En ovanlig söndag.
En märklig text kanske den märkligaste jag någonsin skrivit, kopplingen till fotboll är inte glasklar men jag hoppas ni har överseende med det.
Jag har aldrig förstått mig på skribenter som säger att de lägger ut texter ”för sin egen skull”, varför har de inte bara skrivit en dagbok då?
Jag hade tänkt skriva om Husqvarnas fantastiska start på säsongen, men eftersom jag inte kunnat sett någon match live så känns en sån text meningslös.
Så nu sitter jag här själv, med en text som jag skrivit för min egen skull.
När man får barn så förändras mycket, man känner sig gammal och grå, tiden räcker inte till, sömnen räcker inte till, pengarna räcker inte till. Kort och gott – man räcker inte till.
Är man för detta dömd till ett liv av tillkortakommanden? Nej, gud nej. Snarare tvärtom, men man får vänja sig vid att vara otillräcklig!
Min ganska gråa tillvaro går till stor del ut på att byta blöjor, kånka runt på bebis, jobba, ’inte hinna med’ och samtidigt försöka vara en god make till min fru. En lätt uppgift enligt somliga, en tuff uppgift och du frågar mig men jag tror att bitarna börjar falla på plats nu.
Mitt liv som fotbollssupporter har varit enkelt, problemfritt och fullständigt befriat ifrån ansvar, en Peter Pan-tillvaro där ingen någonsin ska bli vuxen – allra minst jag själv.
Det har till viss del blivit ett sätt för mig att ventilera och hantera det omöjliga, nämligen mitt åldrande. Ett fåfängt försök att stanna tiden.
Det fanns en tid då jag uppriktigt, sket i allt. Jag for Europa runt i ett korståg mot mig själv, sökte nya vägar till den definitiva kicken, gick på klubbar, testade allt som kom i min väg, gick på fotboll, fick stryk i gränder – gav stryk i gränder. Ett härligt rövarliv där allting kretsade kring mig själv, jag var universums mitt, jag var solen som brann – solen som slutligen slocknade.
Eller slocknade, det har jag ju inte gjort. Jag är ju fortfarande här, inte sant? Men jag är förändrad, jag är en annan man idag.
Alla föräldrar pratar om hur man förändras samma ögonblick barnet fötts. Jag har inte känt mig förändrad, inte det minsta – men när jag tänker på det, när jag ser mig själv utifrån så inser jag att jag är förändrad, helt och hållet. Jag är en annan person. En blödig mjukis. Bara vetskapen om hans rena, outplånliga kärlek till mig är som balsam för min svarta själ. Hur min rena, outplånliga kärlek till det barnet ger mig en uppgift, ett sammanhang att leva för.
När jag ser min son så ser jag så himla mycket mer än ett barn. Jag ser mig själv, jag ser min fru, jag ser det enda fina jag någonsin åstadkommit. Jag kommer på mig själv med att sitta och titta på honom, han är en bebis, han är det mest fantastiska jag sett. Trots att det mesta han upplever är helt nytt för honom så är han mer klarsynt än jag någonsin varit. Han är renheten och visheten personifierad och jag hoppas innerligt att han blir som sin mor, den mest intelligenta person jag haft äran att få träffa.
Han får mig att känna mig både ung på nytt och extremt gammal samtidigt, men idag är åldrandet ingenting jag längre räds. Tvärtom,
jag längtar efter att få se honom bli äldre, att jag samtidigt blir äldre är plötsligt sekundärt.
Jag är sekundär. Allt annat är sekundärt.
Den här texten blev inte vad jag hade tänkt mig, jag föreställde mig en text om min egen historia, det slutade som en hyllning till ett barn.
