästkommande säsongerna, men startade aldrig regelbundet och gjorde ganska få mål, endast fyra till antalet under loppet av tre år. En förmildrande omständighet är att han hade en del skadeproblem. En positiv notering under tiden i Mechelen är att han faktiskt lyckades vinna den belgiska cupen med laget.
Hösten 2022 gick han på lån till norska Sarpsborg. I Norge fick han en hel del speltid men producerade endast ett mål. När han kom tillbaka till Belgien, efter årsskiftet, var det dock tråkiga omständigheter som rådde. Mechelens dåvarande tränare ville inte ha honom i truppen, och han fick inte ens träna med A-laget. Efter det ville Engvall lämna klubben, och det var i samband med det som IFK Värnamo kom in i bilden.
Han anlände i februari 2023 och var en nyckelspelare under sin första säsong. Det blev speltid i 26 matcher (22 starter) och på poängkontot stod han för femton poäng varav elva mål. Det är för övrigt hans bästa säsong, när det kommer till producerade poäng, i karriären. Jag gav Engvall en femma i betyg den säsongen, och jag upplevde att han fick ut max av sin potential. Han var kraftfull, stark, snabb och giftig med sina dribblingsförsök. Han imponerande särskilt under sommaren, och hade lite otur som åkte på en skada vilket höll honom borta några matcher.
Året därefter var det desto sämre, och jag betygsatte honom med en etta vilket är desamma som underkänt. Han fick speltid i 26 matcher, startade vid 23 tillfällen, och gjorde 3+3. Han har emellanåt visat prov på kämpaglöd men haft svårt med slutprodukten. Som anfallare räcker det inte med ändlösa löpningar utan det måste ske fler poäng och kombinationer med medspelarna.
I sammanhanget kan man fundera kring det som Thern sa efter segern mot Landskrona, där han kritiserade några av sina lagkamrater för att de inte var tillräckligt motiverade. Det kan nog varit Engvall som han hade i åtanke när han sa det. Eftersom vi inte vet hur Engvall har sett på sin situation i Värnamo så kan diskussionen som följer framstå som väldigt spekulativ. Att döma av Engvalls intervju med Värnamonyheter, där han säger att han alltid velat gå tillbaka till utlandet, så verkar det som om han primärt sett IFK som en språngbräda.
Som Värnamo-supporter går det att känna besvikelse och tycka att Engvall agerat själviskt och omoraliskt. Samtidigt måste vi komma ihåg att proffsfotbollen är som den är, det är få spelare som hyser några större känslor eller lojaliteter för klubbarna de spelar i. Engvall såg nog Värnamo som vilken klubb som helst. Alla kan inte vara en one-club-man likt Freddy Winsth. Under sina fina ungdomsår hade Engvall nog högre ambitioner än att spela negativt kval för ett allsvenskt lag.
Med tanke på att Engvall verkar varit omotiverad så är det lätt att förstå styrelsens beslut att släppa honom. Dessutom kommer man få in pengar eftersom han hade ett år kvar på kontraktet. Samtidigt finns det en hög högstanivå och om han hade lyckats växla upp så hade han åter blivit en nyckelspelare för laget.
Michael Steinwender:
Det är inte bara Engvall som försvinner från Värnamo utan även mittbacken Michael Steinwender kommer söka lyckan på annat håll. Han är officiellt klar för den skotska klubben Hearts och det blev således bara ett halvår i Sverige för österrikaren. Steinwender har varit runt i olika österrikiska lag, jag beskrevs hans klubbkarriär i en artikel från i somras (se länk).
Länk: https://www.svenskafans.com/fotboll/varnamo-varvar-en-mittback-fran-osterrike-670766
Under halvåret i Värnamo visade Steinwender upp en hög högstanivå, han var exempelvis bra med bollen och stark i kroppen. Dessvärre var han ganska misstagsbenägen vilket också gjorde sig påmint titt som tät. Förvisso förbättrades Värnamos defensiv under hösten, men det kan delvis förklaras med ett tränarbyte och värvningen av Le Roux. En omständighet som är svår att blunda för är att IFK endast vann två av arton tävlingsmatcher som Steinwender startade. Det nämnda gör att hans prestation i Värnamos färger framstår som medioker.
Ändå vill jag påstå att Steinwenders flytt är olycklig. Steinwender har flera styrkor och han skulle kunna bli en toppmittback utifrån allsvenska parametrar. Ibland kan det behövas lite tid för att ”komma in i det” när man flyttar till en ny liga och ett nytt lag. Med en höst bakom sig och ordentlig försäsong i benen så hade ”Steini” kunnat bli tryggare och jämnare på plan.
Ett orosmoln för Värnamo är att det kan bli så att tio spelare från 2024-säsongen lämnar klubben, redan nu är sju namn borta. Många förflyttningar och bristande kontinuitet är knappast ett framgångsrecept. Ser man specifikt på backlinjen så har både Kotto och Steinwender lämnat, och jag skulle inte bli förvånad om Larsson och Grozdanic flyttar på sig. Om det sker så har alltså hela höstens backlinje försvunnit.
Jonathan Rasheed:
Målvakten kommer inte att förlänga sitt kontrakt med klubben och i skrivande stund är han klubblös. Rasheed säger förvisso att det förekommit diskussioner med IFK, men man har helt enkelt inte kommit överens. Sedan i början på januari har samtalen stannat av och det är de ekonomiska bitarna som gjort att det tagit stopp. Det ska dock noteras att Rasheed redan i höstas sa att han ville testa på spel i utlandet. Med andra ord, han var kanske aldrig särskilt intresserad av en fortsättning i Värnamo.
Målvakten har haft en svängig karriär. Efter att ha spelat pojk- och ungdomsfotboll för Kortedala och GAIS gjordes den första seniormatchen för division 2-laget Lärje-Angereds IF (2008). Rasheed hade sedan en kortare sejour i Qviding men utan speltid för A-laget. 2011 flyttade han till Norrköpingsklubben Sylvia som spelade i ettan, och där stannade han under två säsonger. Under tiden i Sylvia var han både ordinarie och reserv.
2013 skrev han på för norska Stabaek, som var i den norska tvåan i det läget. Det blev dock ingen lyckad sejour och två jobbiga år följde. Under det första året spelade han inget för Stabaek, som för övrigt vann serien och gick upp. Under våren 2014 var han utlånad till Alta, som spelade i den norska andraligan, men det blev bara ett kort inhopp i deras färger. Under den efterföljande hösten var han utlånad till Ljungskile SK men utan någon speltid.
Rasheed revanscherade sig under 2015 då han representerade norska Follo FK. Han var nämligen deras förstaval mellan stolparna, men dessvärre åkte klubben ut från andraligan. Det resulterade i att han, året därpå, flyttade tillbaka till hemlandet, närmare bestämt IFK Värnamo. Han spelade alla matcher för Värnamo och höll en hög nivå under 2016 års säsong.
Efter året i Värnamo köptes han av Häcken, och där stannade han fram till sommaren 2022. Jag har tidigare beskrivit hans tid på Hisingen som besynnerlig. Det som avses är att han stannade där länge men aldrig var ordinarie, det blev endast speltid i nio allsvenska matcher under loppet av fem och ett halvt år. Han var 25 år när han kom till Häcken, och 30 när han lämnade, hade han kunnat få ut mer av sin karriär om han varit i ett lag där han fått spelat mer? Noterbart är också att han förlängde sitt kontrakt två gånger under perioden i Häcken. Förmodligen fann han en trygghet i hemstaden Göteborg, samtidigt som Häcken nog är en trevlig klubb att vara i.
Sommaren 2022 kom han tillbaka till Värnamo där han skulle ersätta andramålvakten Filip Eriksson. Rasheed satt på kvisten under nästan hela hösten, det blev bara två allsvenska matcher och en drabbning i cupen. Trots få matcher skrev jag, i en artikel från 2022, att Rasheed hade potential att ta förstaspaden.
Det var också något han lyckades med. Efter en svag inledning från Vaitsiakhovich fick Rasheed nämligen chansen. Under våren gjorde han flera hyfsade insatser, men han hade också några blunders såsom den grova missbedömningen hemma mot Malmö. Efter uppehållet var Vaitsiakhovich återigen förstakeeper, men det var bara i några få matcher. Rasheed spelade i princip samtliga omgångar under den andra delen av säsongen. Ser man på året som helhet så var det en bra prestation från Rasheed, han var trygg på linjen och hade både bra reflexer samt en snabb reaktionsförmåga.
Därefter blev 2024 sämre, både för Rasheed och klubben. Han var ordinarie i cupen, men slog en idiotisk felpassning i den avgörande tillställningen mot Halmstad BK. Det resulterade i att hallänningarna kunde göra matchens enda mål och avancera till kvartsfinal. I samma match skadade han sig vilket gav Andersson chansen. Andersson var förstavalet under Allsvenskans inledande omgångar, fastän Rasheed var kry. Den unge målvakten uppvisade dock ett osäkert intryck vilket bidrog till att Mravac gav tillbaka förstaspaden till Rasheed.
Efter tränarbytet var det dock ombytta roller på nytt, Andersson fick förtroende medan Rasheed bänkades. Efter att Sibila tog över har Rasheed alltså suttit bänkad i omgång efter omgång samtidigt som Andersson gjort det hyfsat på planen. En möjlig förklaring bakom Sibilas val är att Andersson är betydligt bättre med fötterna i jämförelse med Rasheed.
Med tanke på att målvakten varit reserv så går det inte att påstå att hans exit kommer få någon större påverkan. Andersson har dessutom visat att han håller för spel i Allsvenskan. En positiv sak är också att IFK redan plockat in målvakten Keto från Sandefjord, därmed har Värnamo tre keepers under kontrakt. Om man ändå ska problematisera så går att upprepa det som skrevs om Steinwender, det kan bli problematiskt om för många spelare från förra året lämnar. Därutöver vet vi ännu inte vilken nivå Keto håller.
Marco Bustos:
Bustos kontrakt gick ut vid nyår och en förläggning blev det inte. Att han lämnar är ganska väntat. Han kom till Värnamo för två år sedan med höga förväntningar på sina axlar, men dessa lyckades han aldrig infria. Fjolårets säsong var direkt svag och inga poäng producerades i Allsvenskan. Jag tror att Bustos känner att han ”kört fast” och behöver en nystart någon annanstans.
Det ska dock poängteras att spelaren fick mer speltid när Sibila tog över. Det kan tolkas som att spanjoren har viss tilltro till mittfältarens förmåga och kanske försökte tränaren övertala honom att stanna. Noterbart är också att Bustos deltog på klubbens försäsongsträning fastän han inte hade kontrakt.
Bustos är från Kanada och han började spela fotboll som fyraåring i Garden City, det är en klubb från hans hemstad Winnipeg. 2011 gick han över till Vancouver Whitecaps FC som är en av Kanadas största klubbar. Han tillhörde klubben fram till och med 2017, och spelade seniorfotboll från 2013. Det var dock primärt i B-laget, de spelar i den amerikanska ”USL”-ligan. Det är någon form av andraliga, och således inte desamma som MLS. Det ska samtidigt noteras att det inte går att flyttas upp till MLS på sportsliga grunder, därmed är det inte en andraliga enligt europeiskt mönster.
Whitecaps B-lag spelar alltså i USL, medan deras A-lag lirar i MLS. Det blev faktiskt några MLS-matcher för Bustos del men dessa var få, endast fyra till antalet med en start. Under perioden i Whitecaps var han också utlånad till Atletico Zacatepec som spelar i den mexikanska förstaligan, men speltiden där var begränsad.
2018 lämnade han Whitecaps och gick till Oklahoma City, de lirar i USL Det blev ingen större framgång i den klubben, han missade halva säsongen på grund av en skada, startade endast sex matcher och gjorde noll mål under 2018. Året efter det flyttade han till Valour som spelar i det kanadensiska ligasystemet och därefter började det gå bättre. I Valour startade han nämligen 27 tävlingsmatcher och gjorde åtta mål samt levererade två assist. Han var klubbens bästa målskytt under säsongen.
Han såldes sedan till Pacific och stannade där under tre år, det är för övrigt den klubben som han tillhör idag. Utifrån det jag läst så var Bustos väldigt bra i Pacific och han var en bidragande orsak till att klubben blev etta i grundserien och tog hem slutspelet 2021. Det är på sin plats att förklara att den kanadensiska fotbollen avgörs, likt hockeyn, med ett slutspel i cupformat. Att vinna grundserien är därmed inte desamma som att vara ”mästare”, det ger dock fördelar i slutspelet.
Under säsongerna i Pacific var Bustos en av den kanadensiska ligans bästa högeryttrar, han var nämligen ett hot med sin snabbhet och teknik. På poängkontot kan han stoltsera med 21 mål och 17 assist på 82 matcher under sina fyra säsonger i Kanada, då är både tiden i Valour och Pacific inräknad. Det är hyfsade siffror.
Efter fyra år i hemlandet flyttade han till IFK Värnamo, det var inför 2023 års säsong. Vid det tillfället var Enes Ahmetovic sportchef och han beskrev värvningen som en bomb. Det framstod som om Bustos skulle ta Allsvenskan med storm och vara en av seriens bästa spelare. Det hela lät givetvis spännande, men samtidigt var det svårt att veta vad man skulle tro. Det är sällan man ser kanadensiska lag spela och därmed är det svårt att veta vilken nivå deras liga håller i relation till Allsvenskan.
2023 kan beskrivas med en term likt ”mellanmjölk”, ingen större succé men ändå godkänt. Det blev sju starter och elva inhopp, med 3+1 på poängkontot. I sina bästa stunder visade han prov på smidiga rörelser, bra teknik och en fin avslutningsförmåga. Samtidigt var han ojämn, emellanåt var han blek och syntes knappt på planen.
2024 var ett rejält magplask, han fick speltid i 19 allsvenska matcher varav startade tre och gjorde noll poäng. Det är enkelt att fastna i siffror och ibland kan det bli förenklat. Även om Bustos fått speltid i många matcher så är det främst inhopp han ägnat sig åt och det kan vara svårt att påverka en match i den rollen. Samtidigt går det inte att blunda för nollorna i poängkolumnen när man diskuterar en offensiv spelare. En kritiker skulle förvisso kunna påstå att Bustos kan ha bidragit på andra sätt än med bara poäng, men det anser jag inte att han gjort. Hans insatser har varit slätstrukna, exempelvis har kanadensaren hållit i bollen för länge, tagit få smarta löpningar och haft ett dåligt beslutsfattande.
Att han lämnar kan betraktas som bra för ”helheten”. Som tidigare skrivet så har Bustos haft det trögt i IFK och det indikerar att något inte fungerat för honom. Nu är han som bekant såld till Pacific och då kommer han till en klubb som han lyckats i förut vilket kan bidra till ökad trygghet och självförtroende. Ur Värnamos perspektiv så är det relevant att nämna att Bustos haft en av klubbens högsta löner och försäljningen gör att man kan använda pengarna till annat.
Samtidigt går det också att se transfern som något negativt. Av det jag sett så upplever jag inte att Bustos är en ”dålig” spelare, han kanske till och med är 2024-truppens bästa spelare när det kommer till teknik och snabbhet. Det bör gå att få ut mer av Bustos kvalitéer än vad Värnamo fått. Kanske skulle Sibila lyckats med det om han fått chansen att fortsätta jobba med kanadensaren.
Bernardo Vilar:
Vilar har nämnts flitigt när det kommer till transfersnyheter, och denna text är sannolikt den sista som skrivs om mittbacken. Efter flera utlåningar så är han nu såld till Västerås SK och han lär nog inte göra comeback i Värnamo. I somras beskrev jag hans karriär, den texten kan du ta del av i länken härunder.
Länk: https://www.svenskafans.com/fotboll/varnamo/transfer-nyheter-om-vilar-och-kenndal-671579
Senast jag skrev om Vilar var i samband med att han lånades ut till den kuwaitiska klubben Al Nasar. Känslan i det läget var att Värnamo inte trodde på honom och mest ville få honom såld till en annan klubb. Jag hittar dessvärre ingen tillgänglig statistik som beskriver hans tid i Kuwait, men det blev alltså endast ett halvår i Mellanöstern.
I somras hade jag alltså svårt att se Vilar ta på sig Värnamos tröja igen, men en potentiell öppning skedde under hösten. I oktober kom nämligen Robin Asterhed tillbaka till Värnamo och i skrivande stund är Asterhed en av två huvudtränare. Vilar gjorde det bra under Asterheds första sejour i IFK, det indikerar att det klickade mellan parterna. Dessutom träffades dem i december då Asterhed var på resa i Brasilien. Exakt vad de pratade om är oklart, kanske diskuterades ett återvändande till Värnamo? Eller så var det kanske bara ett samtal av ”kompiskaraktär”?
Hur som helst, nyligen blev det officiellt att Vilar är klar för Västerås SK. Klubben kommer som bekant att spela i Superettan efter att man kommit sist i Allsvenskan. Kvar på tränarbänken är fortsatt skicklige Kalle Karlsson. Det är svårt att tippa Superettan, det finns nämligen många lag som har en relativt hög grundpotential. Jag skulle dock inte bli förvånad om Västerås är med och kämpar i toppen. Vilar skulle minst sagt kunna få träff i ”gurkstaden”. Brasilianaren har visat, i både Värnamo och Helsingborg, att han håller för Superettan. Han har potential att bli en av andraligans bästa backar.
Hur ska man se på Vilars flytt ur ett Värnamo-perspektiv? Effekten får betraktas som tämligen begränsad, det var trots allt över ett och ett halvt år sedan som Vilar spelade för Värnamo senast. Det är därmed ingen spelare som kommer vara direkt ”saknad”. Det går dock att dra samma resonemang som med Bustos. Mittbacken har, likt kanadensaren, fina kvalitéer och det är i grunden en skicklig spelare. Det är många faktorer som kan samspela och påverka hur man presterar i ett lag. Om Asterhed hade kunnat få ut Vilars maxpotential så hade han varit en tillgång för IFK. Utifrån det perspektivet kan Vilars flytt ses som olycklig.
Rykten ut:
Följande spelare har ryktats från Värnamo.
Wenderson: Trots alla skriverier så är Wenderson fortfarande kvar i klubben. Personligen har jag svårt att tro att han kommer att stanna, men samtidigt har ingen övergång skett trots rykten hit och rykten dit. Det är primärt Elfsborg och Hammarby som har länkats ihop med mittfältaren. Enligt fotbollskanalen ska spelaren ha sagt till ledningen att han vill därifrån. Wenderson är förvisso en slagkraftig mittfältare men det är aldrig bra att ha omotiverade lirare i laget.
Le Roux: Sydafrikanen har ryktats till både Hammarby och Kaizer Chiefs, det sistnämnda är en klubb från hans hemland. Med tanke på att Wenderson förväntas lämna så vore det bra om Le Roux stannade, han är nämligen en spelare som skulle kunna ersätta brasilianaren. Så som jag uppfattat det så är Le Roux öppen för en exit.
Adjei: Ghananen har kopplats ihop med flera belgiska klubbar, de konkreta lagen som nämnts är Kortrijk, Royal Charleroi, OH Leuven och Beerschot. Att det finns intressenter är knappast oväntat, den passningsskicklige mittfältaren gjorde nämligen en relativt bra fjolårssäsong. Han är dessutom bara 20 år och går därmed att utveckla ytterligare.
Kalu: Enligt fotbollskanalen är israeliska Beitar Jerusalem intresserade av Kalu och situationen har fått viss uppmärksamhet. Enligt Kalu så ska han och Ahmetovic haft ett muntligt avtal, där den dåvarande sportchefen lovade honom att han skulle få lämna om ett attraktivt bud dök upp. Tråkigt nog för Kalus del så är inte Enes kvar. Man kan se på situationen på olika sätt. Det är aldrig bra att ha omotiverade spelare i truppen. Dessutom har Kalu gått igenom tuffa saker och det skulle kunna framstå som moraliskt rätt att gå hans önskemål till mötes. Att han vill lämna får ses som förståeligt för jag tror att han har klubbens sämsta lön. Samtidigt har han kontrakt med Värnamo över 2026 och IFK är en elitklubb som inte kan släppa spelare till vilket pris som helst. Man skulle också kunna påstå att Kalu bör vara tacksam gentemot Värnamo som trots allt vågade ge honom chansen när han var i division 5.
