Håkan Lindman - en stor man för de största matcherna (II)
"Hela 1988 var en mäktig maktdemonstration av MFF och Håkan var det perfekta komplementet till stjärnskottet Martin Dahlin."
1988 var som sagt ett lysande år för Håkan men låt oss hoppa tillbaka till vintern 1987/1988 när han var utlånad till Anderlecht.
- Det var en spännande tid och det gick hyfsat. Jag fick spela både som mittfältare och forward men efter en tid fick tränare George Leekens sparken och den nye tränaren placerade mig på bänken. Klubben var inne i en kris och låg bara! på tredjeplats under min tid där.
- Jag har fortfarande kontakt med gamle landslagskeepern Jacques Mounaron och det fanns spelare i laget som bland annat Arnor Gudjohnsen, Henrik Andersen och Ari van Tiggelen, alla europeiska toppspelare på den tiden. Det var en stark press på oss spelare och mer egoistiskt än i Sverige men vi kunde även gå ut för att ha kul tillsammans på de fina belgiska pubarna.
Det visar lite på hur lätt Håkan har haft att smälta in som spelare i olika miljöer och han understryker att han kände sig välkommen från första stund i MFF även om han var en av de få spelarna i klubben som inte var skåning på den tiden.
Hela 1988 var en mäktig maktdemonstration av MFF och Håkan var det perfekta komplementet till stjärnskottet Martin Dahlin. Håkan, inte lika vass framför mål men oerhört viktig som klok och stark huvudspelstarget krönt med de två första målen i andra SM-finalen hemma mot DIF.
Resten var en formsak. En smaksak om man väljer Håkan (1-0 och 2-0)eller Martin (4 mål) som den store hjälten i den bejublade och sprudlande
7-3-matchen.
Tyvärr blev det marginellt respass i UEFA-cupen mot Inter (0-1, 1-1) men året efter skulle ett starkt åderlåtet MFF betvinga det Inter som 1988/1989 slagit rekord i Italienska ligan och vunnit med 12-13 poängs marginal i en liga med tvåpoängssystem!! Denna gång i Europacupen:
- De var klart bland de bästa lagen i Europa vid tillfället och jag fick själv sätta 1-0-målet på Malmö Stadion i första matchen. När de gjorde 1-0 på San Siro lät det som om de var 100 000 åskådare men vi blev inte stressade.
- Vi var så oerhört trygga i vår organisation. När Leif Engqvist kvitterade var de totalt frustrerade och det kände som om vi spelade för tomma läktare.
(med bara 10 minuter kvar var Inter tvingade att göra två mål för att gå vidare, min anmärkning)
Minnena flödar och det märks att Håkan både är rörd och glad över att få höra att han fortfarande är en stor MFF-legend. Han skrattar gott när han hör att inte bara jag utan även en annan person har haft hans namn i sina nick på Himmelriket.
Det är långt till Malmö och det är inte alltför ofta han åker ner men nästa gång det beger sig är mot AIK hemma den 28 april.
- Jag var nere för några år sedan och spelade en jippomatch vid Malmöfestivalen annars blir det inte så mycket. Jag pratar ibland med Jonas, Champa (Jean-Paul Vonderburg) eller Martin men annars blir det inte så mycket. Jag har även träffat spelare som Anders Palmér, Leif Engqvist och Staffan Tapper någon gång. Allt har sin tid men det är alltid kul att träffa gamla MFF-kompisar och ledare.
Jag försöker fiska lite efter vilka MFF-spelare Håkan kanske tycker har varit lite underskattade men han menar:
- När jag spelade i MFF var ju i praktiken alla A-landslagsspelare. Det finns liksom ingen som man kunde underskatta. Några som jag gärna lyfter fram är Anders Palmér och Jocke Nilsson. Det räckte med en blick så visste jag att jag skulle få bollen.
Efter bragden mot Inter väntade Mechelen. Ett på pappret mycket enklare motstånd.
- Vi fick bara 0-0 hemma och de var väl egentligen inte så bra.
(där måste jag kontra och säga att Mechelen faktiskt vann den Cupvinnarcupfinal som Ajax gick till 1987 efter att ha slagit ut oss i kvartsfinalen med 3-2 sammanlagt. Givetvis gjorde Håkan ett mål i bortamötet som slutade 1-3. Det fanns klasspelare i Mechelen som bröderna Versavel och Filip de Wilde till exempel)
- Inför returen visste vi att de hade en spelare (vi enas efter min påtryckning om att det var en afrikan men kommer ej ihåg namnet – jag kan ha fel!) som kunde spela precis hur som helst. Hade han en bra dag kunde precis allt hända. Annars kunde han vara helt värdelös. Tyvärr var han lysande och gjorde två eller tre mål. De vann med 4-1. Själv gjorde jag ett mål och hade en bra chans i början när det stod 0-0.
Håkan menar att det kanske inte enbart var av godo att gå över till proffssystemet 1989:
- Innan tränade vi fyra gånger i veckan och nu började vi spela 7-8 gånger i veckan. Det är inte säkert att man blir bättre av att träna mer. Åtminstone inte det första året.
-När Bob Houghton kom 1990 kanske vi inte var riktigt så bra längre. Vi kom inte upp i samma standard längre.
Han poängterar detta flera gånger, väl medveten om att Bob kom tillbaka i ett väldigt vanskligt läge för klubben.
- Bob är en väldigt fin människa och bra tränare liksom Roy och jag förstår inte riktigt varför det inte funkade. Många lag hade fått in nya spelare medan vi hade tappat våra allra bästa. Marginalerna är väldigt små.
Trots allt gjorde MFF en bra cuphöst under Håkans sista år som aktiv. Efter 3-2 hemma mot Besiktas (Håkan 1 mål – givetvis!) i Europacupens första omgång åkte man ner till Besiktas och åkte på ett 2-0-underläge.
- Runt omkring på arenan hoppade Obelix-kopior med jättelika mustascher och bara skrek och 3-0 var nära när Jonnie Fedel för en gångs skull chansade rätt och tog ett friläge. (Stort Håkan-skratt) Sedan gjorde Lasse och Marcus Ekheim ,av alla människor, varsitt mål och vi gick vidare med 5-4.
- I bortamatchen mot Dynamo Dresden omgången efter spelade vi fantastiskt bra men fick bara 1-1.
Det blev samma resultat på hemmaplan och straffar fick avgöra till Dresdens fördel på Malmö Stadion. Jag kände nästan skuldkänslor när jag påminde Håkan om detta då SM-finalen 1989 hade avgjorts på samma bittra sätt efter ett antal träträffar i förlängningen av just Håkan.
- Ja det där vill jag nästan inte tänka på. De ändrade ju reglerna hela tiden. Mot Norrköping hade ju vunnit borta med 2-0 men nu hade de tagit bort bortamålsregeln och då räckte det med 1-0 för dem för att fixa omspel, säger han med viss smärta i rösten.
Inför årets säsong medger Håkan att han inte är så insatt i det nya spelsystemet men hade helst sett att Åkeby hade tagit med sig sitt 4-3-3 som han tidigare varit så framgångsrik med.
- Man kan inte förvänta sig att ett spelsystem sitter med en gång. Det måste få ta sin tid, menar Håkan. Ett annat problem i dagens lag som inte vi hade är att det finns för många lika spelare. Daniel (för övrigt en av de få i dagens MFF han tror skulle kunna ha konkurrerat om en plats på hans tid), Anders, Jari och Yksel vill alla ha boll. Det funkar inte.
- Även om jag inte är så insatt just i systemet är jag övertygad om att Åkeby får stanna kvar. Jag tror att det blir 2-0 i premiären och det finns inte en chans att Åkeby får gå i år. Han är en jättebra tränare och spelarmaterialet är alldeles för bra för att vi inte ska komma minst i topp tre.
Han tycker att våra forwards är bra men att det gnisslade lite på slutet av förra säsongen även för dem.
- Skoog är bra också men det är inte riktigt ok att han är från Frölunda, skämtar den gamle gaisaren Håkan.
Jag frågar givetvis om han har kvar sitt klassiska skägg och det verkar som om han först undrar vad jag är för en pajas som frågar något sådant men visar ändå prov på stort tålamod.
- Skägget sitter kvar men det är välansat. Det har aldrig varit en stor grej för mig utan jag är för lat för att raka mig bara.
Slutligen undrar jag vad han själv tycker att hans styrkor och svagheter var som spelare och om det var något han ångrat efter sin karriär?
- Jag var framförallt en lagspelare, bra på huvudet, intelligent, ödmjuk och grym på överstegsfinter. Överstegsfint är mitt andranamn! (mycket kan jag hålla med om men kanske inte just det sistnämnda..)
- Några direkta svagheter hade jag nog inte även om jag inte var snabb som en antilop på planen. Däremot ångrar jag att jag inte satsade hårdare tidigt i karriären. IFK Göteborg ville ha mig men på den tiden kunde man inte byta klubb inom Göteborgsalliansen (IFK-GAIS-ÖIS). Det var andra tider då.
Stor tur för MFF men väldigt synd för Håkan.
Numer jobbar Håkan inom ett företag som hjälper ungdomar med problem att slussas in på arbetsmarknaden inom ett samarbete med Länsstyrelsen. Det är långt ifrån fotbollens glamorösa värld men Håkan tycker att det är ett stimulerande jobb.
Det kanske inte längre är guld som glimmar för Håkan men väl en ständigt lysande Karlstadsol. De fina minnena finns kvar och snart kanske han hjälper MFF att finna nästa generations Thern, Ljung, Dahlin och Lindman i Värmlandsskogarna.
**************
Fakta Håkan Lindman:
Född 1961 i Göteborg
Matchlängd och vikt: 187cm och 87 kg
Klubbar som spelare: GAIS, Karlstad BK och MFF
1 OS-landskamp 1 U-21-landskamper 5 juniorlandskamper
Fyra allsvenska seriesegrar (86-89), 2 SM-guld (86, 88) och 2 cupguld (86,89)
Allsvenska matcher/mål: 76/28
Slutspelsmatcher/mål: 14/7
Europacupmatcher/mål: 9/3
UEFA-cupmatcher/mål: 4/0
Cupvinnarcupmatcher/mål: 6/2
