Kalles Kolumn: Varför gör jag det här?
Nio timmar i en svettig buss. Förlust och knappt en målchans på hela matchen. Varför gör jag det här undrade jag. Svaret kom i en grönvit oas
Få ställen är så perfekt för att samla tankarna som på bussen. Gärna en långfärd om man verkligen har något att fundera över. Hur mina tankegångar skulle arta sig när jag steg på den knökfulla bussen hade jag ingen aning om. Men tidigt stod det klart för mig: Varför gör jag det här?
Som student är det inte alltid så lätt att följa Umeå FC: s bortamatcher. Den närmsta bortaresan är till Borlänge för möte med Brage, en resa som är 58 mil lång. Därför har det varit svårt att åka och följa mitt älskade UFC på resande fot i år. Men till Hammarby borta var det så dags. När jag berättade för en kamrat om mina planer för helgen bemöttes jag med ett ”är du galen!?”.
Galen eller ej. Vid den för en tonåring närmast omänskliga tiden 04:45 ringde väckarklockan. Trött, yr och en aning morgonsur tog jag mig till den supporterbuss som halvtimmen senare rullade söderut. Nio timmar i en svettig buss att se fram emot således. Resan var tröttsam. Oerhört. Dom vilotimmar man hoppades få uteblev totalt. Där och då kom jag till frågan: Varför gör jag det här?
Tillslut kom vi så fram. Huvudstaden var varm och visade prov på den sommar vi lämnat bakom oss därhemma. Nittio minuters fotboll skulle vi se. Okunniga skulle kunna påpeka det för mig och alla andra fotbollsfrälsta absurda att ”det är ju bara en lek”. För mig lät det stundtals väldigt vettigt. Det är ju bara en lek, tjugotvå män som jagar en boll. Men sällan kan någon ha så mycket fel. Fotboll är ingen lek. Det är mycket mer än så. Stundtals kan det vara allt. Andra stunder kan det vara precis ingenting. I lördags var det en hel del.
Väl på Söderstadion kom jag nämligen till insikt. Vanligtvis når jag inte denna form av visdom på fotbollsarenor. Det brukar vara i löparspåret eller i bastun.
Men på denna anrika mark kom jag på varför jag gör det här. Och att jag en gång, bara några timmar tidigare, ens hade tvivlat på detta kändes tokigt. Redan när jag närmade mig arenan och såg alla grönvita tröjor förstod jag. Nio busstimmar var ingenting. Det här var mitt lag som väntade där borta. Mitt lag, från min stad. Äkta och genuin passion. Det var vi mot dem. Jag och min blåvita halsduk mot tusentals grönvita halsdukar.
När vi i supportergruppen senare ställde oss upp, mitt i den totalt grönvita sektion vi hamnade i, och vrålade ut ”UUUUUUUU-FFFFFFFF-CCCCCCCCCCCC” ryste det genom kroppen. Det hördes knappast genom någon tv-sändning. Det hördes knappast till spelarna på planen. Men det hördes inom mig.
När domaren senare blåste av tillställningen var det med något sänkta huvuden vi lämnade Söderstadion. 1-0-förlust i baken och en förankrad plats i tabellens absoluta bottenträsk. En överlag rätt dålig insats från UFC, ”mycket dålig ” till och med enligt tränaren. Knappt en riktigt het målchans över hela matchen. Och totalt underlägsna vad gäller läktarsång. Och som kryddan på moset, en nio timmars bussresa hem.
Men till hemresan var frågorna som bortblåsta. Varför gjorde jag det här egentligen? Svaret var solklart nu. Jag var där, jag stöttade mitt lag och jag älskade det. Och jag kunde knappast komma på någon annanstans i världen jag skulle vilja vara på än den sunkigt svettiga bussen som just lämnade huvudstaden.