Vart är vi påväg?
Inte Ingvar Oldsberg, inte Kristian Luuk. Idag är det jag använder de bevingade orden.
Fotboll är business, det är vi alla överens om - det finns tydliga hierarkier och skulle vi se näringskedjan som en tabell så skulle HFF definitivt befinna sig i den nedre regionen.
På samma sätt som vi plockar Tenhults bästa spelare (Axelsson o Claesson) så kommer spelare (och för den sakens skull, ledare) försvinna ifrån oss till klubbar högre upp i näringskedjan
Sånt är livet, fotboll är business.
Inför fjolårets säsong så spände HFF musklerna, små muskler måhända - men fortfarande, muskler.
Klubben agerade kaxigt, värvade tränardebutanten Mohammed Ali Khan.
Med Mak vid rodret så fick klubben ett nytt glow, en storkuksaura som inte funnits där tidigare.
Han fick ordning på spelare som nästan ansågs vara otämjbara och spelet såg stundtals riktigt bra ut.
Men vi kämpade i motvind. Både ekonomiskt och sportsligt, inte minst kämpade vi i motvind vid sidan av planen.
Säsongen präglades svårt av Issas sjukdom, sjukdomen som sedan tog hans liv.
Det är naturligt och helt okej att sånt syns på prestationerna på planen, konstigt vore det annars.
Mohammeds sejour i HFF blev måhända kortare än vi hoppats på, vad som hade hänt om han fått stanna ytterligare ett par säsonger kommer vi aldrig få veta.
Sportsligt är det såklart en förlust - men han är inte oersättlig som tränare, det är ingen.
Jag vet att jobbet för att hitta Mak’s ersättare håller på för fullt och jag är övertygad om att klubben får fram ett starkt namn där.
Att ersätta Mak’s sociala spel, vid sidan av planen - mot spelare, mot media, mot mig.
Blir såklart svårare, kanske omöjligt.
Men sånt är livet, fotboll är business.
Nu fortsätter HFF’s resa, utan Mak vid rodret. Men han gav oss ett nytt självförtroende och för det är jag evigt tacksam.
Vart vi är påväg och vart vi hamnar? Gud vet. Men jag tror det blir bra!
