Guess who's back
Fredspipan har knappt brunnit ut och med det lyckade mötet färskt i minnet så har jag nu reviderat mitt beslut att hoppa av som skribent på sidan.
Härligt va? Hoppas ni är glada – för själv är jag nämligen munter som ett litet barn. Mycket glad och spänd inför framtiden!
Säsongen som precis avslutades var precis lika fantastisk som man kunde förvänta sig.
Den var även precis lika vidrig och fylld av nederlag som man kunde förvänta sig.
Men säsongen gav oss något annat, den gav oss rutin. En egenskap som kan komma att vara superviktig inför framtiden, vi vet nu vad som krävs för att spela på den nivån.
Mycket mer än det vi kunde leverera. Tyvärr.
På läktaren så skötte vi oss fint, vi inledde med mycket folk i Plåtis och det var en ynnest att få stå där och ta ton, tillsammans med några av mina bästa vänner.
Premiärmatchen mot Landskrona är något jag alltid kommer att bära med mig, sanslöst mäktig känsla att få se våra killar prestera mot ett sånt rutinerat lag.
(Att Landskrona skulle visa sig vara duktigt på dekis visste vi inte då)
Vi följde upp premiärvinsten med att åka upp till Uppsala och spräcka en galen vinstsvit för Sirius, vi plockade poäng uppe på konstmattan i Östersund.
Matchen hemma mot GAIS är ju redan omtalad så det både räcker och blir över, vad matchen slutade? Jag fick faktiskt kolla upp det nu för jag hade ingen aning, 2-0 blev det visst. Bra siffror, även om det sen visade sig att det inte bara var Landskrona som var på dekis.
Nazisternas närvaro i Plåtis var såklart sorgligt – men fan vet om inte den incidenten var det bästa som kunde hända både för klubben och för oss supportrar, rent medialt var det en jackpot.
Ni kan komma och prata om att läktaren ska vara en plats fri från politik hit och dit. Men för mig är inte antifascism något man kan slå av och på.
Det är en så stor del av den jag är och jag skulle agera på precis samma sätt om det hände igen.
Inga nazister på vår läktare.
Inte då, inte nu – och inte framöver.
Att laget gick upp som en sol och ner som en pannkaka är väl inte så mycket att orda om egentligen, laget var inte tillräckligt bra helt enkelt. Man saknar både spets och en tydlig spelidé.
Det som oroar mig mest är bristen på spelidé, nästa säsong ska vi spela i en supertajt division, kvalitén är förstås lägre än i superettan men det kommer krävas att varenda spelare på varenda position presterar maximalt match efter match.
Vi måste ha en anfallare som gör sina femton mål och vi måste ha en centrallinje som håller ihop oavsett motstånd.
Adderar vi även en smula tur och stolpe in istället för stolpe ut så tror jag vi har framtiden för oss!
Säsongen i superettan har nog även sorterat bort de värsta medgångssupportrarna men samtidigt vaskat fram en ny kull supportrar,
något som jag tyckte mig se redan förra året.
Unga killar och tjejer som står pall när det blåser lite snålt.
Jag har ingen lust att tjata om konflikten som uppstod mellan oss supportar och styrelsen i sammanband med Hammarbymatchen.
Det är vatten under broarna och vi går starkare än någonsin ur det.
Tillsammans är vi Husqvarna FF.
Alerta Alerta!