Ola Svensson inför derbyt
Försvarsklippan och Ärkeängeln Ola Svensson bidrar med några tankar dagen innan match.
Jag blev tillfrågad av min kollega Johan Niklasson på jobbet om jag inte kunde skriva något inför derbyt på tisdag. Efter en kvalfylld tid tog jag mig samman och skrev ner några reflektioner om nu och då.
Jag måste medge att jag är avundsjuk på dagens blåvita spelare att få uppleva dagens hausse kring fotbollen och speciellt derbyna. Det har alltid varit något speciellt med dessa derbyn. När jag kom till blåvitt –88 fick jag uppleva min första derbymatch mot Gais på Nya Ullevi, som vi vann med matchens enda mål inför nästan 20000 åskådare. Då var publiksiffran att anses som bra, men inte idag. Idag ser vi fram emot att slå vårens publiksiffra dvs närmare 40000. Senaste gången jag mötte ÖIS var säsongen –90, (ÖIS ramlade ur allsvenskan det året), då var derbypubliken inte fler än drygt 7.000. Visserligen gjorde ÖIS ingen kanonsäsong det året, men generellt sett var de allsvenska publiksiffrorna då riktigt usla. Även om man som spelare utåt sett inte gav sken av att man laddade extra inför en derbymatch kändes det alltid lite mer veckan innan ett derby.
Att tända till inför möte med Gais och Öis var aldrig något problem, även för mig som inte kommer från Göteborg. Känslan att vinna ett derby tillhörde kryddan i fotbollslivet. Jag gjorde två mål i första derbymatchen mot Öis –90, det ena på hörna och det andra på straff. Efter matchen mötte jag ”Flash”, en blåvittsupporter ute på lokal i Göteborg: –Döö, två mål på Öis det var väl bara tur. Hade han sett att jag siktade i Sven Anderssons vänstra hörn och att bollen gick in till höger? Jag bjöd på den, två mål på Öis kändes förträffligt.
Att göra en jämförelse då och nu känns svårt med tanke på de ändrade förutsättningar som gäller för fotbollen idag. Men då under sensommaren –90 började vi marschen mot SM-guld med ett lag med unga lovande spelare plus några rutinerade samt en dirigent som hette Stefan Rehn. Inför tisdagens match mot Öis kan inte Blåvitt börja marschen mot SM-guld, men man kan ta ett viktigt steg i rätt riktning. Vinst och Blåvitt får lite arbetsro och mycket starkare självkänsla. Det man behöver framöver är en Martin Ericsson med självförtroende på mitten, det borde han få med Håkan Mild jämte sig, en Tomas Rosenkvist som gör två mål på Öis och får härligt flyt resten av hösten.
Det jag vill ha sagt är att jag hoppas att varje gubbe i laget knyter näven i fickan inför fortsättningen och vägrar att vika sig, det brukar belönas med poäng och framgång. Vi mötte Norrköping första matchen säsongen –90, vi fick 6-0 i baken och blev ”gråvitt”. Matchen efter mötte vi AIK och vann med 5-0, jag har sällan upplevt en sådan tändning inför match, vi skulle bara vinna, det fanns inget annat. Det finns inget annat på tisdag heller.
Tack för ordet
