Inför Superettan 2023: Nyanserna mellan fiasko och succé
Om två dagar är det äntligen premiär. Men vad har egentligen hänt sedan säsongen 2022 tog slut? Vilka krav är egentligen rimliga att ställa? I den här texten görs ett försök att besvara dessa frågor.
Framåt klockan 19 lördagen den 5 november år 2022 blåste domare Per Melin av matchen som förkunnade att Landskrona BoIS hade besegrat Utsiktens BK med 2-0. Dessförinnan hade Ousmane Diawara hunnit göra både mål nummer sju och mål nummer åtta för sin debutsäsong i elitfotbollen, vilket resulterade i att BoIS hade avslutat säsongen och den resultatmässigt fina hösten på bästa sätt. Säsongen 2022 kan som bäst beskrivas som en känslomässig bergochdalbana där en svag vår satte fiaskostämpel på Landskrona BoIS med supportrar som började oroa sig för en repris på säsongen 2018, medan höstens fina resultatrad där BoIS var seriens mest formstarka lag satte en stark succéprägel på laget som medförde att flera supportrar började drömma om ett BoIS i allsvenskan 2023. Säsongen 2022 var antingen väldigt lågt eller väldigt högt, och känslan var att vi var få som befann sig någonstans däremellan under säsongen 2022 - i nyanserna mellan fiasko och succé.
Vad har då hänt efter att Per Melin blåste av matchen som satte punkt för säsongen 2022? Landskrona BoIS silly season handlade inledningsvis om vad klubben tappade i spelarmaterial. Nyckelspelare som Filip Ottosson flyttade till Norge för att pröva vingarna i norska Eliteserienlaget Sandefjord, medan Melker Heier saknade tidigare lagkamraterna Patrick Nwadike, Andreas Murbeck och Filip Olsson vilket resulterade i att han hamnade i allsvenska mittenlaget IK Sirius. Trotjänaren Linus Olsson blev släppt av klubben på ett sätt som inte smakade helt gott i munnen, men som var ett led i att han var en av de sex spelare som fick lämna klubben för att de spelarna inte ansågs platsa och/eller inte vara en del av strategin framåt. Spelare med flera säsonger i randigt, spelare med mycket erfarenhet. En sammanfattning av spelaromsättningen ut, är att anpassningen av truppen till klubbens strategi fortsatte, där spelare som inte passade in i spelsätt eller som inte hade någon utvecklingspotential fick lämna – nostalgi är knappast något som spelar in i dessa beslut – och där de två spelare som var ordinarie av de totalt nio spelare som lämnade klubben också lämnade mot ersättning. Tycka vad man vill om denna strategi, men att klubben lärt sig att få betalt för sitt utvecklingsarbete av spelare – det är tydligt.
Det tog ett tag – till många otåliga supporters stora förtret – innan Edman började plocka in spelare som skulle ersätta alla de spelare som lämnat. När spelarna väl började trilla in blir det åter tydligt att Landskrona BoIS fortsätter att arbeta utefter en tydlig strategi, både vad avser spelsätt, men också vad avser att klubben ska satsa på unga och utvecklingsbara spelare. Åldringen av spelarna som togs in är 24-åriga Lukas Sunesson, medan medelåldern på de sju nyförvärven är cirka 19-20 år. Detta kan jämföras med de sex spelare som inte ansågs vara del av klubbens framtid och som släpptes som bosman där medelåldern var cirka 26-27 år. Är då åldern det enda intressanta med de spelare som togs in? Absolut inte. David Edvardsson som lånats in för att ersätta tidigare nyckelspelaren Filip Ottosson är en talang som Malmö har ett Väldigt högt förtroende till. En spelare som fått testa på spel i danska andraligan och i allsvenska Värnamo och som meritmässigt och med en inneboende kapacitet som bör vara någon av de bättre ersättarna som BoIS kunde ta in för att ersätta den gode Ottosson. Melker Widell som tagits in för att ersätta Melker Heier är en spelare som ”tickar alla boxar”, en spelare som Malmö FF inte ”gjorde sig av med” i jämförelse med Superettans bästa mittback Johan Rapp, utan en spelare som inte flyttade Från Malmö, utan som flyttade Till Landskrona BoIS. En spelare som är född av staden, vilket medför att han snabbt kan gå in i supportrarnas hjärtan.
I den här texten kommer inte alla de sju spelare som tagits in att behandlas, men vi kan likväl konstatera att av de sju spelarna som tagits in är fem spelare skolade i storklubbars akademier. Vi har Jacob Perelman som är skolad i FC Köpenhamn, Vincent Sundberg AIK, Kofi Asare Djurgården och Widell och Edvardsson i Malmö FF. Spelare som klubben torde hålla stort hopp till har ett större spel i sig. Lägg därpå till en sjuttonårig Max Nilsson som inte verkar bli nervös av någonting alls, som tar ett fult rött i en träningskamp för att därefter inte backa en centimeter utan direkt brösta upp sig mot spelare som (kanske?) är dubbelt så gamla som honom själv. Lukas Sunesson kan vara vad som helst, men har tidigt på försäsongen visat att han ”vet var målet står”. Är dessa spelare tillräckligt? Ska dessa sju ynglingar kunna ge oss ett acceptabelt resultat?
Vad är ett acceptabelt resultat? Vad tycker den onyanserade supportermassan som följer vårt svartvita lag? Det kan inte ha undgått någon den förväntan som flera supportrar till Landskrona BoIS har. Det snackas uppflyttning och kravställning. Melker Widell uttalade i BoIS-podden att han satt och blev lite förbannad när Olof Lundh berättade att det var rimligt om BoIS kommer sexa i år igen. Ett kaxigt BoIS. Ett ungt BoIS. Ett BoIS som rimligtvis bör vara nöjda med en till sjätteplats, men ett BoIS som har en supporterbas som innehåller människor (känn er härmed utpekade) som skriker avgå, fiasko och att ”vi åker uuuur” när Landskrona BoIS just förlorat med 6-1 på bortaplan mot ett av Sveriges bästa lag. Vi är inte nyanserna mellan fiasko och succé, vi är den onyanserade pöbeln. Vinner ni är ni våra hjältar, förlorar ni kan ni kamma er. Förlorar ni är ni ett gäng, för att uttrycka det som Mjällbys Hasse Larsson, bortskämda slynglar. Vinner ni är ni FÖRFAN ELITFOTBOLLENS YNGSTA LAG. För inga krav är rimliga att ställa och inga krav är orimliga att ställa, av oss som saknar nyanserna mellan fiasko och succé.
