Krönika: Hur ser egentligen spelidén ut, Askebrand?
Efter en minst sagt tveksam inledning på Superettan 2014 av GAIS finns det många frågor att ställa sig. En sådan som många nog funderat kring är hur GAIS och tränare Thomas Askebrands spelidé egentligen ser ut. På vilket sätt ska GAIS spela fotboll och hur ska man vinna fotbollsmatcher?
2013 slutade med en sjundeplats. De flesta av oss hade nog efter 2012 och inför 2013 tagit en sjundeplats i Superettan 2013 på förhand. Många som sympatiserar med den här klubben hade nog varit med förut. Många gaisare hade nog inte förträngt minnena från 2002 och 2003, då man åkte på bortamatch till Överåsvallen, Torslandavallen eller var i Sandared för att titta på GAIS. Säsongen 2012 var nog minst lika miserabel som säsongen 2000, både ur ekonomiska och sportsliga avseenden. Just därav kändes det som att det fanns stora risker att 2013 skulle kunna bli ett nytt 2001 (med degradering från Superettan till tredjedivisionen efter att ha spelat i Allsvenskan året innan).
Just med detta i åtanke blev säsongen 2013 en behaglig, om än möjligen något halvgrå, säsong där det tidigt stod klart att GAIS inte skulle åka ur, så som många säkerligen hade oroat sig för inför säsongens start. Istället hade GAIS till och med, efter att halva säsongen spelats, bra häng på topp tre-platserna och allsvenskt avancemang, men efter en svag höst slutade säsongen, för en gångs skull ur gaisperspektiv, varken i botten- eller toppstrid. Även om Jonas Lundén som nybliven sportchef lyckades ”landa” stora namn för Superettan och för en klubb som stod på randen till konkurs i bland andra Andreas Drugge, Andreas Augustsson och Björn Andersson får nog säsongen och slutplaceringen trots allt ses som otvivelaktigt godkänd.
Givetvis, fotboll och idrott i största allmänhet handlar, ur en kanske något förenklad synvinkel, om resultat och om att vinna matcher. Precis som ovan nämnt lyckades GAIS alldeles tillräckligt med detta för att nå målsättningen om en slutplacering på övre halvan.
Men om man ändå frångår de primära syftena med fotboll och idrott för ett ögonblick fanns det där ändå en något bitter eftersmak i bakvattnet av säsongen. Framför allt var det svårt att se någon konkret, homogen idé eller tydlighet kring hur GAIS faktiskt skulle vinna fotbollsmatcher eller hur man hade tänkt spela. Bra halvlekar varvades med dåliga och de grönsvarta levde nog i ärlighetens namn mycket bland annat på Joel Johanssons enorma löpvilja, snabbhet och arbetsförmåga. Avsaknaden av spelidé i kombination med en till synes dålig inställning och håglöshet (dåligt tränade?) gjorde att många matcher under hösten blev frustrerande och ibland nästan rent av provocerande att titta på. GAIS avslutade bland annat med säsongen med 1-6-debaclet mot Örebro och en lam 0-1-förlust på Gamla Ullevi mot Jönköpings Södra.
Trots att frustrationen var påtaglig bland många supportrar kom den lite i skymundan och sopades under mattan just på grund av det ovan nämnda – säsongen kunde ju resultatmässigt trots allt kunnat ha blivit så mycket sämre, det var första året av tre om planen om att ta sig tillbaka till Allsvenskan och klubben fick för första gången på länge en hel del positiv publicitet i och med det hårda och lyckosamma arbetet av klubben utanför planen. 2013 blev helt enkelt inget nytt 2001.
2014 skulle inte bli och kommer heller inte längre vara något ”första-år” eller en början på en omstart för klubben. Jonas Lundén ångade på minst lika imponerande som inför 2013 på värvningsfronten. GAIS har inför säsongen i princip inte blivit av med någon spelare, Jesper Florén undantaget, som under fjolåret aspirerade på en plats i startelvan och spelaromsättningen har rent generellt varit låg för att vara GAIS. Lägg därtill att man bland annat lagt beslag på Gabriel Altemark-Vanneryr (16 mål ifjol trots att han enbart spelade matcher och inte tränade samt spelade i ett Varberg som med nöd och näppe kvalade sig kvar i Superettan), Bobby Warshaw (8 mål på 9 matcher som innermittfältare i Ängelholm ifjol), Petrit Zhubi och återvändaren Richard Ekunde och det är nog trots allt ingen överdrift att fastslå att GAIS åtminstone har en av Superettans tre-fyra bästa trupper. På pappret.
Försäsongen och Svenska Cupen-äventyret infriade också förväntningarna och måste betecknas som framgångsrikt. GAIS lyckades ta ett antal segrar, mycket tack vare ett ramstarkt försvar och väldigt få insläppta mål. Kanske var det ”Burken” (Asgeir Börkur Asgerisson) och hans förmåga att fylla det tomrum av en central, defensiv mittfältare som tidigare funnits som bland annat låg bakom den täta defensiven? GAIS åkte till Nya Parken i Norrköping, vann, höll nollan och precis samma sak hade nog förmodligen skett på Strömvallen om det inte vore för en onödig straff man drog på sig i matchens slutskede. GAIS gick igenom hela gruppspelet i Svenska Cupen utan att släppa in ett enda spelmål.
Framåt var det i ärlighetens namn kanske inte lika festligt. Flertalet mål kom från Andreas Drugge och straffpunkten, men den unge Fredrik Jonsson imponerade bland annat och tankar som ”När Altemark-Vanneryr och Joel är friska igen löser sig nog offensiven!” (26 mål tillsammans ifjol) var nog förekommande hos många. Hade GAIS nu blivit ett cyniskt spelande lag, med en tät defensiv och snabba omställningar som signum? I så fall skulle kanske problemet med den närmast obefintliga (?) spelidén som genomsyrade hela 2013 vara ett minne blott?
Efter en sjättedel av Superettan 2014 kan vi nog konstatera att fallet inte alls är sådant, utan problemet med otydlig, diffus spelidé nog istället är mer aktuellt än på länge. Det finns ett antal taktiska detaljer att reflektera kring bland annat.
Askebrand verkar vara väldigt förtjust i 4-4-2 eftersom det nästan är så GAIS alltid ställer upp. Många lag i dagens fotboll har gått över från 4-4-2 till att spela med en central, renodlad anfallare för att istället förstärka upp mittfältet med en spelare till och således spela antingen 4-5-1 eller 4-2-3-1. Vilken formation som är bäst är naturligtvis en högst subjektiv fråga utan några som helst rätta eller felaktiga svar och klart är att olika formationer har olika fördelar. 4-4-2 är ofrånkomligen ganska offensivt i och med ett mittfält med ”bara” fyra man och istället två renodlade anfallare. Detta ställer bland annat stora krav på de två innermittfältarna eftersom många motståndarlag nu för tiden då ofta mönstrar ett femmannamittfält och således tre centrala mittfältare.
Här hade GAIS stora problem under 2013 och även om problemet kanske blivit mindre i och med ”Burken” och hans ankomst, så existerar problemet fortfarande. Andreas Drugge har definitivt sina förtjänster och är fortfarande vass när han får stå och distribuera bollar som en riktig ”playmaker”. Hans känsla i fötterna håller fortfarande hög superettaklass. Vad han däremot saknar är den löpstyrka, aggressivitet och defensiv som krävs för att spela som en av två ”sittande” innermittfältare. Det handlar inte om att han saknar lojalitet eller är lat, utan helt enkelt bara om att han har andra styrkor på en fotbollsplan. Innermittfältet, som är väldigt viktigt i fotboll, blir i GAIS ofta alldeles för offensivt balanserat, vilket leder till att ytan framför mittbackarna blir väldigt öppen och fri för motståndarna att avancera på. Således blir det också enklare att sätta tryck, skapa målchanser och att göra mål på GAIS. Problemet blir i synnerhet tydligt i slutet av matcherna då Drugge tappat energi, blivit trött och därmed blir än mindre bra defensivt.
En ytterligare dimension på problemet är att Drugge och hans spetskvaliteter hämmas av det defensiva ansvaret han trots allt blir försedd med. Kanske borde han provas i en ”nummer-tio-roll” bakom en central forward? Han är, som tidigare nämnt, väldigt bra på att hitta avgörande passningar/instick och är även en vass avslutare. Skulle man ge honom en friare roll utan lika stort defensivt ansvar skulle kanske hans offensiva produktion också blir betydligt bättre? Bobby Warshaw var ypperlig i Ängelholm som ”sittande” mittfältare och har definitivt inte kommit till sin rätt som forward i GAIS. Kanske skulle han och ”Burken” kunna bilda ett bra innermittfält tillsammans med Drugge framför sig? Frågan är hursomhelst väsentlig att ställa sig och fundera kring.
Spelar man, som mot Husqvarna och som större delen mot Syrianska, med Joel Johansson och Linus Tornblad på topp banar det väldigt mycket väg för ett djupledsspel. Båda spelarna är snabba och föredrar nog bollen längs med backen eftersom ingen av dem är särskilt långa eller jättebra i luftrummet. Det optimala vore kanske att försöka hitta instick från mittfältet på någon av Joel eller Linus och på så sätt komma till avslut och förhoppningsvis göra mål. Mot Husqvarna spelade GAIS istället diametralt annorlunda då det friskt och slentrianmässigt ”tjongades” höga bollar mot de stackars anfallarna. Ofta kom bollarna från backlinjen eller till och med redan från Tommi Vaiho. Det resulterade allt som oftast i princip ingenting konstruktivt alls. Vad var tanken med det här?
Mot Syrianska upprepade sig i princip samma scenario och mönster. Syrianska hade inte direkt någon större ambition att äga bollinnehavet eller gå på offensiven, utan stod istället med laget djupt in på sin egen planhalva och spelade ett väldigt lågt försvarsspel. Detta fick som konsekvens att GAIS fick ta initiativet i matchen, blev bollförande och helt enkelt var det lag som skulle försöka stå för någon slags kreativitet. I realiteten renderade detta i att majoriteten av GAIS försök till anfall/skapa något skedde genom att backlinjen stod runt mittlinjen och måttade långbollar upp mot Linus Tornblad och Joel Johansson. Kvaliteten på de här bollarna var, milt uttryckt, medioker. Att slå höga, långa bollar på anfallare som inte sina styrkor i huvudspelet eller styrkan var, och är, ofta resultatlöst. Men kanske var de långa bollarna kontentan av yttermittfältare som aldrig kom in i matchen och ett innermittfält som i mångt och mycket blev helt avskärmat i uppspelsfasen? Det kändes lite som att mittfältet aldrig gav backarna något egentligt alternativ, då mittfältarna sällan var spelbara, utan backarna "tvingades" spela långt istället.
En annan sak att notera är hur omständliga GAIS ofta blir på offensiv planhalva. Det känns som att det finns någon slags rädsla och osäkerhet för att gå på avslut och på eget initiativ. Istället ska det passas ett otal gånger innan någon vågar ta chansen att gå på skott, vilket ofta resulterar i att läget försvinner eller att motståndarna hinner bryta innan GAIS ens gett det chansen med ett avslut. ”You miss every shot you don't take!” för att citera ishockeylegendaren Wayne Gretzky.
Malkolm Moënza har öppnat säsongen lika bra som han avslutade den förra. Han har kanske varit bäste gaisare i Superettan 2014 hittills, även om han inte stod för någon jätteinsats mot Syrianska. Petrit Zhubi har kanske inte varit riktigt lika lyckosam som på försäsongen (utan att för den sakens skull vara det minsta dålig), men har en uppenbar potential att kunna lyckas bra i grönsvart. De båda har på slutet mest spelats som ”inverted wingers” (alltså yttermittfältare med sin bästa fot inåt i banan). Kanske borde man prova att spela dem på sina respektive ”rätta” kanter? Att spela med sin bästa fot inåt i banan har definitivt sina fördelar. Det är lätt att bryta in och komma till avslut (vilket inte minst Malkolm har visat med sina två, fina mål) bland annat. Samtidigt blir det också en risk för den här omständligheten igen. Kliv inåt i banan tenderar ofta till att resultera i att motståndarna enklare kan erövra bollen och framför allt tappar man förmågan och anfallsvapnet att kunna komma runt på sin kant. Att komma runt på kanten är ofta ett lite enklare och mer konkret sätt, än att ”dutta” centralt, för att komma till inlägg, avslut och målchans. Extra synd att man går miste om detta blir det om man betänker att såväl Malkolm som Petrit är väldigt kvicka och är bra man-mot-man. Hampus Andersson, som nu mest hamnat på bänken, lyckades ganska bra med att komma runt på sin kant och komma till inlägg förra säsongen, vilket bland annat ledde till att han slutade på en delad fjärdeplats i assistligan i Superettan 2013 med sina 8 målgivande passningar.
Även om man kanske kan ha lite funderingar och synpunkter på vissa taktiska drag och inslag är nog frågan om det i särklass största problemet ändå inte är just frågan kring hur Thomas Askerbands och GAIS spelidé faktiskt ser ut. En sak hade varit om det fanns ett antal taktiska detaljer som fungerade mindre väl, men ändå en tydlig vision om hur GAIS ska spela fotboll och vinna matcher, men sådant känns inte fallet nu?
I nuläget känns allt det här väldigt oklart och dessvärre har det sett ut så här ganska länge. Det känns som att det finns en stor avsaknad och osäkerhet kring spelidé, rollfördelning, taktik och vision. På vilket sätt är det tänkt att GAIS ska spela? Hur ska GAIS erövra trepoängare? Är det genom ett tekniskt, estetiskt och drillat kortpassningsspel? Är det genom långa bollar, kämpande och krigande i 90 minuter? Är det genom snabba omställningar och ett lågt försvarsspel eller är det genom att knyta spelet och offensiven till att göra mål på fasta situationer?
Frågorna är många, svaren desto färre.
Hur ser egentligen spelidén ut, Askebrand?
