”Känslan är skön att va’ svart å grön..” och ”Kan ni känna vinden vända?”
Det var längesedan de orden hade en så stor och tydlig innebörd som i dagsläget. Genom åren har vi alla romantiserat kring de förstnämnda i hopp om att någon gång faktiskt få slut på lidandet. När vi för ett knappt år sedan började sjunga det senare, var det nog ingen som på riktigt trodde att vi skulle stå här idag. Med ännu större hopp och mod inom såväl oss själva, som föreningen i stort och allt vad det i sig innebär.
Jag minns kvalsegern mot Landskrona 2005. Jag sprang hem till hemtelefonen och slog numret till min bästa kompis vars far svarade i andra änden med "Ja, det är Allsvenskan?!"
Jag minns första matchen på GU, 5-1 mot UJS IF FF 2009.
Jag minns Erik Johanssons 1-0a mot Blowit 2011.
Jag minns uppsnacket inför säsongen 2012.
Jag minns såklart mycket mer därtill men resten har jag velat glömma och än mindre har jag (eller någon?) vågat drömma, fram tills nu.
Det har skrivits och tjötats om att stålbadet var det bästa som kunde hända klubben.
I efterhand, ja.
På förhand, nej.
Själva degraderingen i sig kan och får aldrig betraktas som okej. Det som däremot verkar bli räddningen för oss är den mentalitet som vi, på alla fronter, faktiskt uppvisat sedan tjommen Klitte blåste av den där snöbollsmatchen mot skojarna från Borlänge? Uppsala? Ja, ingen vet eller bryr sig längre.
Och nu skrivs vi upp av media igen..
Jag förs tillbaka till våren 2012 när Mats Härd satte rubriken ”Tre skytteligavinnare bådar gott” för att sedan orera kring kamp om SM-guld istället för bottenstrid, innan den första matchen ens kickats igång.
Hade det inte varit för den karaktär som uppvisats sedan första sparken i Ettan ifjol hade jag på nytt anat oråd.
Idag, 2 omgångar gamla i S1an, tror jag på trion Julius, Ahl Holmström och Mervan mer än jag trodde på Santos, Razak och, förlåt mig på förhand, Wanderson just den där mardrömssäsongen.
Vi alla kan nog, med handen på hjärtat, inte annat än medge att det är genuint skönt att vara svart å grön för första gången på väldigt, väldigt länge.
Och sist men inte minst kan vi bara konstatera att vinden inte bara har vänt, utan också blåst upp till kuling.
Nu återstår det bara att se om vi kan fortsätta storma fram, upp och iväg.
Vi ses på söndag!
