Grusderbyt
Det fanns en tid när grusplanen var helig. För mig var det när BK Häcken mötte IFK Göteborg på Rambergsvallens grus en försäsong för tolv år sedan.
Förmiddagssolen sköt in sina solstrålar mellan trädkronorna som stod längs långsidan mot Lundbybadet. Rambergsvallens grusplan hade fått sig sin sedvanliga ansiktslyftning i form av poröst stenmjöl. Snövallarna som hade bildats efter plogbilen var på väg att töa bort. Det hängde nya gröna nät som solade sig i vårljuset.
Gais-legenden och förre landslagsspelaren, Sten Pålsson, arbetade då som planskötare vid Rambergsvallen. Han förstod vikten av att skapa rätt förutsättningar för fotbollsspelare. Jag vet, därför att en gång i tiden jobbade jag på Rambergsvallen och tillsammans med Sten innan jag blev journalist.
Med den gamla träsladden formade Sten likt en skräddare, den porösa stenmjölen till något mjukt, varmt och genuint. Efter att grusplanen låg nybäddad, drogs det upp snören längs lång – och kortsidorna. I det senare momentet gick Sten fram och tillbaka med kritkärran och placerade ut preussiska linjer av marmorgrus. Det var den sortens arbetsmoment som kanske inte såg så mycket ut för världen, men vi som arbetade, levde och andades fotboll, sög upp varje stund för vad den var – odödlig.
Runt grusplanens vita linjer började det flockas supportrar och nyfikna människor från såväl Hisingen som Göteborg. Det doftade korv, kaffe och vårluft. Spelarna värmde upp i det låga solljuset. Christoffer Källqvist var 18 år. Evighetsmaskinen Mikael Göransson hade anslutit från Elfsborg. Kim Källström skulle få sitt genombrott. Dulee Johnsson och Jimmy Dixon kom från Floda Boif. Resten är historia.
Fotbollen i Göteborg trivdes den dagen på Sten Pålssons dagsverke. Det gjorde vi alla. Kampen mellan Johan Lind och Jimmy Svensson. Kim mot Martin Ericsson (då i IFK). Mild mot Göransson. Bollen studsade runt där på grusbädden och jag minns faktiskt inte ens vad det blev för slutresultat. Det kändes inte viktigt, för det var bara en seger i sig att få vara där och att uppleva.
I samma veva som Pålsson gick i pension började grusplanerna ersättas av konstgräsplaner. De flesta upplevde en slags hatkärlek till grusplanen. Vår relation till varandra förblir varm, mjuk och genuin. Inte bara tack vare Sten, men även till stor del av helheten och nostalgin den representerar.
För att tiden var lika viktig då som den är i dag.
Alla mot Ullevi.
Twitter: @bennelind
