Bland segrar och civilkurage
Att sammanfatta känslorna efter en drabbning är alltid lika svårt tycker jag, man har tusentals intryck och man väger saker emot varann om vad som kan uppfattas som läsvärt. Efter segrar är det betydligt lättare, det ska erkännas. Därför tror jag du förstår varför mina fingrar rullar så lätt över tangenterna idag.
Gais är ett lag som jag inte har några direkta känslor för, varken positiva eller negativa. Dom har aldrig väckt ont blod i mig samtidigt som dom heller aldrig frälst mig på något sätt. Låt vara att det finns och fanns en hel del profiler i laget, dom är från Göteborg och är mer anrika än Blåvitt och Häcken anser jag.
Det var en fröjd att se hur HFF spelade igår, andrabollarna sögs som magneter till killarna och dom slet som djur, tro mig det var klasskillnad. Mot Gais!
Träffade på ett antal Gaisare på väg till matchen, trevliga killar som frågade om vägbeskrivning till Vapenvallen och ett par hade nog satt i sig ett antal öl för mycket.
Tänker speciellt på en herre som tog vägen över gräsmattan vid Alfred Dahlins staty som står på en mindre upphöjd kulle, han fick kämpa för att komma upp över den för att fortsätta i en rejäl fart ner, för att sedan sluta sittandes på en parkbänk med mobilen i handen. Säkerligen frågandes: vart är jag!? Hoppas att han kom fram till slut och nyktrade till en aning. Sett ur Gais-ögon så missade han väl i och för sig inget större, om Gais var uddlösa eller HFF gjorde dom dåliga låter jag vara osagt, men denna seger går inte snacka bort. Fattar ni ens vad ni har gjort på planen? Det är få gånger jag gått ut från Vapenvallen så jävla stolt på ren svenska, grym insats där ingen föll ur ramen.
Innan säsongen fann jag en oro med så mycket nya spelare och en del träningsmatcher gjorde att min oro infriades, det kunde se väldigt uddlöst ut. Detta är förutom insatsen mot Östersund något som är helt bortblåst, det finns både spets och en bra bredd.
Långtidsskadade Bennet Gustavsson gästade oss supportrar med ett svar som gjorde mig riktigt lugn angående den nya truppen, och det var mottagandet av alla nya spelare. Där det gjordes klart att det är truppens vilja att fortsätta på den inslagna vägen från dom två föregående säsongerna och att krävs att man rättar in sig i ledet och sköter sin uppgift och tillför gruppen styrka och enighet. Grymt Bennet, vi väntar alla på att du ska få springa in till den debut i superettan som du är så väl värd. Kämpa Bennet!
Det uppstod även en del diskussioner vid sidan av planen bland supportrar, jag tänker inte gå in så mycket djupare in i den då nivån knappt är högre än leken bland sandslott och spadar. Den omfattar bland annat den av hockey-publiken omhuldade trumman, komma in som en bulldozer i fjärde matchen i superettan och kräva det ena och det andra, då¨saknar man uppenbarrt takt och ton kan jag tycka. Nog om det, diskussionen lär fortlöpa.
Jag vill i den här krönikan rikta ett stort tack till två killar, nämligen Spexarn och Tjompa. Då vi fick besök i plåtlådan av ingen mindre än ett par människor som genom sitt val av kläder visade att dom stödjer organistionen Svenska Motståndsrörelsen gjorde dom något som vissa i detta landet kanske skulle uppfatta som ett politiskt ställningstagande (och det är det väl?) men framförallt (och det är det viktigaste) visade dom ett sjuhelvetes CIVILKURAGE som jag själv inte hade modet att uppbringa.
Uppmaningen blev att ta av er tröjan eller lämna Vapenvallen, dom valde att göra både och. Jag bugar för och känner en jävla stolthet att vara bland människor som har den ryggradsreflexen och modet.
Forza Qvarna och låt derbyt med stort D komma, jag är redo.
