Låt oss aldrig glömma Shamo
Han vann ett OS-brons, drömde om Barcelona och dribblade in sig i Umeå-publikens hjärtan. Världen låg öppen för Shamo Quaye när en huvudskada kostade honom livet. Idag är det 16 år sedan han avled. Låt oss aldrig glömma Shamo Quaye.
När bilder inte räcker till fyller historierna tomrummen. Fotbollens mytologisering från youtube-fria tider är något jag håller varmt. Jag spenderade mycket tid med min morfar när jag var yngre. Han jobbade inom UFC och hade upplevt mycket genom åren. Min favorit var när morfar Hasse berättade om sagor från förr. Många kretsade kring fotbollen. De handlade om hur Gunnar Nordahl fick ribbor att skaka och hur Kurre Hamrin gjorde konstmål mot Västtyskland. Men det var framförallt en saga om en gudabenådad ghanan som var speciell för mina små öron.
1996 spelade Umeå FC för första gången i klubbens historia i Allsvenskan. Tränare Janne Westerlund visste att det skulle krävas spetsvärvningar inför säsongen och begav sig till Ghana. På en grusplan såg han en kortväxt kille dominera stort med sin teknik och låga tyngdpunkt. Han hette Shamo Quaye och hade fyra år tidigare varit en av de största anledningarna till att ett extremt talangfullt Ghana tog OS-brons i Barcelona. Westerlund var övertygad och det dröjde inte länge innan Shamo drog på sig den blåa UFC-tröjan.
Allsvenska året blev speciellt. Folket strömmade till Gammliavallen och UFC spelade anfallsglad fotboll. Steve Galloway stångade in mål, Urban Westerberg tacklade in sig i många hjärtan och lille Shamo visade sig vara ett alldeles utmärkt nyförvärv med sin charmanta spelstil. Det tycktes inte spela någon roll att Shamo hade kommit till en helt annan värld med ett annat klimat och stora kulturella skillnader. Han var lika dominant som på grusplanen i Accra.
Det blev dock ett bittert slut på säsongen då Ljungskile kvalade bort UFC från Allsvenskan, en finfin säsong till trots. Året efter gjorde UFC ett ambitiöst försök att ta sig upp igen. Det föll på mållinjen och en allt mer dyster stämning präglade klubben. Hela tillvaron skulle dock vändas helt upp och ned på novembers sista dag 1997.
Säsongen var över och spelarna var på semester. Shamo Quaye åkte hem till sitt Ghana och spelade en träningsmatch. Under matchens gång fick han en smäll över huvudet, en till synes ofarlig sådan som inte gav några direkta effekter mer än att han bytte. Två dagar senare avled Shamo, 26 år gammal, sedan svåra komplikationer uppstått.
I Ghana utbröt landssorg och hela Umeå var i chocktillstånd. Shamo, den stora publikfavoriten var död. Begravningen var storslagen. Nationalstadion i Accra var fullpackad för att hedra Shamo. Från Umeå var morfar på plats. Han berättade mycket om just det där. Hur han höll tal i direktsänd ghanansk tv. Om folket. Om sorgen. Om tårarna.
Jag var för ung för att få uppleva Shamos konster så jag låter historierna tala. Samtliga är bedårande med en stor dos av sorg. Han var något extra. Han var något Umeå aldrig hade sett. Folk vallfärdade till vallen för att se Shamo spela fotboll.
Ghana minns sin Shamo. Han var en man av folket. Han har en närmast gudalik status i Hearts of Oak och det spelas turnerningar i hans minne. När hans systerson Paul Quaye tidigare i år togs ut i det ghananska U20-landslaget gick ghananska medier ut med stora rubriker om »släktingen till legendaren«.
Världen stod öppen för Shamo Quaye. Han drömde stort. Han ville ta på sig en rödblå tröja i det Barcelona han tidigare spelat drömfotboll i. Han skulle ta Ghana ut i stora vida världen. Han skulle fortsätta vara namnet på Umeå-publikens läppar. Men istället tog livet en oväntad vändning. Nu handlar det om att vårda och hedra hans minne. Låt oss sjunga om Shamo på Gammliavallen. Låt tröja nummer 21 fortsätta vara pensionerad. Låt historierna föras vidare i generationer. Låt oss aldrig glömma Shamo Quaye.
