Krönika: "Låt 2012 bli det bästa som har hänt oss"
2012 är året som ingen vill komma ihåg, varken bland supportrar eller ledning. Det är ett år som vi borde lägga bakom oss och istället sikta på framtiden. Jag är av en annan åsikt, 2012 är det bästa som har hänt GAIS i modern historia.
Vi börjar med att backa bandet till den 4:e februari 2011. En ömsom förväntad som kall träningsmatchpremiär mot lokalkonkurrenterna Örgryte IS. På läktaren var stämningen god och spelarna var synbart taggade, något som syntes det krampaktiga spelet till trots. Med en fantastisk säsong i ryggen så var 2012 året då GAIS skulle ta nästa steg, kanske till och med utmana om medaljerna. Optimismen i Gaisleden var hög, vi hade ju Wanderson, Bassombeng och det började ryktas om Mervan Celiks återkomst till klubben. Kontinuitet mixat med spetsvärvningar, en modell som rönt framgångar för klubbar som Häcken och AIK – varför skulle framtiden inte bli densamma för oss?
GAIS imponerade inte på något sätt mot ett ÖIS som då spelade i landets tredje bästa serie. På läktaren blev det kalla vädret allt mer påtagligt och en viss oro över den dåliga kvalitén på planen grep taget om en del supportrar. När ÖIS-klacken sedan började skandera "Vi ses i Superettan" så brast vi alla ut i skratt - hur löjligt var inte det konceptet? Starka, spännande GAIS med Allsvenskans bästa spelare och lovande talanger i samma serie som ett avdankat ÖIS med en mix av lokala, långhåriga och småfeta halvproffs?
Blott ett halvår senare var skratten satta i halsen. Trots en inspirerande insats mot det Elfsborg ,som senare kom att vinna serien, så var vi helt klara för nedflyttning. Visserligen hade det sedan länge varit mer eller mindre klart att vi skulle få lämna Allsvenskan, men nu när det sista livet lämnade det Allsvenska GAIS så den uppgivna känslan utbytt mot ilska. Hur i helvete kunde det bli såhär?
Pö om pö lämnade de ansvariga klubben, Mats Persson och Christer Wallin (som i hög grad låg bakom Wanderson-värvningen) meddelade att deras tid i GAIS var över. Jan Mak lämnade lika kvickt som han tagits in och legoknektar som Ijeh och Bassombeng entledigades från sina uppdrag. Skeppet var på väg att sjunka, ekonomin var körd i botten och galghumorn var det enda som värmde under de sista plågsamma omgångarna. Verkligheten hade hunnit ifatt oss, hånskrattat oss i ansiktet och lämnat oss på Göta älvs lerigaste botten.
Frågan kvarstod: Hur i helvete kunde det bli såhär?
Svaret?
2011.
Ni kanske själva kommer ihåg känslan efter höstderbyt mot IFK, känslan av att vara bäst i stan, känslan av att vara med i den Allsvenska toppen. En känsla som var något helt nytt för de flesta Gaisare, särskilt den yngre generationen supportrar som i bästa fall fått uppleva kval- och derbyvinster. Optimismen spred sig i leden och hela vägen upp till ledningen. Tidigare års försiktighet förkastades och erfarenheter från 00-talets jobbiga resa från Division 2 till Allsvenskan var som bortglömda. "Vi har inte råd att inte ha råd" var det nya mottot. Istället för att leva på våra tillgångar bestämde sig nu ledningen för att trampa gasen i botten och på så vis äntligen göra GAIS till ett riktigt topplag. Med 2011 i ryggen kunde man peka på att en välgenomtänkt satsning gav avkastning. Inlåningen av Wanderson och värvningar av "wildcards" så som Alvaro Santos, Eric Bassombeng och Razak Omotoyossi hade genererat en fantastisk säsong. Det fanns inget utrymme för tvivlare, och om de fanns sådana så fick de lämna föreningen (Sebastian Arby). Så länge vi höll farten uppe så skulle fler framgångar komma, genvägen var funnen - nu skulle vi bara fortsätta på den inslagna stigen.
Med facit i hand så kan man med enkelhet genomskåda GAIS framgångar 2011 - det handlade inte om en lyckad värvningsstrategi eller taktisk briljans. Allt var en bluff. Vi hade lurat hela jävla fotbollssverige och framför allt hade vi lurat oss själva. Det finns en god anledning till att Eric Bassombeng inte spelar ute i Europa, precis av samma anledning som att Reuben Ayarna fortfarande är klubblös. Lagbygget var fullt med karaktärslösa legoknektar som lade mer fokus på sina egna karriärer och feta lönekuvert än GAIS. Under 2011 så spelade alla för sig själva, men en kombination av flyt och självförtroende gjorde att laget som helhet som temporärt fungerade.
Under 2012 infann sig varken flytet eller självförtroende och resultatet blev därefter. Legoknektarna satt nu istället på utgående kontrakt och hade inget som helst intresse att bryta ett ben för GAIS. Stämningen blev allt sämre och de sportsliga resultaten uteblev helt och hållet. I mina ögon användes exakt samma metod och retorik för 2012 års lagbygge som under 2011- men Peter Ijeh är ingen Alvaró Santos och Bassombeng kan inte ens springa offside om han inte är glad. Varken Mats Persson eller Christer Wallin hade kommit över något oupptäckt superstrategi till sportsliga framgångar. Det enda de hade funnit var girighet, omåttligt risktagande och gigantiska skygglappar - precis som tusentals andra innan dem.
Det fanns ingen ödmjukhet inom klubben, ingen som stannade upp och tänkte att allt var för bra för att vara sant. Precis som skojarna på Lehman Brothers 2008 så fortsatte satsningen tills bubblan sprack och sanningen kom fram.
Fokuset lastades snabbt över på nya, fräscha 2013 och den sportsliga och ekonomiska katastrofen grävdes ned. Nu talas det istället om en försiktig satsning, en tydlig idé med lokal förankring - inga fler legoknektar.
Jag kan köpa det nya paketet - lagbygget kombinerat med en ny ledning (sportsligt som gällande styrelse) och en grym publikmässig satsning i och med Sektion 23 ger hopp om ett nytt GAIS där framtidens stabilitet är viktigare än samtidens kortfristiga ära. Samtidigt som hoppet smyger sig på mig kan jag inte låta bli att vara orolig. Trots framtidsfonder, spelarförsäljningar och försäkringar om en mer stabil ekonomi så har effekterna av 2012 inte på något vis suddats bort. Även om vi klarade elitlicensen för 2013 så återstår ett stort frågetecken kring densamma för 2014. Som jag har förstått det måste GAIS ha ett positivt eget kapital innan den 31:a Augusti i år.
Hur stort detta underskott är finns det ännu ingen säker information om - detta skall delges på årsmötet i Mars - men spekulationerna är inte roliga att läsa. Även bland optimister talas det om miljonbelopp, pengar som kan bli oerhört svåra att få in med tanke på att en del av 2013 års budget (årskort) redan har använts för att täcka löpande kostnader och nolla skulder (min tolkning av vad som sades på medlemsmötet). Under årsmötet 2012 förkunnades det att Gaisgården skulle säljas och kapitalet användas för att täcka upp skulder och det negativa egna kapitalet. Under medlemsmötet i Januari så förklarades det att Gaisgården aldrig hade sålts och inte heller så skulle göras i framtiden. Hur det egna kapitalet skall stärkas har jag ingen aning, Göteborgsgirot kommer knappast att generera miljonvinst under premiäråret och Intressenterna lär knappast vara intresserade av att låna ut mer pengar till klubben.
Det kommande halvåret kan således bli en av de viktigaste perioderna i GAIS moderna historia, för om vi inte löser det egna kapitalet så väntar spelar i Division 1. Ett öde som jag tror skulle tillintetgöra allt positivt som byggs upp inom GAIS de senaste året. Precis samma öde som drabbat ÖIS och som skrämt bort en stor del av deras supportrar och sponsorer.
Jag hoppas och tror att vi kommer att klara detta och att 2013 inte blir ytterligare en säsong där det utomsportsliga står i fokus. Får vi istället njuta av ett hyfsat spel på planen så kan en god grund för nysatsningen cementeras. Samtidigt får vi aldrig glömma bort 2012 som en påminnelse om vad som händer när man låter girighet, hybris och skev verklighetsuppfattning styra besluten. Vi supportrar och medlemmar måste våga ifrågasätta vår styrelse (nuvarande som den kommande) och begära ett klubben sköts på ett realistiskt samt rimligt sätt. Inom den omedelbara framtiden är vi ingen klubb som är kapabla att utmana i den Allsvenska toppen och vi bör inte heller agera som en sådan. Det handlar inte om att sätta en looserstämpel på klubben och nöja oss med att spela i Superettan utan istället om ett nyktert förhållningssätt som försäkrar att klubben finns kvar även för våra barnbarn att njuta av.
Många snackar om att vi skall lämna 2012 bakom oss, att låta historia vara historia. Jag är av en annan åsikt, jag tycker att ett stort monument skall byggas uppe på Gaisgården med "2012" tryckt i stora röda siffror som skall påminna kommande och framtida styrelser, sportsliga ledningar och ekonomisk ansvariga om vad som händer när man låter storhetsvansinne styra klubben rakt ned i avgrunden. Låt 2012 bli det bästa som har hänt GAIS under 00-talet.
För att klubben en dag skall kunna utmana i den Allsvenska toppen måste röra oss framåt med små, försiktiga steg. Då kanske vi kan stå där en dag.
Fast samtidigt kan jag ha helt fel.