Krönika: Har fotbollen i Umeå någonsin varit sämre?
En bedrövlig säsong för lokalfotbollen är snart över. Hur hamnade vi här?
En definierande helg för lokalfotbollen ligger framför oss. Under en lång tid var Mariehems SK (har nu svängt till vinrött) och Umeå Södra stadens två solklara andralag. Den här helgen kan båda lagen trilla ner en division. Mariehem/Umeå Södra är på många sett en bättre spegel av lokalfotbollens tillstånd än Umeå FC/Umeå IK. Därför är det intressant att vi står just här, just idag.
Krönikan må således kanske vara en vecka tidig. Men vad som än händer förändrar egentligen ingenting. Säsongen är inte helt över, men den är redan förlorad. Hur hamnade vi här?
Inför säsongen gick jag optimistiskt ut och tidningskrönikerade om att Umeå 2014 skulle bli Umeå FC 2014. Snart en säsong senare är en skämskudde på sin plats. Vi fick ett tämligen menlöst fotbollsår. Inte bara på Gammliavallen utan i hela länet.
Sandvik hade ett spel som nästan bara fungerade på hemmagräsplanen. Umedalen var aldrig ens nära. IFK Umeå hade en stark trupp i en svag serie. ”Helt enkelt inte tillräckligt bra”, som tränare Galloway uttryckte sig. Spöland Vännäs var solida men inte mer än så. Röbäck var nykomlingsgodkända, men kan ändå tvingas trilla ner (kval stundar). Robertsfors degradering till fyran är ett stenhårt slag för fotbollen i mellanbygden. Det går också att peka på Morön och Lycksele (båda nedflyttade) och konstatera att hela den västerbottniska fotbollen blöder. Ska man lyfta blicken norrut så ser Skellefteå FF: s division 1-vistelse ut att bli ettårig. Står man således på gränsen till ett UFC-A-lag nästa år är det högsta speltidsalternativet division 2. Står du på gränsen till UIK: s A-lag och vill få speltid får du söka dig till division 1 om du inte vill lämna staden.
Det går att fortsätta raljera och hissa domedagsflaggor. Men istället är det befogat att försöka sätta fingret på anledningen. Varför ser det ut som det gör?
Ett generellt problem är inte ledarna i alla fall. Där står sig breddfotbollen ovanligt bra nuförtiden. André Ghanbari är Västerbottens hetaste tränarnämne och är redan nu mogen en UFC-kostym. Vi hittar detaljfokus i Mariehem (Hamdija Comic). Vi har Umeå FC-erfarenhet i IFK Umeå (Steve Galloway och Urban Westerberg), Umedalen (Henrik Folkesson) och Sandvik (Magnus Henrysson). Vi har stabilitet i Spöland Vännäs (Miroslaw Zambrzycki). Det är kompetenta namn som inte är jämnbördiga med vad deras klubbar faktiskt har presterat under säsongen.
När Steve Galloway pratar så lyssnar man. I ett av många långa samtal under säsongen satte han, kort efter lagets missade avancemang, fingret på grundproblematiken: En för dålig grundskolning. Steve menade att det gick att leva på fysik fram till 15/16-årsåldern. Därefter började bristande grundskolning bli för uppenbar vilket resulterar i att många slutar spela fotboll. Jag vill gärna se ett samband. Under årets säsong har vi fått se allt fler tränare tvungna att sitta på bänken och tunna trupper bli allt tunnare.
Vintertid får man sin Umeå-grundskolning i Noliahallen (om ens det, i bästa fall får man en tid i veckan). Där har Umeå-fotbollen sitt kanske största materiella problem. Men det är samtidigt befängt att enbart spy galla över den lilla sjumannahallen. Noliaalternativet futsal har fått en negativ klang. Det är något man tvingas till, snarare än väljer. Det räcker att slå på TV: n för att se vad en gedigen futsal-bakgrund kan göra med spelare (namn som Neymar, Hazard och Oscar är alla futsal-produkter). Det ska bli spännande att se vad Täfteås seriösa futsalsatsning faktiskt kan leda till i längre perspektiv.
Galloway belyste förra veckan i VK, ett annat intressant lokalfotbollsämne.
- De (Umeå FC) säger att de skall satsa på ungdomar, men det har ju inte hänt något. Umeå har en lång väg att vandra, sa han.
Jag förstår hur han tänker. Men har samtidigt svårt att hålla med. Ungdomsarbetet ska i bästa fall mynna ut i ett A-lag. I näst bästa fall leda till att spelarna vänder hem till moderklubben och bidrar där. Det är först nästa och kanske nästnästa år som man kan göra en helhetsbedömning för hur lyckad ungdomssatsningen verkligen har varit. Det är intressant att se de som tar steget upp till A-laget. Men det är ännu mer intressant att se vilka som återvänder till breddfotbollen. När Jens Stigedahl och Jonatan Wiberg sätter sig på A-lagsbänken löper Magnus Dahlin och Emil Sjöberg ut som startmän för Mariehem. Vilka hur utvecklats mest den här säsongen?
En ny inomhushall kan göra mycket, men det släcker inte alla bränder. En tidigare och bättre grundskolning är desto viktigare. Det leder till att fler är A-lagsmogna och faktiskt vill fortsätta spela fotboll. Därför är det relevant att lägga stor tilltro på vad UFC-akademierna och andra Björnligan-liknande koncept ska mynna ut i. Alla blir inte UFC-spelare. Men många kan bli breddfotbollsspelare och bidra till en roligare säsong än denna. Där har Umeå-fotbollen sin största utmaning.
Tre ljusglimtar:
1. Täfteå IK
Den västerbottniska förening som sticker ut mest och bäst. Ett bra försvarsspel är få förunnat på lägre nivå. Täfteå IK har satt sin defensiv och vann söderfyran storstilat. Det bästa? Det kommer bara bli bättre. Laget är ungt och föreningen är ambitiös. Under vintern kommer många av lagets yngre spelare lira futsal på allsvensk nivå. Det är sådant som ger ringar på vattnet och med ett bra transferfönster kan Täfteå bli ett topplag i division 3 nästa år.
2. Tegs höst
En rörig vår med många nya spelare förstörde säsongen. För under hösten spelade Teg som ett topplag. Ghanbari har mixat med spelsystem och satte under hösten en vägvinnande formation som lyste klarast i lokalfotbollsmörkret.
3. Mubiru Yahaya
30 division 5-mål är med all respekt fortfarande 30 division 5-mål. Men 30 division 5-mål för en 16-åring är något helt annat. Sorsele har hittat en stjärna i Yahaya som överlägset vann skytteligan i division 5 södra. Umeå FC borde lägga beslag på denna gunstling innan en större klubb norpar åt sig Yahayas tjänster.
Hedersomnämnande också till IFK Holmsund som bröt barriärer och normer genom att anställa en kvinna som tränare. Det ska inte behöva vara anmärkningsvärt 2014. Men så är fallet och både IFK Holmsund och Vanessa Mångsén förtjänar beröm.
