Sundsvall - Dalkurd FF1 - 1
Haveri i Växjö
Receptet är känt. LSK har häng på toppen (vid seger hade vi seglat upp på andra plats), man möter ett lag i rejäl motgång i den absoluta botten av tabellen, helst med flera ordinarie spelare borta. Stoppar man in dessa förutsättningar i kalkylatorn är utgången given: utrullade och 0 poäng. Varje gång.
Jag tänker inte ens börja lista antalet gånger LSK åkt på ordentligt med stryk mot ett underpresterande lag. Tecknen skulle ta slut ganska fort. Det må så vara att det i Östers fall varit ganska missvisande att man bara tagit tre pinnar innan matchen mot LSK. Det är också så att LSK:s poängskörd under de fem första omgångarna, 8 poäng, också kan sägas vara något i överkant. Den rättvisa premiärsegern i all ära, men det hade inte varit orättvist om Landskrona hade snubblat in en boll eller om GAIS avgjort innan LSK kom igång efter 80 minuter den gången. Trepoängaren mot J-Södra sedan, var ren stöld. Hur som helst kvarstår det berömda faktumet; vi klarar inte av att prestera mot dåligt placerade lag. Och idag var vi usla. Riktigt usla.
Matchen i sig bjöd på ett LSK som till en början ställde alla sina spelare på egen planhalva och lät Öster spela, till synes oerhört belåtna med en poäng. Det tycktes fungera ganska bra. Även om Öster hade ett bollinnehav som nästan var tresiffrigt procentuellt sett så kom de inte till några lägen att tala om. De rullade runt bollen på mittfältet, kom med ett inlägg då och då som lätt nickades bort, tog några skott i dåliga lägen. Det var ganska lugnt rent målchansmässigt. En bra inledning av LSK var det långt ifrån, men håller man tätt får man alltid chansen att förr eller senare äta sig in i matchen. Så blev inte fallet.
Tyvärr, får man väl säga, för speciellt farliga var inte Öster under de första 20 minuterna. Det var inte ens farligt när Öster gjorde sitt ledningsmål. En ballongboll slogs från högerkanten och såg ut att segla långt förbi kortlinjen. Vi hade full koll på den, naturligtvis. Plötsligt kom Horwath seglande efter bollen. Oj, det var väl onödigt att tippa den till hörna, den skulle ju ändå gå ut? Men nej, han fick inga fingrar på bollen. Men oj, där stod en fri Alexander Henningsson. Det hade högerbacken Rebin Sulaka glömt bort. Henningsson hade sedan bara att spela snett inåt bakåt till Ljungskiledödaren Denis Velic som enkelt stötte in den i tom kasse
Här någonstans började LSK inse att det går att spela anfallsfotboll också. För första gången fick man möjlighet att hålla bollen inom laget, till och med att emellanåt bryta fram mot offensivt straffområde. Dock utan att några egentliga farligheter uppstod. Horwath å sin sida revanscherade sig något från misstaget vid målet då han nöp en välplacerad boll som var påväg in vid bortre stolpen. Halvleken avslutades ganska böljande. I det absoluta slutskedet hände något som hade kunnat förändra matchbilden. Aleksandar Kitic, som när han kom till LSK för snart ett decennium sedan bara kunde vinna bollen, inte spela den vidare, har utvecklats enormt som bollhållare och drev sig förbi ett par Österspelare så att han kom fri med målvakten. Han valde dock att spela bollen till Jonas Lindberg som endast kunde få till ett halvdant avslut med fel fot, vilket gjorde att Nadj i Östermålet klarade. Returen gick ut till en fristående Ken Sema som fick vidöppet mål, men en Österspelare lyckades slänga sig fram i sista sekund och Kens avslut gick via denne och högt över.
Andra halvlek började ungefär som den första slutade. Böljande. Skillnaden var att Öster skapade målchanser, medan LSK inte gjorde det. Denis Velic var väl värd både ett andra och ett tredje mål när han rullade en boll i insidan stolpen och sedan avslutade flera lägen rakt på Horwath. Det andra skulle dock komma och det var åter Horwath som blev syndabock. Ett löst skott från kanten som Horwath normalt ska plocka ner utan problem lyckades han på något sätt tappa ut över kortlinjen. Östers första hörna blev tämligen ofarlig, men den därpå följande resulterade i välförtjänta 2-0. Det var en skapligt slagen hörna där LSK helt sonika lät bli att markera Östers farligaste spelare Velic som fick stå rakt framför mål och nicka in bollen via Horwath. Det var ridå där och då. LSK skapade visserligen några chanser på slutet. Bland annat slet sig Jonas Lindberg fri vid ett par tillfällen. Också Jakob Olsson blev ren vid ett tillfälle, och David Johannesson bjöds ett friläge med studsande boll där han sköt högt över. Trots allt var det aldrig riktigt nära, och det hade inte varit rättvist om LSK bjudit på en repris från J-Södra-matchen.
Den här klara förlusten hängde tyvärr i luften. I alla matcher utom den första har LSK fallit tillbaka och låtit motståndarna spela under stora delar av matcherna. Det känns faktiskt lite som under försäsongen 2013, där spelarna inte riktigt brydde sig om att ta kampen på plan och bland annat åkte på en 1-7-förlust hemma mot Sirius i cupen. Det rättade till sig den gången, så hopp finns om att det ska göra det igen. På torsdag möter vi Hammarby hemma. Om lagens senaste insatser, LSK av igår och Hammarby såsom de spelade mot Värnamo (slutade 2-2, men borde slutat 4-0 eller 5-0 sett till spelet) står sig så kommer det bli en ordentligt obehaglig torsdagskväll. Vi vet dock att LSK har rest sig förr och att det är mot de bra lagen vi tänder till.
Öster på bortaplan har dessutom varit en mardrömsmotståndare på senare år. Vi blev utrullade så det visslade om det både 2010 och 2011. Gabbe Altemark-Vanneryr fixade dock så att resultatet på tavlan blev jämnt de båda gångerna, även om Öster till sist vann rättvist 2011 (Denis Velic avgjorde naturligtvis). Den här gången är resultatet ännu mer rättvist. Dags att börja springa nu.
