Krönika: Är Turbo en fet halmstadfitta?
Om Håkan Mild är en hora, om Daniel Andersson är en värdelös djävla idiot, om "Turbo" är en fet halmstadfitta, då är det inte roligt längre. Då vill jag inte vara med. Vill du?
Jag var på Malmö Stadion igår. Vad jag förstår var pressläktaren fullsatt, åtminstone var det detta besked jag fick, och istället fick jag en plåt till "vanliga" sittplats. Sektion F var det visst. I princip så långt ifrån klacken man kan komma. Framför mig satt ett gäng killar i min egen ålder, runt trettio. Bakom mig satt några medelålders herrar, och i övrigt var det ganska stor spridning mellan åldrarna och könen. Extra trevligt tyckte jag det var att se hela familjer gå på fotboll tillsammans. Det är så det skall vara. Fotboll är att bry sig, att beröras, men också att umgås. Att ha trevligt. Men trevligt, det var det inte på Malmö Stadion igår.
Omgående efter matchstart reagerade jag på hur killgänget, de äldre herrarna och familjefäder och mödrar i min omgivning förvandlades. Matchens rättsskipare, Stefan Johannesson, var en "djävla domardjävel" redan efter fem minuter, och förblev så matchen ut. En av killarna hade "aldrig sett en sån djävla idiot i hela sitt liv". Salvorna haglade. Efter tjugo minuter var Magnus "Turbo" Svensson en "fet halmstadfitta". Jag noterade det i mitt anteckningsblock. Lite senare var Dusan Djuric "ett djävla as", och linjedomaren var lite av varje. Många reste sig upp, pekade på det för stunden största hatobjektet och hävde ur sig okvädingsord som inte hör hemma på en fotbollsläktare. Som inte hör hemma någonstans. Och barnen såg på. Och barnen lyssnade.
Är det kanske han som är "den tolfte spelaren"? Han, pappan, som med sin lille grabb bredvid sig kallade Turbo för "en fet halmstadfitta"?
Jag förstår att jag har levt i en låtsasvärld. I en låtsasvärld där det är enstaka finniga juniorer som dricker folköl och leker huliganer för att de inte förstår bättre, som ägnar sig åt sådant här. Inte familjefäder med lillgrabben bredvid. Inte medelålders herrar i kostym, och inte ett till synes trevligt killgäng i trettioårsåldern. Jag hade sett fram emot en trevlig och spännande fajt mellan fjolårets guldkombattanter, men hamnade mitt i ett fullskaligt krig. Mitt i någon slags masspsykos där allt blåsvart, åtminstone för ett par timmar, var den store satan som skulle stoppas till varje pris, med alla medel. Och barnen lyssnade. Men om Turbo är en "fet halmstadfitta", eller om Daniel Andersson, på en annan läktare någon annanstans, är "en värdelös djävla idiot", eller om Håkan Mild är "en hora", då är det inte roligt längre. Då vill jag inte vara med. Vill du?
Till vilket pris
Andra halvlek började i ett rasande tempo, dels på planen men också på sittplats. I den 52:a minuten kom Anders Andersson sent in i en situation och kapade HBK:s Dusan Djuric brutalt. Troligen var det helt ofrivilligt och Andersson bad omgående Djuric om ursäkt. Hursomhelst var varningen odiskutabel och efter sitt andra gula kort visades Andersson ut. Sittplats exploderade. En av våra pågar utvisad? "Djävla domardjävel!". "Dra åt helvete din djävla pajas!". Barnen lyssnade. Andersson hyllades av en enig sittplatsläktare när han gick av banan. Hyllades för vad? Djuric utsågs till syndabock. Varför? Han stod där. Han blev brutalt, och då menar jag brutalt, nedsparkad. Alla som var där såg det.
Resten av halvleken var en plåga. Jag kunde inte fokusera på spelet. Jag mådde fysiskt illa av att se och höra publiken. Vid varje bollkontakt hånade, visslade, skrek tusentals MFF-fans åt Djuric. Hatet lyste ur ögonen på folk runtomkring mig. Dusan Djuric var djävulen. Och mycket riktigt tycktes Dusan påverkas av publikens dån varje gång han var i bollens närhet. Efter att ha varit mycket duktig försvann han nu gradvis ur matchen. En passning gick fel. Dånet ökade i styrka. Publiken var som galen. Dusan föll efter en hård, men ärlig, duell med en MFF:are. Folk blev nöjda, skrattade, - där fick det djävla svinet - och dånet nådde öronbedövande styrka. Och barnen lyssnade.
Är det detta som kallas läktarkultur? Är det detta som är "den tolfte spelarens" uppgift? Att till varje pris, med alla medel, ge sitt lag fördelar. Att merparten av finniga folkölsjuniorer svarar ett rungande "JA" är inte att undra på, men vad tycker du? Är Turbo "en fitta"? Är Håkan Mild "en hora"? Och vad menar man egentligen när man säger att Turbo är "en fitta"? Att Magnus Svensson, fotbollsspelare i Halmstads Bollklubb, inte är ett vandrande könsorgan borde stå bortom allt rimligt tvivel, så vart vill man komma?
Detta handlar naturligtvis inte enbart om Malmö FF och dess supporters. Naturligtvis inte. Det kan hända att en kille som Djuric, som av allt att döma inte stannar i Allsvenskan så länge till, kommer att råka ut för långt värre saker under sin karriär. Det kanske till och med är troligt, men att föra fram sådana argument är bara obegåvat. Man kan inte rättfärdiga en orätt med en annan. Beteendet är inte okej på Stamford Bridge. Det är inte okej på Olympiastadion i Berlin, och det är inte okej på Malmö Stadion eller Örjans Vall. Det är inte okej någonstans.
Dessutom är jag övertygad om att inte bara fotbollen som helhet förlorar på att sådant beteende normaliseras, utan också den enskilda föreningen. Vem vill egentligen spela i AIK idag? Och var kommer Dusan Djuric att vilja spela när han återvänder till Sverige och Allsvenskan? Eller kanske frågan om var han inte vill spela är mer relevant i sammanhanget.
Kalla mig naiv, kalla mig en banjospelande kreatursbonde, ja kalla mig vad fan du vill, men om Turbo är en fet halmstadfitta, då vill jag inte vara med. Fattar ni inte att barnen lyssnar?