Gästkrönika: "Vad talar egentligen för en riktigt bra säsong 2014?"
Henrik Edberg kommer under 2014 att agera återkommande gästkrönikör här på Sektion Grönsvart. Nu levereras hans första krönika där han funderar kring truppen och framtiden.
Det fina med fotbollen är att mätarna alltid är tillbaka på noll efter vintern och att en ny säsong ger nya chanser till succé, ära, glädje – och bottenlös besvikelse, oavsett hur den förra såg ut.
Håller man, som vi, på fotbollslaget GAIS har vi vant oss vid det ena eller det andra: himmel eller helvete, för att tala i klyschor. Ett par säsonger efter avancemanget 2006 gav oss i och för sig några osexiga placeringar då vi inte var riktigt nära att åka ur och inte heller nära något som med lite god vilja skulle kunna beskrivas som den ”glamourösa övre halvan av tabellen”.
Men att klara sig kvar var på sätt och vis succé nog – med tanke på omsättning både i spelartruppen och i monetära medel.
Inför säsongen 2014 väntar vi oss nog lite till mans att förra årets sjundeplats ska överträffas med viss råge. Personligen vågar jag inte ta förhoppningen om avancemang till Allsvenskan i min mun. Fjolårssäsongen var allt för konstig för att jag ska våga göra det: Vi föll ihop som ett korthus precis vid det tillfälle då vi verkligen borde ha blivit bättre – när vi borde blivit mer samspelta, borde ha utvecklat en spelidé (inte minst defensivt) och när vi fått in en med superettamått mätt briljant anfallare i Daniel Mendes, som dessutom producerade det han var här för: mål.
Vi vet alla vad som hände. Soppatorsk. Och från tränarhåll: märkliga analyser om lågt försvarsspel.
Att lära av misstag har inte alltid varit GAIS paradgren – varken på planen eller i styrelserummet. I år har dock tränartrojkan högljutt proklamerat att GAIS ska vara ”starkast och mest vältränade i väst”. Bra så. Kanske.
Att vara övertränade medför också skaderisker. En Drugge på träningscykel tillför visserligen bara marginellt mindre än den Drugge vi såg på planen i höstas.
Det gör mig en smula oroad att vårt givna(!) forwardspar Joel Johansson och Gabriel Altemark-Vanneryr redan är långtidsrehabande – och tidigast väntas åter någon gång i samband med seriestarten. Känns lite upplagt för att gamla skador ska gå upp om man ska ”komma ikapp” våra mest vältränade spelare Kenneth(!) och Augustsson(!?).
Men låt oss inte måla fan på väggen. Vi behöver inte måla fan på väggen – troligtvis kommer inte media att göra det heller – Det sistnämnda är dock en fara. Senaste gången på lääänge som media inte tippade att GAIS skulle göra en mer eller mindre bedrövlig säsong var inför 2012.
Har ni lyckats förtränga den säsongen? Jag har nästan gjort det. Det var det året som vi låtsades att Peter Ijeh var ett lika bra nyförvärv som Alvaro Santos hade varit året innan. Fortsättningen är grönsvart tragikomisk historia med forna hjältar som Reuben Ayarna och Markus Gustafsson som statister i mitten och Jan Mak som buskis-epicentrumets huvudperson.
Nu står vi här igen med flera kontrakt som går ut efter säsongen. Kommandobryggans varningslampor kanske inte blinkar fullt lika intensivt som den gjorde i Tjernobyl i april 1986, men nog gör flera faktorer att luttrade gaisare kan känna den där familjära oron i magen.
Sa någon ”ekonomin”?
Om vi nu drar ett streck vid de obligatoriska farhågorna som plågar de flesta av oss dag och natt – och istället vågar vara optimistiska – Vad talar egentligen FÖR en riktigt bra säsong 2014?
Laget. Och det är ju de ska ska göra det.
Laget ser välkomponerat och starkt ut. Jag skulle till och med vilja drista mig till att påstå att det på pappret är det starkaste lag som GAIS mönstrat i en andradivision sedan mitten på 1980-talet.
Vi har en spännande blandning av ungdom och rutin – hoppas nu bara att Askebrand vågar spela in de ungdomar som SKA utgöra stommen vid ett eventuellt avancemang till Allsvenskan. Jag hoppas att Kjell Petterssons inträdde som andretränare borgar för att spelare som Mirza Mujcic, Malkolm Moenza, Emil Eliasson och Hampus Andersson kommer att få rättvisa chanser om herrar som Kenneth, Augustsson och Drugge inte skulle visa sig från sin bästa sida – kanske till och med ÄVEN om de sistnämnda visar sig från sin bästa sida.
Om vi bortser från (eventuella och verkliga) skador skulle jag bedöma att GAIS optimala startuppställning just nu skulle vara den här:
Tommi Vaiho
Sandeep Mankoo –Björn Andersson–Mirza Mujcic**–Kenneth Gustafsson
Hampus Andersson–Andreas Drugge–Asgeir Börkur Asgeirsson–Petrit Zhubi
Joel Johansson–Gabriel Altemark-Vanneryr
Det gjorde ont att peta Malkolm Moenza ur ovanstående startuppställning. Dock ser jag hellre att Kenneth står för rutinen och ”traditionsbärandet" i vårt lag än att Andreas Augustsson gör det – och Mirza ÄR en spelare med exceptionell talang. Vi har inte råd att ha en sådan spelare utanför elvan – i synnerhet inte om vi tänker långsiktigt. Vi kan väl hoppas att tränartrojkan dragit samma slutsats efter Mirzas Italien-tripp.
Malkolm får konkurrera och anses ha förstatjing på båda ytterbacksplatserna OCH yttermittfältsplatserna. Adam Eriksson anser jag vara en perfekt backup till Drugge, om den senare faller ur ramen igen (läs: börjar se lat ut och slänga suktande blickar efter att bli lagkamrat med Glenns pojk i Kina) ska Adam in där. Markus Översjö är en spelare som mycket väl kan tänkas slå sig in i förstauppställningen. Särskilt om vår nye islänning eller någon av innerbackarna skulle gå sönder. Linus Tornblad och Fredrik Jonsson får troligtvis bida sin tid (om JJ och GAV håller sig hela), men förhoppningsvis får de en hel del inhopp i matchernas slutskeden. Kanske kan också superunge och superhajpade (nåja...) Emil Eliasson ge den likväl unge återvändaren Mankoo en match om högerbacksplatsen.
Augustsson? Nej, ett sådant superproffs måste kunna inse när klockan är fem i tolv. Jag förväntar mig hundraprocentig inställning från honom när han får chansen – även det är min önskan att han inte får det särskilt ofta. Andreas Augustsson kommer nämligen med allra största sannolikhet ALDRIG spela för GAIS i Allsvenskan, oavsett när vi går upp igen.
**Samtidigt som jag håller på att färdigställa den här texten kommer rykten om att italienska Como vill ha Mirza Mujcic. Mirza själv ser positivt på en övergång – även om han har intelligens nog att uttrycka sig försiktigt och ödmjukt. Självklart unnar jag Mirza chansen att spela fotboll i Italien, på sikt kommer han kunna spela betydligt högre upp i seriesystemet än i Serie C, med eller utan Como. Jag tror inte att GAIS ställer sig i vägen för spelarens önskan. Nu återstår att se hur mycket pengar en 19-årig mittback under kontrakt som skandalöst nog inte fått särskilt mycket speltid i GAIS kan inbringa? Jag misstänker att Comos budget inte är superstor, men jag erkänner utan omsvep att min kunskap om italiensk fotboll är i paritet med min kunskap om tysk Heavy Metal.
Om Mirza sticker ser jag helst att Översjö går in i mittförsvaret bredvid Björn.
