Gästkrönika: "Vanliga supportrar står för notan"
I en gästkrönika kring den uppmärksammade skandalen på Tele2 Arena lyfter skribenten upp viktiga frågor kring läktarvåld, pyroteknik och lagstiftning.
I förra veckan föll domen mot Hammarby efter publikskandalen på Tele2 Arena i september. Klubben tilldömdes böter på 250 000 samt till att få spela säsongens två sista matcher för tomma läktare. Ett hårt ekonomiskt slag för klubben, men också ett hårt slag för GAIS och inte minst de supportrar som oprovocerat anfölls med bland annat knallskott, stolar och ölburkar.
För vad ska krävas för att våldet på våra arenor ska upphöra? Räcker det med hårda ekonomiska straff mot klubbarna och tomma läktare för att förmå huliganerna att välja hejaramsor framför knytnävar? Troligtvis inte.
Som åskådare på en fotbollsmatch misstänkliggörs du redan innan du hunnit stämpla in din biljett i entrén. Du tillåts inte att medföra varken en bit mat eller ens en (papp)mugg med värmande kaffe in på arenan och du blir i händelse av att din väska med extra tjocktröja är en förklädd bengal visiterad innan du får inta din plats på läktaren. Under matchen övervakas minsta rörelse av såväl övervakningskameror som poliser, oavsett om du befinner dig i klacken eller på familjeläktaren. Alla typer av bengaler, smällare och fyrverkeripjäser som för de flesta åskådare ses som glädjande stämningshöjare är strängt förbjudna vilket istället resulterat i olagliga aktioner under osäkra former.
I media talas det om ”fotbollsvåldet” och om huliganer som stämmer träff för att ”göra upp”, men sällan om de som bär det faktiska ansvaret för våldet. För det är inte Hammarby, GAIS eller någon annan klubb som beordrat huliganerna att anfalla motståndarnas klack. Det är inte Hammarbys nyligen tillträdde ordförande Richard von Yxkull (efternamnet till trots) som beställt ett överfall som kostar den egna klubben en normal svensk årsinkomst. Det är enskilda individer som tagit beslutet att förstöra inte bara för motståndarna och åskådarna utan även för det egna laget, av den enkla anledningen att de finner nöje i att skapa kaos. Så enkelt är det.
Precis som att en medborgare som kör Volvo kan gå ut på stan en fredagskväll och misshandla en medmänniska utan att Volvo ställs som ansvariga bör en huligan, oavsett klubbtillhörighet själv få stå till svars för sina handlingar. Lika självklart som att ett offer för en terroristattack (vilket händelsen enligt disciplinnämnden kan likställas med) kan utkräva skadestånd från staten och våldsverkarna, bör de supporters som utsattes och påverkades av attacken i september bli tilldelade ersättning.
På sin hemsida skriver Hammarby att ”straffet överhuvudtaget inte står i proportion till det som inträffade” och i detta ligger det stor sanning. Att Hammarby döms till böter som sedermera går till fotbollsförbundet istället för till de verkliga offren står inte i proportion till straffsatsen för likvärdiga brott utanför våra arenor. Nattklubbar tvingas som exempel inte stänga igen lokalen på helgkvällarna på grund av bråk mellan gäster eftersom det ses som givet att det är våldverkarna som begått brott, inte nattklubben.
Förbundets nuvarande taktik att straffa klubbarna för att de inte lyckats stävja ett samhällsproblem är att ytterligare underminera svensk klubbfotboll. Böter och tomma läktare skrämmer inte huliganerna och istället blir det vi vanliga supporters som får betala för förbundets ekonomiska bestraffning genom höjda biljettpriser.
Lagstiftningen har gett upphov till hårda förhållningsregler på svenska fotbollsmatcher. Dessa hårda förhållningsregler matchar inte de straff och efterverkningar som döms ut för de våldsdåd som sker. Däri ligger ett problem som i proportion till de stränga reglerna kring införandet av mat på arenan, är betydligt mer angeläget.
Hammarby har valt att överklaga disciplinnämndens beslut och kommer därför att få spela kommande match mot Degerfors inför åskådare. Klubbens VD Henrik Kindlund säger i ett uttalande att de ”räknar med att besvärsnämnden kommer att ändra beslutet”.
