Minnen av GAIS - Derbyt
Under 2008 gjorde jag min värnplikt i Eksjö, Småland och missade därmed i stort sett samtliga hemmamatcher. Här är en händelse som jag minns speciellt från det året.
September 2008.
”5 insats! Givakt!”
Ett tretiotal ungdomar i uniform slår ihop klackarna och håller blicken fast framåt. Det är dödstyst i korridoren.
”Höger vänster om! ”
Ungdomarna tar ett marschsteg framåt och därmed är dagens aktiviteter avslutade. De flesta samlar ihop sig och går i samlad trupp mot vad jag kallar ”bamba”, dem ”matsal”. Men jag har andra planer. Idag är nämligen inte vilken dag som helst, utan idag ska derbyt spelas. Det riktiga derbyt, derbyt mot vår största rival, IFK Göteborg. Eftersom jag inte har möjlighet att se det på plats, har jag beslutat mig för att ockupera datorn i vårt uppehållsrum. Den här datorn är dock inte direkt den vassaste utan den härstammar snarare från sekelskiftet, så att försöka streama matchen är uteslutet. Jag beslutar mig istället för att följa nät-rapportering och lyssna på radio samtidigt. Hela dagen har jag känt av nervositeten och vill helst att matchen bara ska sätta igång. Grämer mig återigen över att jag skall lyssna på radio, så som det blivit många gånger det här året. Det är inte optimalt för mig, då jag anser att radio ofta får ofarliga situationer att låta helt livsfarliga. Hjärtattacken är liksom allt för överhängande för min smak.
Jag stiger in i mitt logement, det som i civila termer skulle översättas enklast som ”sovplats”. Där inne uppehåller sig de flesta av mina soldater vid sina skåp, upptagna med att byta om till civila kläder. De flesta verkar inställda på att äta eller njuta av alkoholhaltiga förfriskelser i byn under kvällen. Med en van rörelse öppnar jag hänglåset till mitt personliga skåp och låter blicken fastna på den slitna bruna skåpsdörren. Ovanför de prydligt rullade strumporna i facket som sitter på dörren, sitter ett nött utskrivet A4 med GAIS klubbmärke på. Det må inte vara mycket men det märket låter mig under korta stunder drömma mig bort till något jag håller kärt och som har gett mig så mycket. Första gången vår Löjtnant såg min dekorering vid en inspektion visste jag inte riktigt vad som skulle ske. Men han stirrade på den, nickade och fortsatte sin inspektion. Kanske förstod han att även soldater behövde ett fönster till den civila världen, den värld som om ett par månader skulle omfamna oss med allt vad det innebär.
Nerpackad i min väska ligger en GAIS tröja som jag tar på mig istället för försvarets mörkgröna t-shirt. Det är fortfarande ett par timmar kvar tills matchen sätter igång, så jag har god tid på mig att ordna tänkta förfriskelser som jag tänkt avnjuta i samband med matchen. Med raska steg beger jag mig ut från regementet mot det närliggande soldathemmet, där har man möjlighet att köpa diverse godsaker, mat och annat smått och gott. Jag inhandlar dryck och chips samt diverse tidningar med sport bilagor som jag kan snöa mig in i innan det smäller. Väl tillbaka på regementet besöker jag min käre vän Niclas, som likt mig befinner mig på samma kompani men i en annan pluton. Tillsammans med honom och hans kamrater ska vi beställa hemkörd pizza. Maten anländer någon timme senare och vi attackerar de kebabfyllda pizzadegarna likt ett pansarkompani på frammarsch. Inga fångar tas. Det dröjer inte länge innan kartongerna är tomma och vi soldater drabbas av en lätt koma av all mat som precis förtärts.
Efter en stunds tjöt om fotboll och livet i sig beger jag mig ner mot uppehållsrummet för att säkra min plats och förbereda dator och radio för matchstart i uppehållsrummet. Det är helt tomt där inne och kompaniet är också ovanligt tomt. ”Bra” tänker jag och tar plats. Jag känner hur nervositeten börjar smyga sig på och hur pulsen börjar öka. Mina vänner som är på Gamla Ullevi ringer och trots att det är svårt att urskilja vad dem säger, förstår jag att stämningen är på topp. Kort därefter sitter jag som fastklistrad vid nät-rapporteringens status skärm och blickar ut över startelvan.
Jankulovski
Lundén, Tobiasson, Friberg José da Cruz, Durmaz
Ekunde
Wanderson, Hédinsson, Nicklasson, Celik
Andersson
Det känns på förhand bra men jag kände att det skulle bli mest intressant att se blott 18-årige Celik från start och dessutom Ekunde i en roll som defensiv mittfältare. Jag rattar in radiosporten på radion och sätter mig ner så bekvämt som möjligt. Matchen blåses igång och jag försöker leva mig in så gott jag kan medan jag tålmodigt lyssnar på den hetsiga radio rapportörens uppdateringar. Redan efter sex minuter smäller det. Jonas Lundén passar till islänningen Eyjólfur Hédinsson som drar till med ett skott. Den går via Ragnar Sigurdsson och in i mål. Jag skriker ut min glädje så den ekar ut i korridoren. Chips, tidningar och allt möjligt flyger omkring mig. Kort därefter samlar jag mig och återintar min plats. Jag känner hur hjärtat dunkar som en kulspruta på skjutbanan.
Innan jag hunnit samla mig ordentligt hör jag tunga steg i korridoren trots att radion är påslagen på god volym. Kort därefter står en lång och musklös officer i dörren till med en allvarlig blick. Jag känner direkt igenom honom som min vän Niclas ställföreträdande plutonchef. En man vars rykte är ökänt bland soldaterna på regementet och han beskrivs som en riktig hård och jävlig officer. Jag måste erkänna att jag inte visste riktigt vad jag skulle säga men jag ställer mig upp och bemöter hans blick.
”Vad är det för jävla väsen, korpral?” , frågar han barskt med sin respektingivande och mörka röst.
”Löjtnant, Korpral Möller följer en viktig fotbollsmatch där mitt lag precis gjorde mål!"
Löjtnanten ser på mig en lång stund utan att säga något. Jag vet att det är hans taktik att få mig ur balans, så jag biter ihop och väntar på ett svar.
”Glädje upphör korpral!”
”Ja löjtnant!”
Han lämnar uppehållsrummet och jag återvänder till fotbollen.
Matchen fortsätter och för varje minut som går tittar jag febrilt på klockan och önskar att det bara ska vara över. Försvaret med Dime och Bobbie storspelar och räddar GAIS om och om igen. Till slut blåses matchen av. Jag sitter tyst en stund innan jag vrålar ut min glädje återigen. Efter 16 långa år är GAIS äntligen segrare i ett derby mot IFK Göteborg. Den här gången kommer inte löjtnanten in i uppehållsrummet för att undersöka var vrålet kom ifrån. Istället är det soldater från min pluton som nyfiket frågar vad som hänt.
”GAIS har precis vunnit derbyt mot IFK Göteborg!” svarar jag exalterat och ler brett. Kommentarerna jag får från dem är i stil med, ”GAIS? Hur kan du hålla på det laget?” eller något annat nedvärderande. Men jag lyssnar inte utan går bestämt ur uppehållsrummet som en stolt segrare.
Jag knyter min näve och viskar för mig själv, ”ni kommer ändå aldrig förstå”.
Korpral Möller
2008
