Mak mitt i maten, efter förlusten mot Oskarshamn
Jag fortsätter störa Ali Khan när han äter, idag pratade vi om att ta en förlust hårt, att behålla sin identitet och om att skjuta målvakter i huvudet.
Mak har sagt att jag får ringa när som helst, så varför inte ringa ungefär exakt samtidigt som normala familjer äter lunch tänkte jag.
Om besvikelsen efter Landskronamatchen var stor - så är besvikelsen efter förlusten mot Oskarshamn monumental.
Det är en dämpad huvudtränare som svarar, oftast när vi pratar så är det uppslutet o glatt men idag är det annorlunda.
'Nej det är väl inte så jävla bra, det är det inte' får jag till svar när jag frågar hur läget är. Han fortsätter
- En sån här förlust sitter i länge, kanske för länge? Jag vet inte. Men det känns fortfarande skit
Vi pratar om matchen, om förlusten mot ett lag som vi på pappret ska slå.
Första målet var en snabb omställning, eller snabb o snabb vetefan - det var en omställning åtminstone. Edin o Simon tappar bollen på offensiv planhalva och en galning från Oskarshamn gör en soloräd o fintar halva laget o pangar in ledningsmålet.
Andra målet är en hörna, ifrån den ENDA spelaren jag kände till i Oskarshamn innan matchen.. och den enda jag känner till efter matchen också inser jag, Peiman Eliassi, som boxas i eget mål av målvakten Marcus Harrysson. Surt. Jag ber Mak berätta hur han tänker. Han suckar.
- Det är jävligt tungt när två individuella misstag resulterar i två mål bakåt, en annan dag så kanske det sett annorlunda ut. Indivuella misstag kan man aldrig försvara sig mot men det är ju inte alltid det blir mål på dem. Men så är det, det var en sån dag.
I andra halvlek kommer HFF ut som ett piggare lag, kanske beror det på att de nu spelar med den hårda vinden i ryggen istället för i nyllet. Kanske beror det inte på det. Men Mak är nöjd med hur spelarna agerade:
- Vi sätter ett högt tryck, det är jag jättenöjd med. Men vi skapar lite för lite. Man kan äga bollen men bollen måste in i mål. Det är ju lite tillfälligheter som avgör idag igen, Edin får ett skott som studsar på några ben o går precis utanför och Arber skjuter målvakten rakt i huvudet när han är fri.
Mak avslutar meningen med en återkommande fras, som ett mantra.
- Det var en sån dag!
Han fortsätter
- Men jag lider med killarna, det är klart de börjar bli lite fundersamma. Försäsongen gick skitbra och plötsligt stämmer ingenting.
- Det märktes i bussen hem också, i vanliga fall så kan det vara lite dämpat i början men efter en timme så är det som vanligt igen.
I lördags var det knäpptyst, hela resan. Vi ville bara hem.
Vi pratar lite om matchbilden, jag berättar hur jag ser på det och hur jag ser på de främst, offensiva dispositionerna. Jag säger att jag tycker Edin ser lite för isolerad ut som ensam anfallare, Mak håller med.
- Ja, helt rätt. I en sån här match när de "parkerar bussen" och fokuserar på kontringspel så får Edin kämpa där uppe, han blir lite frustrerad och vill göra allt och kommer för långt ner i banan
Har tanken på ett taktikbyte slagit dig redan?
- Nej, aldrig. Inte en chans. Det skulle ju förgöra allt man tror på o jobbat med. Man förlorar en identitet. Jag tror på det här och det är såhär jag vill att vi spelar och jag tror det kommer bli bra på sikt!
- Visst, vi skulle kunna börja tjonga långt o spela destruktivt. Vi hade kanske tagit en poäng mot BoIS, kanske tre. Men det är inte så jag vill spela. Förstår du? Vi hade kunnat spela långbollar och Arber hade lobbat över målvakten istället för att skjuta honom i huvudet. Men det är inte så jag vill vinna.
Jag tänker att jag skiter i hur vi vinner, bara vi vinner. Men jag säger ingenting för jag vet, att han har rätt. Egentligen.
- När man står på plats så får man ju en bild av hur matchen ser ut, som inte alltid riktigt stämmer.
Efter första halvlek så var jag skitförbannad och var kanske lite för hård mot killarna.
När jag ser reprisen av halvleken så ser det faktiskt inte riktigt så illa ut. Men så är det.
En tung suck igen.
- Det viktigaste nu är att vi inte fastnar i en bubbla av negativa tankar, vi tränar på som vanligt men fokuserar lite mer på det offensiva spelet.
Vi kom trots allt ifrån Oskarshamn med en bra andra halvlek i ryggen, det hade varit värre att åka därifrån med en katastrofhalvlek i röven.
Här skulle jag kunna påminna Mak om att en match trots allt är nittio minuter, men.. nä, tala är silver och tiga är guld!
Vi säger hej då och jag lovar att jag inte ska ringa o störa honom mitt i maten något mer.
Haha!
VI FÅR VÄL SE!
